Efter valet 1956 tillsattes en särskild pensionsberedning som skulle ta fram ett konkret förslag till ett nytt pensionssystem. I beredningen deltog partierna, men också representanter för arbetsgivare, fackförbund och jordbrukets organisationer.
Efter stor tvekan gick koalitionsregeringen, som bestod av Socialdemokraterna och Bondeförbundet, med på en folkomröstning om pensionsfrågan. Folkpartiet och Högern hade krävt att folket skulle få säga sitt innan riksdagen fattade beslut.
En orsak var säkerligen att koalitionen därigenom kunde räddas ytterligare en tid. Socialdemokraterna hade dessutom tillsammans med LO kommit fram till ett förslag som de trodde skulle kunna ena arbetarrörelsen. De borgerliga var däremot splittrade. Både sakliga och taktiska skäl talade för att socialdemokratin skulle ta strid om pensionerna, även om den visste att högern och folkpartiet hade ett övertag i opinionsbildningen, åtminstone i början av kampanjen.
Bakom det första alternativet – linje 1 – stod Socialdemokraterna, LO och kommunisterna. Linje 1 innebar en allmän och obligatorisk tilläggspension, ATP, som skulle finansieras genom avgifter från arbetsgivarna.
Bondeförbundet och jordbrukets organisationer stödde det andra alternativet – linje 2. De kallade detta för den "rena" frivilliglinjen.
Det tredje alternativet – linje 3 – stöddes av Högern, Folkpartiet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaförbundet inom TCO. Enligt detta alternativ skulle pensionerna framförallt bestämmas genom avtal mellan fack och arbetsgivare.
Den kampanj som föregick folkomröstningen kom i mycket att likna en vanlig valkampanj. Men tonläget var högre än tidigare under 1950-talet, och debatten fick en ideologisk prägel. Linje 3 hävdade att linje 1:s förslag skulle leda till ofrihet och tvång samt till en ekonomisk och politisk koncentration av makten till staten.
Resultatet av omröstningen blev inte lätt att tolka. Linje 1 fick 45,8 procent, linje 2 fick 15,0 procent och linje 3 fick 35,3 procent. Linje 1 fick flest röster, men inte egen majoritet. Därför kunde alla sidor försöka tolka resultatet till sin fördel. Linje 1 hade fått relativ majoritet, alltså flest röster utan att få mer än hälften. Dess motståndare kunde samtidigt påpeka att linje 2 och linje 3 tillsammans hade fått fler röster än linje 1. Linje 2 fick fler röster än bondeförbundet fått vid senaste valet, och dess förslag hade således nått utanför partiets traditionella väljargrupper.
Den socialdemokratiska regeringen kände ett så starkt stöd för sin linje att den lade fram ett förslag i riksdagen som huvudsakligen följde folkomröstningens linje 1. Förslaget röstades ner i riksdagens andra kammare, men godkändes i första kammaren, där Socialdemokraterna och kommunisterna hade majoritet. Frågan uppstod på nytt om socialdemokraterna skulle gå kompromissens väg eller välja strid.
Socialdemokraterna valde striden, upplöste andra kammaren och utlyste nyval i juni 1958. Valet ägde rum i tjänstepensionsfrågans tecken. Högern och Centerpartiet, som Bondeförbundet nu kallades, ökade medan Folkpartiet gick kraftigt tillbaka. Socialdemokraterna gick framåt, men detta skedde främst på bekostnad av kommunisterna, som inte fick mer än 3,4 procent av rösterna. Mandatfördelningen i andra kammaren – som var avgörande för frågans utgång – blev 116 för socialdemokrater och kommunister och 115 för de tre borgerliga partierna.
Eftersom talmannen var socialdemokrat och inte röstade i andra kammaren blev läget helt jämnt: 115 röster mot 115. Strax före den slutliga omröstningen i riksdagen framträdde en av folkpartiets riksdagsmän, Ture Königson, och förklarade att han ämnade lägga ned sin röst. Königson, som var tidigare verkstadsarbetare från Göteborg och en av de få arbetarna inom Folkpartiet, avgjorde därmed frågan. Han ville inte rösta emot ett förslag som han ansåg skulle ge arbetarna en tryggare pension. Med en rösts övervikt antogs ATP-förslaget i riksdagen. Det nya systemet började gälla 1960, och de första ATP-pensionerna betalades ut 1963.
Vad var ATP?ATP betyder allmän tilläggspension. Det var ett pensionssystem som infördes 1960 och gav löntagare en pension som byggde på hur mycket de hade tjänat under arbetslivet. ATP blev ett tillägg till folkpensionen, som var mer lika för alla. Tanken var att människor inte skulle behöva få en kraftigt sämre levnadsstandard bara för att de slutade arbeta. ATP-systemet har senare ersatts av dagens allmänna pensionssystem.
|
M LÄS MER: Folkomröstningar
M LÄS MER: Förbudsomröstningen (1922)
S LÄS MER: Kärnkraftsfrågan (1980)
S LÄS MER: EU-omröstningen (1994)
M PODCAST: Folkomröstningar i Sverige
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
