Under medeltiden trodde man på häxor och kungen lät noga undersöka om hon var besatt av djävulen innan han gav henne en egen här. Läget för Frankrike var så besvärligt att man inte vågade missa en chans. Kanske var Jeanne verkligen sänd av Gud. Det visade sig vara rätt att satsa på Jeanne. Krigslyckan vände och engelsmännen måste fly från det ena fästet efter det andra. Men efter många segrar blev Jeanne slutligen tillfångatagen av de engelskvänliga burgunderna.
Jeanne fängslades och förklarades som häxa. År 1431 brändes hon på bål. Hon blev bara 19 år. Allt sedan dess har fenomenet Jeanne d'Arc sysselsatt såväl folkfantasin som forskningen. Så sent som 1920 kanoniserades hon av den katolska kyrkan. Efter det firas hon med en nationell helgdag i Frankrike.
En nationell hjältinna
Jeanne d'Arc är en nationell hjältinna. Hon står för nationell frihet, nationell styrka, för lojalitet mot och uppoffring för fäderneslandet. Under andra världskriget användes hon i den franska politiska propagandan. Såväl de tyskvänliga i Frankrike som motståndsrörelsen utnyttjade hennes värde som nationellt enande symbol.
Mängder av statyer, målningar och minnesmärken över Jeanne d'Arc finns runt om i Frankrike. Vi vet det mesta om hennes liv, men gåtan om hennes drivkraft blir aldrig helt löst. Hon är bondflickan från Domremy, som under ett drygt år höll Frankrikes öde i sina händer.
Jeanne d'Arc har haft ett starkt symbolvärde för nationalismen i Frankrike
Jeannes verkliga bedrift var inte Orléans' befrielse utan pånyttfödelsen av det vacklande Frankrikes själ.
Frankrike kom genom Orléanska Jungfruns seger över engelsmännen i början av 1400-talet till nationellt självmedvetande.
Dessa två uttalanden från första hälften av 1900-talet kommer från engelska författarinnan Victoria Sackville-West respektive svensken Rudolf Kjellén.
Franske presidenten Charles de Gaulle talade om Jeanne d'Arc som en av sina nationella idoler.
Klart är att Jeanne d'Arc haft ett starkt symbolvärde för nationalismen i Frankrike. Hennes namn används fortfarande i den politiska propagandan. I Sverige har vi haft Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa som nationella frihetssymboler. Men de var samtliga män, som gjorde vad män förväntades göra under sin tid – bekriga fienden. Läs om nationalism >
Jeanne d'Arc var kvinna under en starkt mansdominerad epok. Hon var dessutom mycket ung, hann aldrig ens fylla 20 år. Men genom att hävda att hon var sänd av Gud, att hon hörde röster, såg änglar och helgon kunde hon utnyttja samtidens starka gudstro och mysticism. Därmed inte sagt att hon var en medveten bedragerska. Som det verkar var hon själv helt övertygad om att hon var Guds redskap. Troligen hörde hon röster. Men var de riktiga eller bara hennes egna fantasier? Det kan vi aldrig med säkerhet veta.
Under medeltiden var det inte helt ovanligt med "heliga" kvinnor, kvinnor som sa sig få uppenbarelser från Gud. En del blev brända som häxor, en del dyrkades som helgon. I Sverige hade vi under 1300-talet heliga Birgitta. Även hon blandade sig i storpolitiken under förevändning att Gud talade genom henne.
I Tyskland fanns under 1100-talet Hildegard av Bingen. Både Birgitta och Hildegard skrev ner sina uppenbarelser och de har blivit "litteratur". Jeanne kunde varken läsa eller skriva. Inte heller dikterade hon sina visioner. Tydligen var hon mycket förtegen i det fallet och berättade bara det nödvändigaste.
S LÄS MER: Jeanne d'Arc (artikelserie)
M LÄS MER: Jeanne d'Arc
M LÄS MER: Jeanne d'Arc – bondflickan som sadlade om till krigare
M LÄS MER: Hundraårskriget
M LÄS MER: Berömda kvinnor
S LÄS MER: Medeltidens tio viktigaste kvinnliga normbrytare
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur:
Jeanne d'Arc: Rättegångsprotokoll år 1431, Göteborg: Universitetet, 1991
Victoria Sackville-West, Jeanne d'Arc, Tiden, 1937
Friedrich Schiller, Die Jungfrau von Orléans. I: Schillers Werke, Band 9, Böhlaus, 1948
Friedrich Schiller, Orleanska Jungfrun, Bonnier, 1872
Curt Wallis, Jeanne d'Arc, Fritzes, 1917
Marina Warner, Joan of Arc, Weidenfeld and Nicolson, 1981
FÖRFATTARE
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
