Adelssläkten Bielke härstammar från Småland och omtalas första gången 1283. Under medeltiden och Vasatiden fick flera medlemmar i släkten viktiga roller i rikspolitiken och försvarade ofta adelns inflytande mot en allt starkare kungamakt.
Anna Eriksdotter Bielke (död omkring 1525) tog över ansvaret för Kalmar slott efter att hennes make Johan Månsson Natt och Dag hade stupat i kriget mot danskarna. Hon ledde försvaret av slottet under flera månader 1520. Under denna tid tog hon också emot den landsflyktige Gustav Eriksson, senare Gustav Vasa, när han kom till Kalmar från Lübeck.
Hennes brorsondotter Gunilla Bielke (1568-1597) var 16 år när hon 1585 gifte sig med den 31 år äldre Johan III och blev Sveriges drottning. Flera av kungens syskon motsatte sig äktenskapet eftersom de ansåg att han borde gifta sig med en prinsessa från ett annat kungahus, inte med en svensk adelsdam. Efter makens död bodde hon på Bråborg i Östergötland tillsammans med sin son Johan.
I en annan gren av släkten fanns bröderna Hogenskild (1538-1605), Klas (1544-1623) och Ture Bielke (1548-1600). De var söner till Anna Eriksdotters kusin, kammarrådet Nils Pedersson Bielke. Alla tre blev riksråd och kom i konflikt med hertig Karl (IX) under maktkampen mellan honom och kung Sigismund. Bröderna hade studerat utomlands och hade kunskaper om lagar och hur ett rike kunde styras. De försvarade riksrådets och högadelns inflytande mot en starkare kungamakt.
Vad var riksrådet?Riksrådet var kungens råd och bestod framförallt av mäktiga adelsmän. Medlemmarna, som kallades riksråd, gav kungen råd och deltog i styret av landet. Riksrådet var inte en demokratiskt vald regering och representerade inte hela befolkningen. Under 1500-talet uppstod flera konflikter om hur mycket makt rådet skulle ha. Hogenskild Bielke och andra högadliga politiker ansåg att kungen borde styra tillsammans med riksrådet och respektera adelns rättigheter. Vasakungarna försökte däremot stärka kungamakten och använde ofta utbildade tjänstemän som inte tillhörde adeln. Denna maktkamp är en viktig bakgrund till Bielkebrödernas konflikter med Johan III och hertig Karl.
|
Ture dömdes till döden och avrättades vid Linköpings blodbad år 1600. Klas erkände sig skyldig och bad om nåd. Han slapp avrättas men hölls fängslad i flera år, landsförvisades 1606 och fick tillstånd att återvända till Sverige 1615.
Den äldste brodern, Hogenskild, hade länge haft dålig hälsa. När flera andra rådsherrar flydde till Polen tvingades han därför stanna kvar i Sverige. Han försökte undvika en öppen konflikt med hertig Karl, men försvarade samtidigt högadelns rättigheter. Tillsammans med Erik Sparre ville han att riksrådet skulle få större inflytande över hur landet styrdes. Han kritiserade bland annat att Vasakungarna använde rådgivare som inte tillhörde adeln.
Efter sin seger lät hertig Karl fängsla Hogenskild. Vid rättegången i Linköping 1600 räckte bevisen inte till för en slutlig dom. År 1605 hittades brev och andra dokument som visade att Hogenskild hade haft kontakt med Sigismunds anhängare och uttalat sig hätskt om kungen och drottningen. Han dömdes då till döden. Hogenskild var så sjuk att han måste bäras i en stol till avrättningsplatsen.
Medeltidens släktnamn fungerade inte som våraIdag använder historiker namnet Bielke om en släkt som kan spåras tillbaka till 1200-talet. Men de första medlemmarna kallade sig inte själva Bielke. Liksom de flesta svenska medeltidssläkter saknade familjen ett fast släktnamn. Namnet Bielke började användas först vid mitten av 1500-talet, flera hundra år efter att släktens första kända medlemmar hade levt. En person kunde istället identifieras genom sitt förnamn och sin fars namn. Nils Kettilsson betydde exempelvis Nils, son till Kettil. Även bostadsort, titel och släktförbindelser kunde hjälpa till att skilja människor åt. Det är därför medeltida personer ofta har namn som slutar på -son eller -dotter, även när de i moderna historieböcker räknas till en känd adelsätt. Vapensköldar och sigill var också viktiga kännetecken. Ett sigill pressades i vax på brev och avtal och fungerade ungefär som en underskrift. Samma eller liknande vapen kunde användas av flera generationer och hjälpa till att visa vilken släkt en person tillhörde. Många svenska adelsnamn kom senare att knytas till bilderna och symbolerna i familjernas vapensköldar. När historiker skriver namn som Anna Eriksdotter Bielke kan efternamnet därför vara ett praktiskt sätt att visa vilken släkt personen tillhörde, även om namnet inte användes på samma sätt under hennes egen livstid. Historiska namn är med andra ord inte alltid så självklara som de ser ut. Att reda ut vem som var vem var ett slags detektivarbete långt före både folkbokföring och dna-tester.
|
M LÄS MER: Vasatidens Sverige
S LÄS MER: Linköpings blodbad
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
Faktarutan är skriven av Robert de Vries (red.)
Källor till faktarutan:
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/bielke
https://www.isof.se/namn/personnamn/lar-dig-mer-om-personnamn-i-sverige/efternamn
