Henrik Sjöfararen öppnar dörren till Atlanten

I början av 1400-talet vågade européerna fortfarande inte segla söderut längs Afrikas västkust. De historier om sjöodjur och andra faror som fenicierna spridit ut mer än tusen år tidigare var så bra att de fortfarande avskräckte. Portugisen Henrik Sjöfararen (1394-1460) har fått äran av att européerna började utforska världshaven på allvar. Men egentligen var han främst intresserad av den hemlighetsfulla guldhandeln i Västafrika. Var det guldet kom ifrån var ett mysterium som upptäckare förgäves försökt lösa i över tusen år.
M

Detta är det enda kända verklighetstrogna porträttet av Henrik Sjöfararen. Det finns på en altartavla, där han ensam står svartklädd omgiven av praktfullt klädda hovmän. Senare tiders forskare menar att Henriks betydelse har överskattats.

I början av 1400-talet tänkte sig européerna att världen bestod av fyra kontinenter: Europa, Asien, Afrika och Terra Incognita - en okänd landmassa som enligt ryktet skulle befinna sig någonstans i söder.

I århundraden hade européerna handlat med norra Afrika och Asien. Längs Sidenvägen hade dyrbara varor förts mellan Kina och Europa. Men nu hade Sidenvägen förfallit, och européerna var instängda. I söder och öster fanns islamska välden som inte tillät någon direkthandel mellan Kina och Europa. I väster låg Atlanten, ett stort och okänt hav om vilket hemska historier berättades. Där vågade inga sjömän ge sig ut några längre sträckor.

Henrik Sjöfararen var son till Portugals kung Johan I. År 1415 erövrade Portugal staden Ceuta i norra Afrika mittemot Gibraltar. Det var den första inbrytning som européerna gjort i det islamiska Nordafrika på århundraden, och ett rikt byte föll i erövrarnas händer.

ANNONS

ANNONS

Data och fakta

Ca 1330: Sjömän från Medelhavet kartlägger Kanarieöarna, Azorerna och Madeira - det "atlantiska Medelhavet".

1394: Henrik Sjöfararen föds, tredje sonen till kung Johan I.

1415: Portugal erövrar Ceuta i Marocko från araberna.

1434: Gil Eannes passerar den fruktade udden Kap Bojador.

1436: Affonso Baldaya når Rio d'Ouro.

1441: Portugiserna tar de första svarta slavarna på Afrikas västkust. Slavhandeln kommer att kosta miljoner människor livet.

1457: Diogo Gomez seglar uppför Gambiafloden.

1460: Henrik Sjöfararen dör.

"Floden av guld"

Både Afrika och Asien var till stora delar okända för européerna. Muslimerna tillät inga kristna att resa in i det inre av Nordafrika.

Som alltid när någonting är okänt uppstod en mängd rykten. Någonstans i Afrika, berättades det, fanns det en flod av rent guld som flöt ut i ett tropiskt hav. Men att se havet innebar en säker död.

Ett annat rykte sa att det någonstans i Afrika fanns ett mäktigt kristet rike, som leddes av prästkungen Johannes. I århundraden hoppades europeiska kungar att få kontakt med denne Johannes för att gemensamt kunna besegra de muslimska härskarna.

Den tysta guldhandeln

Ett korn av sanning fanns i guldlegenden. Från det inre av Afrika kom karavaner lastade med guld, och handeln hade pågått i över tusen år. Mot söder gick karavaner lastade med salt, som i södra Sahara byttes mot guld. Kartagern Hanno hade redan 470 f.Kr lett en expedition för att leta efter det mystiska guldlandet.

Den arabiske storresenären Ibn Battuta sökte omkring 1352 också efter guldlandet söder om Sahara.

Ett centrum för denna tysta handel var staden Timbuktu. Men exakt var guldet kom ifrån var det mycket få som visste. Någonstans i söder byttes guld mot varor i "den tysta handeln". Handelsmän från norr lade ut sina varor i högar och gick därifrån. Då kom de mystiska guldgrävarna fram och lade vid sidan av varorna så mycket guldsand som de ansåg högen av varor vara värd. När handelsmännen kom tillbaka, tog de guldet, om de var nöjda, annars lät de guldet ligga kvar vid sidan av varorna. Så fortsatte det tills båda sidor var nöjda, vilket inträffade när varorna var bortburna. Ingen gav sig iväg med varor eller guld innan båda var överens. Förtroende var en förutsättning för att systemet skulle fungera.

När Ceuta erövrades, fick Henrik som själv deltog i stormningen, höra mer om guldkaravanerna. Men han insåg att det var omöjligt att slå sig fram till guldlandet landvägen. Vägen gick genom Saharaöknen, och man kunde räkna med ständiga attacker av arabiska arméer. Ett sådant företag kunde det fattiga Portugal inte ge sig in på.

