Östfronten under första världskriget
Ryssland anfaller Tyskland
Enligt överenskommelsen med Frankrike anföll Ryssland Tyskland den 13 augusti 1914. Till en början hade Ryssland framgångar, man trängde bland annat in i Ostpreussen. De tyska styrkorna var mycket mindre än ryssarnas stora armé, men när det gällde utrustning och utbildning var tyskarna överlägsna.
Tyskarna gick till motanfall under ledning av generalöversten Paul von Hindenburg och under en veckas strider vid Tannenberg krossades den ryska armén och de tog över 100 000 fångar. De hölls kvar som fångar till 1918 och utgjorde värdefull arbetskraft för Tysklands krigsinsats, däribland att bygga skyttegravssystem på västfronten.
Under kriget sa en militär att i väster var arméerna för stora för fronten och i öster var fronten för stor för arméerna. De ryska befälen hade problem med att koordinera omfattande trupprörelser. Många gånger visste man inte var fienden fanns, och det hände att man hade problem även med att lokalisera sina egna trupper.
Tyskarna slår tillbaka
Den 9 september 1914 anföll tyska trupper den första ryska armén vid de Masuriska sjöarna och inom en vecka tvingades ryssarna retirera, och på två veckor hade den tyska armén besegrat två ryska arméer. De ryska förlusterna i döda, sårade och tillfångatagna uppgick till närmare 300 000 man, och den tyska armén förlorade endast 20 000 man. Naturligtvis var tyskarna nöjda med dessa framgångar, men de visste att Ryssland med sina 170 miljoner invånare kunde mobilisera nya arméer.
Österrike går till offensiv
I augusti 1914 gick Österrike till attack mot Serbien och det blev hårda strider eftersom serberna var krigsvana efter flera krig på Balkan. Österrike lyckades dock inta Belgrad, men förlusterna för Österrike var stora, 150 000 man i dödade, sårade eller tillfångatagna. Den 23 augusti gick österrikarna även till attack mot ryssarna där man vann terräng även om förlusterna på denna front också var stora, hela 350 000 man.
Ryssland drabbades dock av de största förlusterna i kriget mot Tyskland och Österrike. Under 1914 förlorade Ryssland hela en miljon man i döda, sårade eller tillfångatagna.
Turkiets dubbelspel
Före första världskriget spelade Turkiet ett dubbelspel. Regeringen sökte stöd hos britterna för att stärka sin flotta. Samtidigt tog man kontakt med tyskarna för att modernisera den turkiska armén.
När kriget bröt ut undertecknade den turkiska regeringen en hemlig överenskommelse med Tyskland som riktade sig mot Ryssland, det Osmanska rikets traditionella fiende.
Samtidigt väntade den turkiska allmänheten på två krigsfartyg som hade beställts av engelsmännen. Fartygen hade bekostats genom insamling bland allmänheten, men när första världskriget började vägrade britterna att leverera fartygen. Det resulterade i att Tyskland skänkte två krigsfartyg till Turkiet och brittiska diplomater i Turkiet utvisades.
Den 29 oktober 1914 bombade turkarna med sina två tyska krigsfartyg ryska hamnar, däribland Odessa och Sevastopol. Ryssland svarade genom att förklara krig mot Turkiet och följdes under den första veckan i september av Frankrike och Storbritannien. Den osmanske sultanen, Mehmed V, utropade den 11 oktober ett heligt krig (jihad) och uppmanade alla musliner i de brittiska, tyska och ryska imperierna att revoltera.
Egypten
Egypten som var en del av det Osmanska riket styrdes nominellt av härskaren Abbas Hilmi II som satt i Turkiet uppmanade egyptierna att förena sig i jihad mot brittiska ockupationen av deras land. Storbritannien svarade med att förklara Egypten för ett brittiskt protektorat och avsattes Abbas till förmån för hans farbror.
I februari 1915 ryckte en osmansk armé, som utrustats av tyskarna, fram genom Sinaiöknen fram till Suezkanalen. Anfallet upptäcktes av franska spaningsplan och anfallet slogs tillbaka av brittiskt motstånd vid kanalen.
