Wienkongressen 1814-1815
Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Metternich tog i Wien emot Europas furstar. Det gamla slottet Hofburg fick hysa två kejsare, fyra kungar samt ett stort antal ärkehertigar och furstar.
"Kongressen dansade och berusade sig i nöjen", kan man läsa. De vackraste kvinnorna i Europa fanns naturligtvis här. Två av dem - den temperamentsfulla hertiginnan de Sagan och den sköna ryskan Katarina Bagration - var Metternichs väninnor. Orkestrarna spelade symfonier av Haydn, Mozart och Beethoven. Damerna var klädda i de franska, ungerska, polska och österrikiska färgerna. Ofta måste man uppskjuta en viktig förhandling, eftersom någon furste just var upptagen med någon av damerna. Som vi kan se är det en mycket mansdominerad tillställning. De damer som deltog tjänade som utsmyckning och tidsfördriv åt männen.
I denna virvel av festligheter, kärleks- och maktintriger hann furstarna inte tänka så mycket på Europas folk. Ändå var det dessa folk som offrat liv och blod för sina höga herrar.
Revolutionerna
Metternich ville återupprätta det Europa som funnits före den franska revolutionen och Napoleon. Han ville ha tillbaka furstarnas och adelns Europa. Han umgicks ju bara med furstar och adelspersoner. Liksom varje sann aristokrat avskydde Metternich medelklassen. Industrins och handelns framsteg höll på att skapa en medelklass med "farliga idéer". Medelklassens krav på ekonomisk och politisk frihet utgjorde en fara för adelns makt.
Medelklassens nationalism hotade också att upplösa den mångkulturella staten Österrike. I Österrike levde tyskar, tjecker, slovaker, ungrare, rumäner, kroater och italienare. Metternich ville inte att Österrike skulle sönderfalla i en massa nationaliteter. Han var i första hand europé och han hade ingen förståelse för tidens nationella stämningar. Likaså var Metternich också motståndare till "teutomanien" - en mystisk dyrkan av Tyskland. Den unga tyska generationens nationella tendenser tog sig bland annat uttryck i gymnastikföreningar. Där rådde en råbarkad ton, som karaktäriserades som urgermansk. I dessa föreningar fanns också ett franskhat, ett minne från Napoleons ockupation av Tyskland: "Den, som låter sin dotter lära sig franska, handlar lika illa som om han förledde henne till prostitution", ansåg man.
Även i de italienska staterna uppstod hemliga rörelser som ville frigöra dessa länder från det metternichska systemet. Carbonarismen - kolarna - kallades en av dessa rörelser. Metternich fruktade och förföljde de hemliga föreningarna i Tyskland och Italien. Han använde sig av brutal polismakt för att undertrycka all opposition. Dödsstraff drabbade dem i Österrike, som anslöt sig till de hemliga nationella rörelserna.
Metternichs system fungerade så, att om revolution utbröt i något land skulle den bekämpas av alla andra furstestyrda länder i Europa. Förutom Österrike kunde Metternich då räkna på hjälp från Ryssland, Preussen och de små furstendömena i Tyskland och Italien.
Men de olika befolkningsgrupperna i Centraleuropa började röra på sig. Det blev alltmer omöjligt att förena Metternichs regim med den nationella tidsandan.
Visste du att:
- Wienkongressen var Ludwig van Beethovens (1770-1827) stora genombrott. De europeiska furstarna som gästade Wienkongressen pratade om honom som det största geniet sedan Mozart. Beethoven var en enkel man, men blev ändå bjuden på de flesta av adelns representationer och fester. Metternich hade dock en akt om honom hos säkerhetspolisen eftersom Beethoven ansågs ha farliga republikanska idéer.
- Beethoven skrev nio kompositioner speciellt för Wienkongressen. Bland annat gjorde hans 7:e symfoni (som nu senast spelades på Nobelfesten 2014) en enorm succé. Med sina "kongresskompositioner" blev han över en natt ett namn på allas läppar - från Kaukasus till London.
Av: Per Berglund, Musikvetare/Musikteoretiker/Tonsättare och Beethovenspecialist
M LÄS MER: Wienkongressen
M LÄS MER: Napoleonkrigen
M LÄS MER: Napoleontiden
S LÄS MER: Frankrike 1815-1848, del 1: Kungens återkomst
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur:
J.M. Thompson, Napoleon Bonaparte - His rise and fall, Sutton Publishing Ltd, 1998
Kristian Gerner, Centraleuropas historia, Natur och Kultur, 1997
Colin Jones, The Cambridge Illustrated History of France, Cambridge, 1994
Max von Boehn, Från Kejsardöme till republik, Hökerberg, 1918
E.J. Hobsbawm, Revolutionens tidsålder, Rabén Prisma, 1997
FÖRFATTARE
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
