+ Visa hela artikelserien
M

Drang nach Ostern - Lebensraum

Bild:

Tvångsförflyttning av polacker i syfte att lämna plats för tyska kolonister efter invasionen av Polen 1939.

Bismarck

Demokraterna hade 1848 gjort ett misslyckat försök att ena det splittrade Tyskland. Istället kom Otto von Bismarck att ena de tyska staterna 1865-1871 och han gjorde det med "blod och järn". Nu uppträdde en stark aggressiv tysk nationalism.

Polackerna, som utgjorde en minoritet i östra Tyskland, drabbades. Bismarck höll ett tal i Preussen Lantdag 1885: "En kamp om tillvaron pågår mellan polacker och tyskar. Himmel och jord skall förenas förr än tyskar och polacker förenas. Slå polackerna tills deras vilja att leva vidare har försvunnit. Jag förstår deras svåra situation, men ska vi leva vidare måste vi förinta dem."

Friedrich Ratzel och Rudolf Kjellén

Geografen Friedrich Ratzel (verksam under senare delen av 1800-talet) byggde vidare på den aggressiva tyska nationalismen. Han menade att Tyskland måste skaffa sig stora områden att befolka. Den stat som besitter ett begränsat område kommer att gå under. En stat tvingas därför utöka sitt territorium expandera och bli större och större. Ratzel kom att ge nazisterna idéerna om "Lebensraum" ("Livsrummet"). Läs om nationalism >

Ratzels besynnerliga tankar om livsrummet blev ännu märkligare. Den svenske professorn i statsvetenskap, Rudolf Kjellén, vidareutvecklade dessa tankar i början av 1900-talet. Kjellén jämförde staten med en mänsklig individ. Liksom individen växer måste staten också göra det. Staten växte genom att erövra nya områden. Mellan staterna skulle råda en ständig kamp. Endast den stat som i krig mot andra folk förmådde hävda sig hade rätt att leva vidare. "Stater döpas i blod", hette det. Såväl Ratzels som Kjelléns socialdarwinistiska idéer kom att tas upp av nazisterna.

Haushofer, Hess och Hitler

Kampen om territoriet kom att förknippas med tillgången till odlad jord. Bonden dyrkades. Han beskrevs som nationens "must och märg". Lantmannen levde ett sunt liv. Han var nationalistiskt sinnad, konservativ och oberörd av vad som tilldrog sig i utlandet. Man började tala om "Blut und Boden" ("blodet och jorden"). Karl Haushofer framförde idéerna om bonden, jorden och erövringen av nya områden. Även dessa togs upp av nazisterna.

En av Haushofers elever var Rudolf Hess, som senare skulle bli en av Hitlers närmaste medarbetare. Haushofers tankar kom att inta en framträdande plats i Hitlers Mein Kampf. Tysk mytologi och tro på en överlägsen ras ingick också i detta idékomplex: "Härskarrasen måste förbli ren, rasblandning har lett till många imperiers undergång". Hitler skrev i Mein Kampf: "Glöm inte att den mest heliga rätten på jorden är rätten till land att odla och att det heligaste offret är att ge sitt blod för land."

I sin bok Landet utan Quisling skriver Stefan Tadeusz Norwind: "Jag erinrar mig några affischer: ett fält med några gravkors med stålhjälmar mot bakgrunden av en rysk kyrka. En man av renrasig nordisk typ med järnkors på bröstet håller på att plöja fältet. Bredvid honom går en leende kvinna med två rödkindade barn. På affischen stod det: Den erövrade jorden är den heligaste jorden."

Rasismen och livsrummet i öster

Nazisterna talade om det traditionella tyska "Lebensraum" livsrummet i öster. De såg Tysklands framtid ligga i erövringen av Östeuropa. Folken i Östeuropa skulle antingen, om de uppfyllde kraven på rastillhörighet, uppgå i den tyska rasen "germaniseras" eller göras till slavar. Slaverna, de som i huvudsak befolkade Östeuropa, klassades vanligen som "untermenschen" "undermänniskor" och klarade följaktligen sällan raskraven.

