ATP-striden

Efter stor tvekan gick koalitionsregeringen som bestod av socialdemokrater och bondeförbundare med på den folkomröstning om pensionsfrågan som folkpartiet och högern krävde. En orsak var säkerligen att koalitionen därigenom kunde räddas ytterligare en tid. Socialdemokraterna hade dessutom tillsammans med LO kommit fram till ett förslag som de trodde skulle kunna ena arbetarrörelsen. De borgerliga var däremot splittrade. Både sakliga och taktiska skäl talade för att socialdemokratin skulle ta strid om pensionerna, även om den visste att högern och folkpartiet hade ett övertag i opinionsbildningen, åtminstone i början av kampanjen.

Bakom det första alternativet - linje 1 - stod socialdemokraterna och LO. Detta innebar en allmän och obligatorisk tjänstepensionering, som skulle finansieras genom inbetalningar av arbetsgivarna. Bondeförbundet och jordbrukets organisationer stödde det andra alternativet - linje 2. De kallade detta för den "rena" frivilliglinjen. Det tredje alternativet - linje 3 - stöddes av högern, folkpartiet, arbetsgivareföreningen och industritjänstemannaförbundet inom TCO. Enligt detta skulle arbetsmarknadens parter sluta avtal om pensionernas utformning.

Den kampanj som föregick folkomröstningen kom i mycket att likna en vanlig valkampanj. Men tonläget var högre än tidigare under 1950-talet, och debatten fick en ideologisk prägel. Linje 3 hävdade att linje 1:s förslag skulle leda till ofrihet och tvång samt till en ekonomisk och politisk koncentration av makten till staten.

Resultatet av omröstningen blev inte lätt att tolka. Linje 1 fick 45,8 procent medan linje 2 fick 15,0 och linje 3 fick 35,3. Samtliga linjer ansåg att de hade vunnit omröstningen. Linje 1 hade fått relativ majoritet - vilket dess företrädare påpekade - medan de andra kunde konstatera att de som var emot obligatorisk tjänstepension hade flest röster. Linje 2 fick fler röster än bondeförbundet fått vid senaste valet, och dess förslag hade således nått utanför partiets traditionella väljargrupper.

Den socialdemokratiska regeringen kände ett så starkt stöd för sin linje att den lade fram ett förslag i riksdagen som huvudsakligen följde folkomröstningens linje 1. Detta fälldes av andra kammaren men godtogs av första, där socialdemokraterna och kommunisterna hade majoritet. Frågan uppstod på nytt om socialdemokraterna skulle gå kompromissens väg eller välja strid.

Socialdemokraterna valde striden, upplöste andra kammaren och utlyste nyval i juni 1958. Valet ägde rum i tjänstepensionsfrågans tecken. Högern och centern ökade medan folkpartiet gick kraftigt tillbaka. Socialdemokraterna gick framåt, men detta skedde främst på bekostnad av kommunisterna, som inte fick mer än 3,4 procent av rösterna. Mandatfördelningen i andra kammaren - som var avgörande för frågans utgång - blev 116 för socialdemokrater och kommunister och 115 för de tre borgerliga partierna.

Eftersom talmannen var socialdemokratisk och denne saknade rösträtt rådde total jämvikt. Strax före den slutliga omröstningen i riksdagen framträdde en av folkpartiets riksdagsmän, Ture Königson, och förklarade att han ämnade lägga ned sin röst. Königson, som var verkstadsarbetare från Göteborg och en av de få arbetarna inom folkpartiet, avgjorde därmed frågan. Han kunde inte rösta emot ett pensionsförslag som enligt hans mening gav arbetarna stora fördelar. Med en rösts övervikt kunde en av efterkrigstidens mest omdebatterade frågor gå igenom i riksdagen.

LÄS MER: Folkomröstningar

LÄS MER: Förbudsomröstningen (1922)

LÄS MER: Kärnkraftsfrågan (1980)

LÄS MER: EU-omröstningen (1994)

PODCAST: Folkomröstningar i Sverige

Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).