- Men, tänkte Henrik, det kanske skulle gå att segla till guldlandet.

ANNONS

ANNONS

Skräcken för Atlanten

Det var en utmaning. Afrikas västkust var helt okänd för portugiserna. Fenicierna, som i århundraden behärskade handeln runt Medelhavet, hade på sin tid talat om "Mörkrets hav" för att skydda sina handelshemligheter. 525 f.Kr hade Himlico från Kartago berättat om odjur och vidunder han mött på sin resa i norra Atlanten.

Andra fenicier och kartager hade spritt ut hemska historier om vad som väntade den som var dum nog att segla ut på Atlanten. Historierna var så bra att de över tusen år senare fortfarande avskräckte. Gränsen för hur långt söderut européerna vågade segla längs Afrikas kust gick vid Kap Nun - Kap Ingen.

Karavell
Bild: University of Washington
När karavellen utvecklades på 1400-talet, fick portugiserna ett fartyg som klarade av långa sjöresor. Karavellen hade trekantiga latinsegel och två eller tre master. Den låg inte djupt i vattnet, vilket gjorde den perfekt för att utforska kuster och floder. Men karavellen var för liten för långa färder över öppet hav och ersattes senare av andra fartygstyper som galeasen.

Udden hade fått sitt namn för att det ryktades att ingen som seglat förbi den någonsin återvänt. Bortom udden fanns ett kokande hav, hette det. Detta hav dödade alla som inte redan bränts svarta av solen. Den ansågs nämligen gå så nära jorden här att allt levande sveddes bort. Som bevis visade man på de svarta folk som bodde i Afrika. Blev kanske inte människorna svartare ju längre söderut de bodde?

Det atlantiska Medelhavet

De första åren under Henriks expeditioner skaffade sig portugiserna herravälde över ögrupperna Azorerna och Madeira i Atlanten. Dessa ögrupper jämte Kanarieöarna var väl kända sedan 1330-talet. De bildade en triangel som kallats "det atlantiska Medelhavet". Precis som Medelhavet var det område som kaptenerna kände till begränsat av land, i detta fall de tre ögrupperna. Området kartlades också av sjömän från Medelhavet, och de tog med sig traditionerna därifrån.

Så långt hade fartyg vågat sig trots skräckhistorierna om Atlanten, men bortom dessa ögrupper vågade man sig inte. Även på Kanarieöarna försökte portugiserna, i hård konkurrens med spanjorer, bita sig fast men misslyckades. Dessa ögrupper skulle vara utmärkta basområden inför seglatserna mot Afrika. Henriks plan var från början inte att utforska Afrikas västkust utan att från Kanarieöarna göra korta resor dit.

ANNONS

ANNONS

Skolan i Sagres

Henrik har fått tillnamnet Sjöfararen. Det är ett underligt tillnamn på en man som bara gjorde två sjöresor i sitt liv och ingen längre än den över det smala sundet till Afrika. Henrik har dock inte fått sitt tillnamn för att han själv gjorde långa upptäcktsresor utan för att ha sett till att de blivit verklighet.

I Sagres i Portugals sydvästra hörn ska Henrik enligt legenden ha grundat en sjöfararskola. Där ska kartritare, geografer och astronomer ha arbetat. Kunskap från expeditioner till havs samlades in och fördes vidare till nästa expedition. Metodiskt samlades alltmer kunskap in. På skolan hölls kurser för portugisiska styrmän. De lärde sig att tyda stjärnhimlen för att få veta hur långt de seglat och hur kompassen användes.

Men det var inte fråga om att dela med sig kunskapen till andra länder. Portugiserna höll sina upptäckter strängt hemliga.

Fanns det någon skola?

Senare historiker har kritiserat den här bilden av Henrik. Det är först i efterhand som han har beskrivits som en oerhört lärd och djupsinnig man. En del av hans rykte har skapats av den krönikör som Henrik hade anställd hos sig.

Ingen av Henriks samtida talar heller om någon sjöfartsskola. Den beskrivs första gången på 1600-talet av en engelsk historiker. Det kanske inte fanns någon skola alls, i den betydelse vi lägger i ordet.

I efterhand har de portugisiska expeditionerna till Afrikas västkust beskrivits som delar i en stor plan: att finna sjövägen till Indien. Men från början var resorna till Afrika en bisak jämfört med Henriks intresse för Kanarieöarna. Först så småningom visade det sig att det var lättare att komma åt guld och slavar genom regelbundna besök i Afrika.