SS-ledaren Heinrich Himmler var en fanatisk anhängare av den tyska blod och jordpolitiken i det erövrade Östeuropa. Bördig jord fanns där i överflöd. I nazipropagandan hette det att tyskarna sköte sin jord väl. Slaverna däremot, "undermänniskorna" saknade förmåga att ta tillvara naturens rikedomar. SS-propagandan fullkomligt vältrade sig i rasism. Biologiskt, sade man, var tyskarna och slaverna liknade varelser med händer och fötter. Men slavernas intellekt var outvecklat. De behärskades av förstörelselusta och vilda, ohämmade passioner.

Sådana idéer måste även för de flesta av samtidens människor framstått som rena sagor. Inte desto mindre kom tankarna om slaverna som undermänniskor att få fruktansvärda konsekvenser.

Judarna ansågs inte som slaver. Om slaverna var passiva och lydiga, var judarna dominerande och ville lägga under sig världen, trodde man. Judarna var alltså i egentlig bemärkels inte några undermänniskor.

Nazisternas idéer om "Drang nach Ostern" skulle, tillsammans med förintelsen av judarna och Stalins utrotning av oliktänkande, ge upphov till historiens största brott mot mänskligheten.

Hitler måste ha varit medveten om den fruktansvärda apparat som fordrades för att skapa det Lebensraum han tänkte sig. Miljontals människor skulle förflyttas österut för att bereda plats åt de tyska kolonisterna. Sextiotusen SS-män var drillade i att begå de mest gräsliga handlingar.

Folktyskarna

Tyskar hade allt sedan medeltiden bott i Östeuropa (se faktarutan längre ner). Dessa så kallade folktyskar bodde sedan historisk tid i spridda grupper från Baltikum till långt in i Ryssland. Nazisterna ville att folktyskarna skulle återvända till Riket (Tyskland eller det av tyskarna behärskade områdena). Himmler sade sig vilja hämta hem "tyskt blod" varhelst det fanns.

Volldeutsche Mittelstelle var en myndighet som sysslade med rasfrågor. Den uppsökte etniska tyskar över hela Östeuropa. Dessa förmåddes "återvända" till "das Vaterland".

Ändlösa bilkaravaner strömmade västerut. De återvändande folktyskarna var kanske inte förtjusta i nazismen, men många kom från Ryssland och Stalins terror var för dessa tyskar än värre.

De återvändande folktyskarnas rasbakgrund, politiska åskådning och yrke undersöktes i detalj. Framförallt var man angelägen om att vinna barnen för den nazistiska ideologin och det tyska levnadssättet.

I första hand skulle folktyskarna planteras ut i de nyligen erövrade områdena i Östeuropa. För att bereda de tyska kolonisterna plats måste den slaviska urbefolkningen avlägsnas. Folktyskar i Ryssland och Baltikum flyttades över till det av tyskarna ockuperade Polen. Senare tillkom folktyskar från Rumänien och andra länder i öst som tyskarna efterhand kom att ockupera. De där befintliga polackerna deporterades eller gjordes till tvångsarbetare.

Förtyskningen

Himmler ville förtyska polacker med "nordiskt utseende". Han ville också förtyska unga polska kvinnor. De skulle användas som barnjungfrur i de stora tyska familjerna. Flickorna skulle lära sig tyska seder och gifta sig med tyskar.

Förtyskningen eller "germaniseringen kunde ske individuellt: Om Maria Lambucki stod det i en rapport att hon var 100% tysk enligt sin härkomst men helt polsksinnad. Himmler beordrade att hon skulle skickas till koncentrationslägret i Ravensbrück. Hennes två söner 8 och 13 år gamla som förklarades vara av "god ras" blev skilda från henne. De skickades till Tyskland för att uppfostras till nazister.

Men ibland kunde hela folk blev "massgermaniserade". De baltiska staterna förklarades vara germanska. Därefter kunde de införlivas med Tyskland. Visserligen anfördes vissa betänkligheter mot balternas rasrenhet, men i detta fall var man inte så nogräknad.

