Slaget användes senare i 1800-talets nationella propaganda som en maning till ungdomen att uppoffra sig för fosterlandet. Detta var alltså under den svenska nationalismens blomstringsperiod. Så här kan det låta:
"Där låg de kringströdda på slagfältet, alla dessa tappra, vilka denna dag gav sitt varma blod för Sveriges land. Tysta och namnlösa sover de sin segersömn. Men minnet vakar och beder, och minnesvården är Sverige självt."
Maktmänniskan Sten Sture
Forskare i modern tid visar på att Sten Sture egentligen var en kallt beräknande maktmänniska. Ända fram till Brunkebergsslaget höll Sten Sture möjligheten öppen till en överenskommelse med kung Kristian. Vid en eventuell överenskommelse skulle Sten Sture ha fått ett antal danska gods och gårdar. Då han inte fick igenom sina villkor beslöt han sig för att möta kung Kristian i strid.
Sten Sture ville få striden att framstå som ett svenskt befrielsekrig. Men i själva verket var det ingen kamp mellan svenskar och danskar. Svenskar stred i lika hög grad på Kristians som på Sten Stures sida. Frontlinjerna följde inte nationalitetsgränser utan intresselinjer.
Stormännen
I det senmedeltida Sverige styrde adeln. Stormännen var släktstolta och ovilliga att underordna sig kung eller riksföreståndare. Adeln styrde Sverige utifrån vad som var fördelaktigast för dem själva. Det gällde att kontrollera så många borgar och slott som möjligt ute i landet. Stundtals hade den svenska adeln även egendomar i Danmark. Beroende på släktförhållanden och egendomsspridning stödde vissa adelspersoner den nordiska unionen medan andra önskade ett rent svenskt styre. Någon svensk nationalkänsla utmärkte alltså inte adeln. Sten Sture, som var en av dessa adelspersoner, kom dock av egoistiska skäl att försöka skapa en sådan nationalkänsla.
Bönderna
I sina ansträngningar att nå riksföreståndarskapet utnyttjade Sten Sture sitt inflytande över allmogen, främst i Dalarna och Bergslagen. Allmogen stod för det mesta på hans sida. Kanhända att de någon gång kan ha "mutats". Olaus Petri berättar om ett tillfälle då bönderna blivit bjudna på tyskt öl. De gav då sina röster till den som bjudit och sannolikt var det Sten Sture själv. Sten Stures nationella ambitioner märks också i hans ommöblering bland Stockholms ämbetsmän samt i hans omsorg om den högre utbildningen.
Stockholm och tyskarna
Tyskarnas inflytande över Stockholm var stort vid den här tiden. De dominerade i alla ämbeten. Svenskarna hänvisades ofta till lågstatusarbeten. Sten Sture bröt tyskväldet i Stockholm. Svenskar skulle nu inneha de flesta ämbetena.
Uppsala universitet
Alla svenskar som under medeltiden ville skaffa sig en högre utbildning var tvingade att resa utomlands. Genom Sten Sture fick universitetsutbildningen ett nationellt lyft. Han var med om att grunda Uppsala universitet 1477.
LÄS MER: Sturarna
LÄS MER: Slaget vid Brunkeberg
LÄS MER: Slaget vid Brunkeberg 1471
LÄS MER: Sten Sture den yngre
Sturarna i svensk historieskrivning
Såväl Sten Sture den äldre som Sten Sture den yngre (trots namnen ej släkt) har setts som ädla bondeledare och svenska frihetskämpar. I senare forskning (sedan 1930-talet och framåt) har bilden av de ädla Sturarna nyanserats. Den egna maktställningen tros ha varit avgörande för åtminstone Sten Sture den äldres inställning till unionen, liksom för hans svensknationella propaganda. Dock verkar det som Sturarna i stort sett kunnat luta sig mot stödet från den svenska allmogen. Båda Sturarna eftersträvade alltså att väcka något man i dag kan kalla nationalkänsla.
Mot Sturarna har stått danska kungarna Kristian I och Kristian II. Den senare har, som tillläggsnamnet Tyrann antyder, framställts som en skräckfigur. Någon egentlig upprättelse har han inte fått i svensk historieskrivning. En förmildrande omständighet har dock hans bonde- och borgarvänliga politik utgjort. Likaså har människor under alla tider fängslats av hans kärlekshistoria med en holländsk borgardotter.
Litteratur:
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Del 2, Norstedt, 1900
Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Del 1, Norstedt, 1913
Hans Hildebrand, Sveriges historia, Del 2, Linnström, 1877
Erik Lönnroth, Från svensk medeltid, Bonnier, 1959
Sven Ulric Palme, Sten Sture den äldre, LT, 1950
Georg Starbäck, Berättelser ur svenska historien, Band 2, Beijer, 1901
Sture-krönikorna. I: Svenska fornskriftssällskapets samlingar, 1867, 17:3
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