Den fruktade udden

Långsamt och försiktigt började Henrik Sjöfararens expeditioner utforska den afrikanska kusten. Hans kaptener vågade sig förbi Kap Nun och fann att havet på andra sidan såg ut som vanligt. Men istället för att fortsätta blev de oroliga för vad som kunde ligga bakom nästa udde, Kap Bojador. I tolv år skickade Henrik Sjöfararen expeditioner som skulle segla runt Kap Bojador, men ingen vågade.

- Varför måste vi gå över gränser som våra förfäder satt? sa sjömännen enligt en krönikör.

År 1433 lät Henrik Sjöfararen sin sköldbärare Gil Eannes ta befälet över ett skepp med order att segla förbi den fruktade udden. Det gick inte bättre för Eannes - han vågade inte heller.

ANNONS

ANNONS

När Eannes kom hem, fick han en sådan utskällning att han nästa år gav sig iväg igen. Nu fruktade han Henriks vrede mer än udden. 1434 passerade Gil Eannes Kap Bojador och vände nästan genast hemåt. Men udden var passerad och Eannes hjälte.

Guldfloden?

Sjömil för sjömil vågade sig de portugisiska upptäcktsresandena allt längre söderut utmed Afrikas västkust. Affonso Baldaya kom år 1436 till något som han trodde vara en flodmynning. I glädjen kallade han sin upptäckt Rio d'Ouro, Guldfloden, eftersom han trodde sig ha nått den legendariska floden. I själva verket hade han upptäckt en havsvik.

För att undersöka den nya platsen sände Baldaya två unga män inåt landet för att leta efter tecken på mänskligt liv. Några mil inåt landet mötte de ett tjugotal män beväpnade med spjut. Dessa kastade spjuten och sårade en av ynglingarna i foten. Men de båda kunde ändå ta sig tillbaka till skeppet.

De vitas slavjakt börjar

År 1441 sändes två nya fartyg ut längs kusten. I närheten av Rio d'Ouro begav sig kaptenerna ut på slavjakt. Slavjägarna fann en boplats, överföll den och tog tio människor till fånga. Därmed hade de vitas slavjakt i Västafrika inletts - en jakt som skulle vara i århundraden och kräva miljoner människoliv.

Några av de slavar som portugiserna tog lovade att själva betala tio slavar om de blev fria.

Nästa år sändes en ny expedition till samma trakt. Resultatet blev lyckat. Förutom de extra slavarna fick Henrik Sjöfararens utsände köpa guldsand och strutsägg. Äggen fick prinsen att äta, och enligt en text från den tiden tyckte han att de smakade alldeles som färska hönsägg. Ännu nöjdare blev han med guldsanden. Den tycktes visa att hans fartyg var på väg att finna det legendariska guldriket.

Ensamrätt på handeln

Under åren som följde sändes allt fler expeditioner längs Afrikas västkust. På en av öarna i Arguinbukten byggdes ett fort. Så mycket guld som Henrik drömt om blev det inte, men handeln med varor som slavar och guld blev allt betydelsefullare. Speciellt slavhandeln kom att bli mycket lönande. Henrik Sjöfararen hade fått påven att godkänna resorna som korståg, och deltagarna fick automatiskt förlåtelse för de synder de begick. Henrik hade också skaffat sig ensamrätt på både handel och sjöfart längs Afrikas västkust.

År 1445 hade ytterligare två uddar på Afrikas kust passerats: Kap Blanco som fick sitt namn av den bländande vita sanden och Kap Verde - Gröna udden. Där ligger i dag Senegals huvudstad Dakar. När sjöfararna passerat Kap Verde, kunde de se hur kusten började svänga åt öster.

ANNONS

ANNONS

Möte med nomader

Var portugiserna på väg att runda Afrika? Svaret var nej. Att runda Afrika var en längre färd än någon ännu kunde föreställa sig. Kaptenerna som Henrik sände ut hade också i uppdrag att undersöka länderna som de kom till. Med hjälp av tolkar försökte portugiserna få kontakt med de olika folk som levde längs Afrikas kust. Kapten Juan Fernandez gick iland vid Kap d'Ouro och stannade i sju månader. Han berättade hur nomader drog omkring och aldrig stannade längre än åtta dagar på samma ställe. Fernandez berättade också om deras matvanor:

"Den viktigaste födan är mjölk, och den ger de också till sina hundar och hästar. Och vid kusten äter de ingenting annat än fisk, rå eller torkad."

När en ny expedition sändes ut för att hämta Fernandez, fann männen honom så brunbränd att de inte kände igen honom.

Något guldland hittade inte Fernandez heller, men han kunde berätta att förnäma personer hade guld.

