Det andra världskrigets följder

Ekonomiska konsekvenser

De ekonomiska följderna av andra världskriget är ofantliga och har påverkat flera av Europas länder ända fram till idag. Uppbyggnadskostnaden efter kriget blev enorm.

Efter andra världskrigets slut låg stora delar av den europeiska kontinenten i ruiner och det kostsamma och mödosamma återuppbyggnadsarbetet inleddes. I enstaka fall beslutade myndigheterna att städerna skulle återuppbyggas exakt som de såg ut innan kriget – en svår uppgift då det inte bara var extra kostsamt, utan även svårt att hitta husritningar. Därför fick i många fall äldre fotografier fungera som utgångspunkt när husen återskapades. Den gamla stadsdelen i Warszawa återställdes till sitt ursprungliga skick, och liknande återuppbyggnad skedde i Gdańsk i norra Polen. Andra städer, som exempelvis Königsberg (nuvarande Kaliningrad) återställde inte sin historiska bebyggelse utan fick efter kriget ett helt annat utseende.

1947 tog USA fram en ekonomisk plan för återuppbyggnaden av Europa. Biståndsprogrammet som blivit känt som Marshallplanen eller Marshallhjälpen (efter USA:s dåvarande utrikesminister George Marshall) gick ut på att ge de europeiska länderna ekonomiskt bistånd och fördelaktiga lån. Både länderna i Väst- och Östeuropa erbjöds hjälpen. Sovjetunionens diktator Josef Stalin lät dock meddela att länderna i Östeuropa stod under sovjetiskt ”beskydd” och inte skulle ta emot den ekonomiska hjälpen eftersom Sovjetunionen skulle bidra med den – vilket aldrig skedde. Marshallhjälpen var en bidragande faktor till att länderna i Västeuropa så snabbt kunde återhämta sig efter kriget, medan länderna i öst halkade efter. Det var först efter Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet som det kommunistiska järngreppet lossades från de östeuropeiska lydstaterna, men det dröjde därefter årtionden innan länderna i Östeuropa återhämtat sig ekonomiskt. Merparten av dessa länder har än idag lägre BNP och BNI än länderna i Västeuropa.

Kalla kriget

Under andra världskrigets slutskede "befriades" länderna i Östeuropa av Sovjetunionen. I Sydeuropa och Västeuropa ryckte de västallierade (främst USA och Storbritannien) fram genom Italien, Frankrike, Belgien och Nederländerna i riktning mot Tyskland och Berlin. Det fanns dock en stor skillnad mellan de västallierades och Sovjetunionens synsätt på hur Europa skulle byggas upp och återställas efter krigets slut. Sovjetunionens diktator Josef Stalin hade i ett tidigt skede bestämt att länderna i Östeuropa inte skulle byggas upp som demokratiska stater, utan istället bli sovjetiska kommunistiska lydstater och fungera som buffertzoner i händelse av ett kommande krig mot västmakterna. Estland, Lettland och Litauen införlivades i Sovjetunionen och fick inte ens behålla sina landsgränser. I Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien och Bulgarien tillsattes sovjetvänliga ledare, och i händelse av folklig resning stod den sovjetiska armén redo att med våld slå ner alla upprorsförsök.

Vid krigsslutet 1945 rådde ett spänt politiskt läge mellan västmakterna och Sovjetunionen även gällande utvecklingen i Tyskland. Redan under Jaltakonferensen (i februari 1945) hade de allierades ledare (Stalin, Roosevelt och Churchill) enats om hur Tyskland skulle delas upp efter kriget. Inledningsvis i fyra delar, så kallade ockupationszoner. En sovjetisk zon upprättades i östra Tyskland, medan västra Tyskland delades in i en brittisk, en fransk samt en amerikansk zon.

De tre västra zonerna bildade så småningom (1949) Västtyskland och senare samma år övergick den sovjetiska zonen till att bli Östtyskland (DDR).

Efter andra världskriget var Europa en delad kontinent. Storbritanniens tidigare premiärminister Winston Churchill satte ord på denna uppdelning när han i ett berömt tal menade att en järnridå hade sänkts från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet. Järnridån blev sedan en populär synonym för uppdelningen mellan öst och väst.

Dessa händelser kan förenklat sägas utgöra ramverket för det kalla kriget – mellan å ena sidan USA och stora delar av västvärlden, och å andra sidan Sovjetunionen och dess allierade i främst Östeuropa – som kom att prägla resten av 1900-talet (1945-1991).

Men kärnvapenhotet då?

I slutet av andra världskriget släppte USA som tidigare nämnts två atombomber över Japan. Den amerikanska maktdemonstrationen väckte stor misstänksamhet i Sovjetunionen där man befarade att USA hade hemliga planer på att använda det nya supervapnet i syfte att vinna världsherravälde. För att inte hamna efter i den här utvecklingen beordrade Stalin sina forskare att ta fram egna kärnvapen, och 1949 provsprängde Sovjetunionen sitt första kärnvapen. Kapprustningen med kärnvapen mellan USA och Sovjetunionen kom att bli en av drivkrafterna bakom kalla kriget och ledde till att en s.k. terrorbalans uppstod, där båda sidorna hela tiden hotade att utplåna varandra om ett krig skulle uppstå (detta förhindrade troligtvis även ett nytt världskrig eftersom ingen av sidorna ville riskera att utsättas för ett kärnvapenanfall).

Kalla krigets grundläggande drivkraft låg i stormakternas ideologiska olikheter – USA och västvärlden stod för en marknadsliberal ekonomi och ett demokratiskt samhällssystem, medan det kommunistiska Sovjetunionen höll fast vid en statligt styrd planekonomi och diktatur.