Även tjeckerna ansågs av nazisterna ha starka band med Tyskland. De tjeckiska skolbarnen blev undersökta utifrån raskriterier. Det anfördes att tjeckerna hade vissa defekta rasinslag antingen från "östraserna" eller "den mogoliska rasen". Ett exempel var den tyske kapten von Schlipenbach och den tjeckisk flickan Ilanka Ludkova. De ville gifta sig. Hon klarade den stora rasundersökningen. Men hon måste bryta kontakten med sina tjeckiska föräldrar. Om mannen stupade skulle barnen tas om hand av staten. Hustruns kontakter med tjeckerna gjorde henne olämplig att uppfostra dem.

Herrefolket

Tyskarna skulle alltså vara den härskande rasen. Chefen för arbetstjänst, Robert Leytrot, skrev att "ödet gjort oss till en högre ras". Mänskligheten var alltså, enligt Leytrot, uppdelad i en högre och en lägre ras. Den lägre rasen hade mindre behov. Den behövde mindre utrymme, mindre kläder, mindre mat och mindre kultur. För Himmler hade de slaviska folken endast existensberättigande om de kunde användas av tyskarna: "Om 10 000 ryska kvinnor faller ner döda av utmattning när de gräver antitanksdiken, intresserar mig bara om dessa antitanksdiken behövs för Tyskland." Också nazisternas chefsideolog Alfred Rosenberg var inne på samma linje: "Slaverna måste arbeta för oss. Behöver vi dem inte måste de dö".

Slaverna skulle också uppfostras för att inta sin underordnade roll i samhället. Lydnaden gentemot herrefolket skulle te sig naturlig för de slaviska undermänniskorna. De polska barnens skolgång skulle på sin höjd omfatta fyra år. Framförallt var det viktigt att polska patrioter inte anställdes som lärare. Kvinnliga lärare fick inte komma ifråga. De ansågs nämligen vara brinnande polska fosterlandsvänner. Ockupationsmakten ville ha pensionerade polska poliser som lärare. De uppfattades som lojala mot Tyskland.

För polackerna fick alltså inte någon högskoleutbildning komma ifråga. Endast för de polacker som skulle germaniseras kunde något sådant bli aktuellt. Himmler förklarade att de östeuropeiska barnen måste lära sig att lyda sina tyska herrar. De skulle lära sig räkna till hundra och uppfostras att klara ett hantverksyrke. Flickorna fick lära sig spinna, väva och liknande sysselsättningar.

De polacker som förvisades till Generalguvernmentet (del av Polen dit polacker deporterades) fick endast medföra handbagage. Inga värdesaker inte ens vigselringar fick tas med. Den deporterade beordrades också att ställa sitt hus i ordning åt den tyske kolonist som skulle överta det. Motstånd straffades med döden. Polackerna måste ta av sig hatten för tyskar i uniform. På gatan måste en polack alltid ge plats åt en tysk. Polacker fick inte köra bil eller äga en cykel.

Operation Barbarossa

På morgonen den 22 juni 1941 anföll plötsligt utan förvarning Nazityskland sin bundsförvant Sovjetunionen. Operation Barbarossa hade inletts. Hitler förklarade: "Kriget mot Ryssland kan inte föras på ridderligt vis. Ideologier och raser står emot varandra. Kriget måste bli skoningslöst och hårt. Kommunisterna är direkt fientliga till nationalsocialismen. Därför måste de likvideras."

Målen för de tyska framryckningen var i norr Leningrad (S:t Petersburg), i mitten Moskva och i söder Stalingrad. Hitler underskattade på ett ödesdigert sett sina ryska motståndare. I stället för att koncentrera sig bredde tyskarna ut sig för mycket. De ställdes inför gerillakrig och den brända jordens taktik.