Slaget vid Gallipoli
När Turkiet gick in i kriget på Tysklands sida innebar det att Ryssland blev avskuret. Därför beslöt de allierade att attackera Turkiet vid Gallipoli, dels för att öppna vägen till Svarta havet och Ryssland, dels för att skära av Turkiet från centralmakterna.
Bilder från slaget vid Gallipoli 1915. Striderna vid Gallipoli ägde rum mellan 25 april 1915 och 9 januari 1916 på den turkiska halvön Gallipoli, där ententen i form av brittiska, franska och italienska styrkor genomförde en operation vars mål var att inta Konstantinopel.
Operationen inleddes i slutet av februari 1915 med en flottstyrka bestående av 18 brittiska fartyg, men anfallet misslyckades och flera fartyg sänktes av minor.
Därför satte ententen in trupper i ett försök att erövra Dardanellerna. I slutet av april landsteg britter, fransmän och allierade trupper på vilket resulterade i ett åtta månader långt skyttegravskrig vilket resulterade i ett fiasko för de allierade som tvingades evakuera i januari 1916. Omkring en halv miljon allierade deltog i striderna, hälften dödades eller sårades och Turkiet uppvisade liknande förlustsiffror.
Tsar Nikolaus II tar över de ryska arméerna
Trots att ryssarnas förluster under 1915 låg på mellan en och två miljoner man var de bereda på att kämpa vidare. Den 1 september 1915 övertog tsar Nikolaus II överbefälet över de ryska arméerna. Detta innebar att han personligen skulle förknippas med fortsatta militära motgångar. En förbättrad vapenproduktion under 1915 innebar att Rysslands arméer var utrustade för att fortsätta kriget under 1916, med blandad framgång.
Rysslands sista stora strid inleddes den 4 juni 1916. Under en fyra månader lång offensiv gick ryssarna under ledning av general Alexej Brusilov till attack mot Österrike på en 350 kilometer lång front. Offensiven blev en stor framgång för ryssarna och flera österrikiska arméer bröt samman och i slutet på juni stod Österrike på gränsen till kollaps.
Nu tvingades Tyskland samla ihop några divisioner för att undsätta Österrike. Tyskarna lyckades därmed förhindra en rysk genombrytning på östfronten. Mot slutet av 1916 avstannade ryssarnas offensiv, men antalet döda var enormt stort. Österrike förlorade närmare en miljon man i döda, sårade eller tillfångatagna och de ryska förlusterna var i ungefär samma storleksordning.
Rumänien går in i kriget
Den 27 augusti 1916 gick Rumänien in i kriget på de allierades sida. Rumäniens mål med kriget var att erövra Transsylvanien som låg på den ungerska slätten från Österrike. De rumänska trupperna, som bestod av 500 000 man, anföll genom bergspassen i Karpaterna och trängde in i Ungern. Nu tvingades Tyskland åter igen hjälpa Österrike varefter tyska trupper tvingade rumänerna tillbaka över Karpaterna och i december intog tyskarna Bukarest. Den rumänska armén blev totalt krossad och 400 000 man gick förlorade.
Rysslands sista offensiv
I början av 1917 befann sig Ryssland i ett svårt läge. De enorma förlusterna i kriget resulterade i demonstrationer och stridigheter. Den 11 mars tvingades tsar Nikolaus II abdikera (se ryska revolutionen). En borgerlig regering var beredd på att fortsätta kriget och Alexander Kerenskij blev premiärminister.
Kerenskij bestämde sig för att inleda en stor offensiv sommaren 1917 och han utnämnde general Aleksej Brusilov till överbefälhavare. Målet med offensiven var att den skulle ses som en frihetskamp och vända den revolutionära energin som fanns i landet mot den tyska imperialismen.
Kerenskij besökte skyttegravarna där han hyllade den ryska armén, men soldaterna var trötta på kriget. På många avsnitt av fronten var myterier och deserteringar vanliga, och bolsjevikerna ville ha ett omedelbart slut på kriget.
Brusilov koncentrerade offensiven till Galizien där han hade haft framgångar tidigare år. Efter att ha bombat de tyska ställningarna i två dagar inleddes offensiven och några kilometers terräng erövrades. Tyskarna anade att ryssarna skulle gå till offensiv och hade därför fört över två divisioner från västfronten för att stötta den österrikiska armén och redan efter två dagar stoppades den ryska offensiven upp.