Konkurrenter

Fjorton år efter det att Kap Bojador rundats hade 41 fartyg seglat förbi udden och vidare längs kusten. När portugisiska skepp började återvända från Afrika med värdefulla laster lockades sjöfarare från andra länder förstås att resa dit. Medtävlare började ge sig in i områden som Portugal och Henrik Sjöfararen vant sig vid att betrakta som sina egna. Det var främst Spanien som nu konkurrerade om nya områden.

Portugal bad påven om hjälp. I århundraden hade han varit en sorts överdomare i tvister mellan kristna nationer. Påven beslutade att alla öar söder om Kap Bojador skulle tillhöra portugiserna. Men det var ett beslut som andra länder, främst Spanien och England, inte kunde godta.

Guldlandet Mali

Henrik Sjöfararen fortsatte att leta efter Guldlandet, och 1457 sände han ut Diogo Gomes. Han seglade uppför Gambiafloden för att komma till den guldstad som han nu trodde sig veta hette Cantor. Men uppströms var floden alltför smal för fartyget, och istället skickades några få man uppför floden.

När ryktet spreds att det fanns kristna i staden, kom folk från alla håll för att titta på dem. Många av de nyfikna hade intressanta saker att berätta.

Gomes fick veta att om detta inte var guldlandet, så var det bra nära. Hit kom karavaner från Nordafrika. Landet med guldgruvorna sades heta Mali, och kungen skulle bo i staden Kukia. Han skulle utanför sitt hus ha ett guldblock som var så stort att 20 man inte kunde flytta det. Kungen brukade binda sin häst vid guldblocket.

ANNONS

ANNONS

Men Gomes skulle inte heller nå till guldlandet. Klimatet var osunt, och hans män började bli sjuka. När han kom tillbaka till fartygen, hade besättningarna drabbats av feber.

"På ett fartyg var nio döda och på det andra fem", skriver Gomes. Han tyckte att det var bäst att återvända hem.

Tre år senare dog Henrik Sjöfararen i Sagres. Han hade då öppnat dörren till Atlanten för de europeiska upptäckarna.

De verkligt stora upptäckterna återstod, men historierna om kokande hav och hemska odjur hade visat sig osanna. Allt fler upptäckare och nationer kastade sig in i kampen om de rikedomar som tycktes vänta bortom horisonten.

LÄS MER: Upptäckare och upptäcktsresor

LÄS MER: Henrik Sjöfararen lade grunden för de portugisiska upptäcktsresorna

LÄS MER: Bakgrunden till de europeiska upptäcktsresorna på 1400-talet

LÄS MER: Bartolomeu Diaz och vägen runt Afrikas sydspets

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Vad var det som fick Henrik Sjöfararen att börja sända expeditioner längs Afrikas kust?
     
  2. Varför hade kunskapen om Afrika och Asien till stora delar glömts bort i Europa?
     
  3. Förklara varför européer och araber var så ovilliga att segla ut på Atlanten.
     
  4. Vad var det som gjorde resorna längs Afrikas kust alltmer lönande för portugiserna?
     
  5. Varifrån fick Kap Verde och Kap Blanco sina namn?
     
  6. Varför höll portugiserna sina upptäckter hemliga?

 

Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
 

Senast uppdaterad: 6 augusti 2021
Publicerad: 18 mars 2021

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

S

Mynt under medeltiden och Vasatiden

Under de första århundradena efter Kristi födelse importerades mynt till Sverige från romarriket,...

S

Svenskt bergsbruk under medeltiden och Vasatiden

Bergsbruket i Sverige inleddes på 1000-talet med koppar- (Falun, Åtvidaberg) och järnbrytning (Utö...

S

Medeltidens skrån och gillen

Under medeltiden var hantverkarna och köpmännen anslutna till olika skrån som hade hand om fackliga...

S

Araberna, del 1: Islams uppkomst

Första delen i en artikelserie om arabernas historia under islam. Här berörs geografiska...

ANNONS

Ämneskategorier

Ekonomi och handel på medeltiden

Ekonomi och handel i Europa och världen på medeltiden (500-1500).

Medeltida vetenskap, teknik och kommunikationer

Vetenskaplig och teknisk utveckling och om att resa på medeltiden (500-1500).

Kända personer på medeltiden

Historia om några av medeltidens mest kända personer och deras levnadsöden (500-1500).

Portugals historia

Här hittar du material som behandlar Portugals historia i små och stora perspektiv. Få en helhetsbild eller fördjupa...

Relaterade taggar

Upptäckare och upptäcktsresor

En upptäcktsresa är en resa med syfte att upptäcka, kartlägga eller göra anspråk på (göra till sina...

SO-rummet tag typ

Sjöfart

Sjöfarten har i alla tider varit den mest internationella av alla näringar. Här hittar du material...