Men stora framgångar vanns i början. Tyskarna tog 150 000 fångar. Minsk erövrades snart och tyskarna närmade sig Dnjeper och Dvina. På kort tid lade tyskarna under sig området fram till Moskva. Hitler förklarade att Ryssland var slaget. Goebbels talade om att Östeuropa låg som en hjälplös jungfru i den tyske Mars (krigsgudens) mäktiga armar. Nära 200 miljoner slavarbetare skulle snart kunde sättas in i arbetet för Tredje riket.

Stalingrad

Hitler sade i januari 1943: "Jag lämnar inte Volga. I strid med ryssarna kan det inte bli tal om att ge sig". Tyskarna förbjöds alltså av Hitler att göra de nödvändiga tillbakadragningarna. De tyska soldaterna utsattes för ständiga ryska motanfall. För att skydda sig byggde tyskarna små befästningar som kallades "igelkottar". Förbindelserna med Tyskland blev svårare att upprätthålla och var beroende av flygtransporterna.

När de tyska härmassorna vällde över gränsen började ryssarna förflytta hela sin krigsindustri österut. Hela fabriker monterades ned och transporterades till Sibirien. Långt borta från fronten i väster arbetade nu dag och natt den ryska krigsindustrin. Ryssarna massproducerade en ny 52 tons stridsvagn "den vita mammuten". De tillverkade också stridsplan och annan krigsmateriel. Arbetet utfördes i bitande köld och under primitiva förhållanden. Men snart uppenbarade sig de väldiga stridsvagnarna bakom de tyska linjerna. Tyskarna led svårt i sina "igelkottar", men de höll ut.

För Hitler var det viktigt att inta Stalingrad. Lyckades han med det skulle Volga bli Tysklands gräns i öster.

Kampen om Stalingrad började den 22 augusti 1942. Staden täcktes av söndersmulade byggnader och ruttnande lik. Det kämpades ursinnigt om varje byggnad. Soldaterna kröp omkring bland husruinerna med kulsprutepistoler och bajonetter. De döda dog utan att möjlighet fanns att begrava dem. De blev inte ens räknade. Långt borta i Berlin förklarade Führern att han ville ha Stalingrad. De tyska generalerna bad om att få dra sig tillbaka några kilometer. Annars skulle man hamna i en vinterfälla. Men Führern fick ett raseriutbrott : "Stanna och slåss! Jag lämnar aldrig Volga!"

Ryssarna slöt ringen kring general Paulus Sjätte armé. Den ryska vintern kom. Göring hade sagt att den inringade sjätte armén kunde underhållas från luften. Men var fanns Luftwaffe? Görings flygvapen kunde inte undsätta tyskarna i Stalingrad.

Från den tyska sidan rapporterades att varje dag förde med sig svält, nöd, bitande kyla, sår som inte kunde skötas. Sjätte armén smälte bort. Den 8 januari 1943 uppmanade den ryske generalen Rokossovski tyskarna att kapitulera.

Han meddelade den tyske general Paulus att hans situation var desperat. Era trupper lider av hunger, sjukdomar och kyla. Den ryska vintern har ännu inte börjat. Era soldater saknar vinterkläder. Er läge är hopplöst och fortsatt motstånd meningslöst.

Men Hitler förbjöd Paulus att kapitulera. Sjätte armén skulle kämpa till sista man. De sista dagarna i januari förintades mer än 100 000 tyska soldater. Den 2 februari 1943 kapitulerade Paulus i en källarvåning. De återstående utsvultna och kylskadade tyska soldaterna kom fram ur källare och hålor. Tystnaden lade sig över det snötäckta och blodstänkta slagfältet. 91 000 tyska soldater fördes bort till kyliga fångläger i Sibirien. Av dessa skulle bara 5 000 återse Tyskland. Några månader tidigare hade sjätte armén utgjorts av 285 000 man.
 

Henrik Lejonet (1129-95) och tyskarna i öst ("folktyskarna")

Den nazistiska "Drang nach Ostern"-politiken (Östeuropapolitiken) hade sin ideologiska och historiska grund i den medeltida tyska koloniseringen av Östeuropa, där bland annat myterna kring Henrik Lejonet hade en framträdande plats.

