Lång väg till jämställdhet mellan könen
Sveriges kvinnor, som sedan forntiden slitit vid männens sida i jordbruket, ansågs ännu inte myndig eller värdig att ärva lika mycket som sina bröder. Under mycket häftiga debatter i ständerna (ståndsriksdagen, där satt bara män) beslöts ändå år 1845, trots allvarliga varningar för följderna, att döttrar skulle ärva lika mycket som söner.
Följande år fick kvinnor rätt att driva egen affärsrörelse, dock begränsad till en viss typ av varor. Snart kunde kvinnor också arbeta som folkskollärare, vilket uppskattades av många snåla bönder, för då kunde lärarlönen hållas nere ute i byarna. Kvinnor ansågs "ha ringare anspråk på livet".
År 1858 var ständerna mogna för nästa stora reform, debatten hade då pågått i femtio år: Ogifta kvinnor blev myndig vid 25 års ålder (männen var det vid 21). Kvinnor kom ut i affärslivet, de öppnade butiker.
Svenska banker behövdes för att utveckla samhällsekonomin
Med bättre teknik och redskap i jordbruket fick många bönder pengar över. Den första sparbanken i landet grundades i Göteborg 1820, och alltsedan 1830-talet har svenska banker kontinuerligt lånat ut pengar.
Då industrierna växte upp från mitten av 1800-talet kom behovet av fristående affärsbanker. Inhemska och utländska finansiärer såg möjligheterna i utvecklingslandet Sverige där det fanns gott om råvaror och mycket billig arbetskraft.
A.O. Wallenberg var först med sin affärsbank, Stockholms Enskilda Bank, tätt följd av den tyske bankmannen Mannheimer, som grundade föregångaren till Skandinaviska banken i Göteborg, och tysken Fraenckel, som öppnade Handelsbanken i Stockholm. De satsade på nya industrier och på exporten av trä och järn där Sverige blev ledande i Europa.
Den stora myntreformen kom 1873 då Sverige övergick till guldmyntfot och de tre nordiska länderna införde kronor och ören i stället för riksdalern.
Politiska reformer
Omstörtande händelser ute i Europa, som februarirevolutionen i Paris 1848, ökade kraven också i Sverige på politiska reformer.
Adeln och kungahuset kämpade länge emot - de fyra stånden, som funnits sedan tidig medeltid, ansågs vara en i naturen själv grundad ordning. Diskussionerna pågick i sextio år och först 1865 var tiden inne för beslut. Det utspelades jubelscener på Stockholms gator då beskedet kom: Fyraståndsriksdagen upplöstes, istället infördes en riksdag med två kamrar.
Men det var ändå långt ifrån ett rättvist system, för det var bara den manliga delen av befolkningen som hade rösträtt till andra kammaren, och av dem avsågs endast de som taxerade (skattade) för minst 800 riksdaler per år eller ägde fastighet för ännu mera. Därför dominerades andra kammaren från början av medelklassen från städerna och de rika bönderna, medan arbetarna och de flesta på landet helt saknade rösträtt. Den stora massan av befolkningen tjänade nämligen långt mindre än 800 riksdaler.
