Den svenska rasen skulle skyddas
År 1909 stiftades Svenska sällskapet för rashygien med säte i Uppsala. Initiativtagaren, professor Herman Lundborg, krävde ett starkare rasmedvetande. Människor med sjukliga arvsanlag skulle inte tillåtas fortplanta sig. Han varnade dessutom för invandring från öst, eftersom han fruktade den nordeuropeiska kulturens förfall som följd av en uppblandning.
De nya rasföreställningarna fick ett verksamt stöd i de nya forskningsgrenarna rasbiologin och rashygienen. Professor Herman Nilsson-Ehles forskningsrön väckte stor uppmärksamhet långt utanför Sveriges gränser. Inspirerad av Darwins utvecklingslära, spred sig denna nya vetenskap snabbt över hela världen.
Rasföreställningar av detta slag var allmänt accepterade under 1920-talet. Det uttrycktes oro för den vita rasens stagnation. Skulle dess "supremati" gå att upprätthålla? Den svenska rasen måste skyddas och blodsblandning med mindervärdiga folkelement förhindras. Det kunde endast ske genom att landet fick en effektiv invandringslag.
Statens institut för rasbiologi
Statens institut för rasbiologi inrättades 1922 efter ett riksdagsbeslut. Verksamheten förlades till Uppsala.
Institutets verksamhet övergick senare från rasbiologi till forskning inom medicinsk genetik och socialmedicin.
Statens institut för rasbiologi lades ner 1958 och i samband med det flyttades forskningen till Institutionen för medicinsk genetik.