Nu blev förlusterna allt större för ryssarna och den ryska fronten upplöstes mer eller mindre samtidigt som soldaterna deserterade i massor.
Den 1 september 1917 satte den tyske generalen Oskar von Hutier in en offensiv vid Riga vid Östersjön varpå de tyska trupperna besegrade ryssarna efter endast två dagars strider.
Slaget om Riga var de sista stora striderna på östfronten. Tyskarna hade möjlighet att dra fram mot Petrograd, men det var meningslöst. Den ryska staten och dess armé var i sönderfall.
Ytterligare en ny revolution
Den 7 och 8 november drabbades Ryssland av en ytterligare revolution (se ryska revolutionen). Nu var det bolsjevikerna med Lenin i spetsen som tog makten och bolsjevikerna inledde fredsförhandlingar med centralmakterna.
Under förhandlingarna erövrade Tyskland både Baltikum och Ukraina, och nu tvingades Ryssland sluta en fred helt på Tysklands villkor.
Freden i Brest-Litovsk
Den 13 november 1917 kontaktade den bolsjevikledaren Lev Trotskij det tyska överkommandot för att anhålla om ett vapenstillestånd.
Tysklands militära ledare, Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff krävde att Ryssland skulle behandlas hårt, medan den civila regeringen hade en mildare inställning till ryssarna, men i slutändan segrade Hindenburg och Ludendorff.
Trotskij intog en märklig inställning: ”Varken krig eller fred”. Han ville varken godta Tysklands stränga fredsvillkor eller återuppta striderna, men till sist tvingades Trotskij godta tyskarnas villkor.
Freden i Brest-Litovsk slöts den 3 mars 1918 mellan Ryssland på ena sidan och Tyskland, Österrike, Bulgarien och Osmanska riket på den andra. Det blev en hård fred för Ryssland. Ryssarna tvingades ge upp Finland, Polen, Ukraina, Vitryssland och Baltikum, motsvarande hälften av sina europeiska territorier och med detta cirka 75 procent av sina tunga industrier, samt nuvarande Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Ryssland blev också skyldigt ett krigsskadestånd på sex miljarder guldmark.
Den största vinsten för Tyskland var att man kunde överföra trupper från östfronten till västfronten, men en miljon soldater krävdes fortfarande som ockupationstrupper i öster.
Fördraget upphävdes av de allierade den 11 november 1918 då Tyskland besegrades. Efter det tyska nederlaget i väst kunde röda armén återta Ukraina, Vitryssland och Transkaukasus. Först i och med fredsfördraget i Rapallo 1922, vilket ersatte fördraget från Brest-Litovsk, inträdde fredstillstånd mellan Sovjetunionen och Tyskland.
Litteratur:
John Ellis, Fasornas krig, Fischer, 2009
HP Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012
RG Grant, Stora boken om första världskriget, Fischer, 2013
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 1998
Hanson W Baldwin, Första världskriget, Wahlström & Widstrand, 1963
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
Läs mer om
- Nationalism och imperialism 1815-1914
- Första världskriget och Tysklands historia
- Nationalismen och vägen till världskrig: Tysknationella rörelser och panslavism
- Nationalism utlöste första världskriget
- Skotten i Sarajevo - attentatet som startade första världskriget
- Första världskriget börjar, del 1: Schlieffenplanen och anfallet genom Belgien
- Första världskriget börjar, del 2: Tyskarna stoppas vid Marne
- Livet i skyttegravarna på västfronten
- Vapen under första världskriget
- Östfronten under första världskriget
- Slaget vid Somme - ett brittiskt trauma
- Slaget vid Verdun - första världskrigets längsta och blodigaste slag
- Röde baronen - första världskrigets främsta flygaräss
- Första världskrigets arméer
- Kriget till sjöss
- 1918
- Versaillesfreden och första världskrigets följder
- Hemmafronten under första världskriget
- Sverige under första världskriget
- Hitler och första världskriget
- Tyska kolonier
- Otto von Bismarck och Tysklands enande 1864-1871
- Det brittiska imperiet
- Påskupproret på Irland 1916
Publicerad: 22 juni 2014