Religiöst innebar dessa förändringar att människors band med sin gamla kyrka ofta bröts. Kyrkans organisation förblev vid det gamla. Kyrkan och prästen fanns kvar vid den gamla sockenkyrkan. När människor flyttade till de nya industriorterna uppluckrades de religiösa sederna.
Särskilt arbetarklassen tog ofta avstånd från kyrkan. Genom inflytande från marxistiska strömningar uppstod en klyfta mellan den svenska arbetarklassen och kyrkan och dess präster - en klyfta som har bestått, in i våra dagar.
Privata religiösa sammankomsterKonventikelförordningen 1858 innebar rätt att hålla privata religiösa sammankomster. Konventikelplakatet från 1726, som förbjöd sådana, hade liksom andra av det reglerade samhällets bestämmelser delvis efter hand urholkats. Praktiska skäl som långa avstånd till kyrkan liksom upplysningstidens tänkande spelade här in. Vid 1800-talets mitt försökte högkyrkliga kretsar skärpa tillsynen av lagen, men resultatet blev det motsatta vid riksdagen 1856-1858 då prästeståndet röstades ned. En viss kontroll av sammankomsterna behölls dock.
|
Väckelse
I takt med att kyrkans inflytande försvagades växte i de nya industrisamhällena fram ett behov av nya former för gemenskap och samarbete. Detta är en del av bakgrunden till de stora folkrörelsernas uppkomst under 1800-talets senare del. Till de mest betydelsefulla folkrörelserna brukar man räkna väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen.
Väckelsen har sin grund i pietistiska strömningar. Den spreds från person till person, ibland via predikanter och kolportörer (kringresande bokförsäljare). När läskunnigheten ökade - folkskolan infördes 1842 - kunde man sprida biblar och andra skrifter. Överallt anordnade man väckelsemöten. Under lång tid var detta olagligt. Konventikelplakatet - som förbjöd alla enskilda religiösa sammankomster vilka konkurrerade med Svenska kyrkan - upphävdes först 1858 (se faktaruta).
I väckelsekristendomen stod individens omvändelse i centrum. Den personliga upplevelsen och den egna tron blev det viktiga. På flera viktiga punkter protesterade väckelserörelserna mot kyrkan. Man kritiserade bland annat kyrkans monopolställning och prästerskapets dominans.
Väckelserörelserna ville istället att den kristna verksamheten skulle bygga på lekmännens insatser (lekman = inte präst). Man vände sig också mot vissa delar av kyrkans lära.
Väckelsen organiseras
De troende, som de "väckta" gärna kallade sig själva, slog sig snart samman och bildade missionsföreningar eller fria församlingar. Bönhus eller missionshus byggdes av frivilliga krafter. En viktig uppgift var redan från början att sprida kristendomen till andra folk och man började därför sända ut missionärer. För att kunna organisera missionsverksamheten och utbilda predikanter, började de lokala församlingarna att samarbeta.
Frälsningsarmén växte under 1800-talet fram ur metodismen. William och Cathrine Booth tillhörde metodistkyrkan, men fann att de ville arbeta på ett annat sätt. De ville nå socialt utslagna människor både med förkunnelse (lära) och hjälp. De gick därför ut och arbetade mitt i slummen. De startade en förening, som sedan växte till kyrkosamfundet Frälsningsarmén.
Organisationen utformades efter militär modell av den f.d. officeren Booth. Rörelsens tidning heter Stridsropet och fanan bär devisen Blod och eld.
Frälsningsarmén betonar kraven på ett liv efter Bibelns regler, skilt från det vanliga världsliga livet. Vikten av att var och en gör bot betonas också. Därför står det i varje möteslokal en botbänk, dit alla inbjuds att bekänna sin synd och bli frälst.
Frälsningsarmén kom till Sverige på 1870-talet genom Hanna Ouchterlony.
År 1856 bildades Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). Bland dess ledare märktes Carl Olof Rosenius, som var redaktör för tidningen Pietisten. EFS stod Svenska kyrkan nära. Många av kyrkans präster hörde till de "väckta". Man var noga med att nattvardens sakrament endast kunde utdelas i kyrkan. På 1870-talet började dock några missionsföreningar att själva fira nattvard. Detta blev en av anledningarna till att en del fria församlingar bröt med EFS. År 1878 bildades det självständiga samfundet Svenska missionsförbundet.
En gren inom väckelserörelsen betonade särskilt dopet och dess innebörd. De ansåg att s.k. troendedop var det enda riktiga. Före dopakten bekänner man sin kristna tro. Därefter sänks man helt ned i vatten. År 1848 döptes fem vuxna personer i Vallersvik i Halland och den första baptistförsamlingen bildades.
Ur baptistiska rötter växte pingstväckelsen fram. Den betonade extatiska drag som tungomålstal, helbrägdagörelse (healing) och andedop. År 1907 kom pingströrelsen till Sverige från USA. Baptistpastorn Lewi Petrus blev snart en av ledarna. Hans församling - Filadelfia i Stockholm - uteslöts 1913 ur Baptistsamfundet och har sedan dess varit en fri församling.
Även inom Svenska kyrkan fanns väckelsen. Prästen Lars Levi Laestadius verkade i Karesuando. Han såg hur befolkningen hotades av spritmissbruk och fattigdom. I sina predikningar dundrade han mot fylleriet och manade till ändring. Resultatet blev ofta en kraftig reaktion bland åhörarna. De bröt samman i ånger och nöd och upplevde starkt sin omvändelse.
Henrik Schartau var präst i Lund. Han utvecklade en egen stil i sin predikan. Den var uppbyggd efter ett bestämt mönster och var mycket grundlig. Prästens främsta uppgift var enligt Schartau att undervisa i religiösa frågor och därmed hjälpa människorna att leva. Den schartuanska fromheten spreds i synnerhet till Svenska kyrkans församlingar i Västsverige.