Under Henrik Lejonet av Sachsen och Bayern blev södra Östersjökusten tyskt land. Kolonister kom från Tyskland och Nederländerna. Med yxa och plog odlade de upp jorden. De upprättade öar med tysk kultur.

Den tyska utvandringen innebar en minskning av den starka överbefolkningen inom delar av Tyskland. Den gamla slaviska befolkningsgrupperna uppgick efterhand i det tyska kulturområdet. Även Vendernas land mellan Elbe och Oder erövrades av tyska stammar under Albrekt Björnen. Venderna var känd för att vara ett gästfritt och hjälpsamt folk.

Den tyska expansionen inom östersjöområdet hade inletts med uppkomsten av köpmannabosättningarna i Lübeck och Visby. Det var kyrkan som tog initiativet till den tyska expansionen i Baltikum. Tyska borgare kom att slå sig ner där. Huvudsakligen kom de från Visby. En andlig riddarorden "Fratres militiae Christi" grundades. Senare blev den vanligen kallad" Svärdsbrödraorden".

Tyskarna började mer och mer tränga in bland de slaviska bosättningarna öster om floden Elbe. Till dessa avlägsna områden kom tyska bönder och hantverkare. De tog tjänst hos slaviska furstar. Arbetskraft och teknologi kom genom dem till Östeuropa. Det var alltså denna arbetskraftsutvandring som gav Östeuropa en viss tysk prägel. Tyskarna blev aldrig riktigt assimilerade.

Dessa under medeltiden utvandrade tyskar kom senare att kallas "folktyskar". Under Nazitiden ville den tyska regimen återbörda dessa tyskar till "Riket". De skulle hjälpa till att "kolonisera" de av nazisterna erövrade länderna. Många av de så kallade folktyskarna var inte speciellt förtjusta i nazisterna. Men valt stod mellan dem och Stalins Ryssland.

Den tyska koloniseringen eller snarare arbetskraftsutvandringen till Central och Östeuropa hade huvudsakligen haft en fredlig karaktär. Under det nationalistiska 1800-talet började emellertid myter om ständiga strider mellan tyskar (germaner) och slaver (polacker, tjecker, ryssar) växa fram. Sterotyper av grymma rasistiska tyskar respektive odugliga slaver kom att tas på allvar i mellankrigstidens Centraleuropa. Uppfattningen om tyskarnas grymhet kom att bekräftas under Hitlerregimens utrotnings och förslavningspolitik mot polacker, tjecker och ryssar.

År 1410 hade en polsk här besegrat en tysk korsriddarhär vid Grunwald/Tannenberg. Där stod också ett avgörande slag mellan ryssar och tyskar under första världskriget. Tyskarna vann en blodig seger under fältmarskalk Hindenburg. Myten om revansch för tyskarnas nederlag 1410 växte fram. Denna kom att utnyttjas av Hitler och nazisterna. Grunwald/Tannenberg-slaget kom att spela en stor roll i såväl den tyska som den polska nationella mytologin. Det kom också att från 1800-talet och fram till andra världskrigets slut symbolisera motsättningen mellan germanskt och slaviskt.

 

Litteratur:
Richard Plaschka m.fl., Nationale Frage und Vertreibung in der Tschechoslowakei und Ungarn 1938-1948, Verlag der Osterreichischen Akademie der Wissenschaften, 1997
Ezra Mendelsohn, The Jews of East Central Europe between the the world wars, Indiana Univ Press: Bloomington, 1983
Thor Kamenetsky, Secret Nazi Plans for Eastern Europe, New Haven, 1961
Ockupation och förtryck, (ingår i bokserien Tredje riket ),1993
En ödesdiger vision, (ingår i bokserien Tredje riket ),1994
Antony Beevor, Stalingrad, Historiska Media, 2000


Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare

Uppdaterad: 05 juli 2017
Publicerad: 04 februari 2017