Handelsförbindelser över Medelhavet under forntiden: minoerna, mykenarna, egyptierna och fenicierna
I östra Medelhavet skapade fenicierna omkring år 1100 f.Kr ett välde och var under tusen år Medelhavets främsta sjöfarare.
Minoerna på Kreta
Kreta hade ett idealiskt läge för handel. Nilens utlopp i Medelhavet, dess delta, ligger bara 65 mil söder om Kreta och kunde nås med segelfartyg på tre eller fyra dagar vid god vind. Den grekiska övärlden låg mindre än två dagars skeppsfärd norrut.
Minoerna målade gärna av sina fartyg på krukor och avbildade dem också på sigill, en sorts stämpel av sten som deras sjöfarare bar med sig. Därför vet vi rätt väl hur fartygen såg ut. De var rejält byggda av plankor, och båtarnas för, stäven, reste sig högt över vattnet. Skrovet var rundat, och det enda seglet var fyrkantigt. Var det vindstilla drevs fartyget framåt med åror, upp till tjugofem stycken på varje sida.
ANNONS
ANNONS
Minoernas fartyg var de bästa på Medelhavet. Den höga stäven gjorde att fartygen plöjde sig fram genom vågorna på öppna havet. Att skeppen var byggda av långa plankor gjorde att de höll för stora påfrestningar. Den tunga bottenstocken, kölen, gjorde att de låg stabilt och säkert i vattnet.
Skeppen var stora nog att frakta säd från Egypten och timmer från Mindre Asien (ungefär det område som utgörs av dagens Turkiet). Hur besättningarna navigerade på det öppna havet vet vi inte. Antagligen seglade de med hjälp av stjärnorna på natten.
Minoernas ökande rikedom
Minoernasfartyg anlöpte de flesta hamnarna i Palestina, Libanon, Nordafrika och södra Europa. De grundade handelskolonier allt längre från Kreta. Av folken i Mindre Asien lärde de sig konsten att blanda koppar med tenn för att få brons. Vapen av brons hade hårda vassa eggar som höll mycket bättre än koppar. Metaller kom att spela en allt större roll för handeln över Medelhavet.
Från Kretas hamnar seglade minoiska skepp lastade med timmer, olivolja, vin, målad keramik och fint arbetade föremål av brons och silver. Kretas smeder var berömda, och soldater runt östra Medelhavet beundrade de spjut och pilspetsar och rakbladsvassa bronssvärd som minoerna sålde. I utbyte hämtade de koppar på Cypern, guld och elfenben i Egypten och silver i Grekland. Minoerna transporterade också varor mellan säljare och köpare.
Minoerna levde gott på vinsterna från sin handel. Från år 2000 f.Kr började de bygga stora palats. Det största av dem låg i Knossos och sträckte sig efter hand över större delen av staden. Palatset hade såväl badrum som rinnande vatten.
Katastrofen på Kreta
Minoernas kungar tyckte sig ha litet att frukta. Kreta skyddades av havet runtomkring, och inga fiender hade fartyg som kunde mäta sig med deras. I nära tusen år blomstrade den kretensiska civilisationen. Men omkring 1400 f.Kr förstördes deras civilisation.
Forskare tror att en jordbävning eller ett vulkanutbrott orsakade en väldig tidvattenvåg. Tidvattenvågen förstörde Kretas hamnar och sänkte större delen av dess flotta. Sedan kom grekerna och plundrade vad som fanns kvar av den försvagade kulturen. De minoer som överlevt tvingades flytta till enkla byar, spridda över hela Kreta. Palatset i Knossos ockuperades för att till sist förstöras i en väldig brand. Minoernas välde var förbi.
Egypten blir mäktigare
Söder om Medelhavet hade Egypten utvecklats till den dominerande makten i området. Egypten hade tagit kontrollen över hamnstäderna i Libanon, bland andra Tyr och Byblos.
ANNONS
ANNONS
I Egypten var floden Nilen full av egyptiska fartyg. Pråmar och små segelbåtar trängdes med de stora segelfartygen med sina högt uppsvängda aktrar.
Egypten hade ont om trä, och därför var cedrarna från Libanon en viktig handelsvara. Plankor från dessa träd, som kunde bli 40 meter höga, användes för att bygga de hundratals fartyg som seglade upp-och nedför Nilen. Egyptierna pressade också olja ur träet. Oljan användes för att fukta de bindor av linne som användes till de kungliga mumierna.
Byblos blev en viktig hamn för egyptiska exportvaror, bland annat papyrus, som användes när människan lärt sig konsten att göra papper. Därför kom grekerna att använda stadens namn när de behövde ett ord för bok. Från ordet Byblos har vi bland annat fått orden bibliotek och Bibel.
Egyptierna tog sig fram längs kusterna. Men riktigt bra på att färdas över öppet hav blev egyptierna aldrig. Istället handlade de, först med minoerna, sedan med andra sjöfarare.
De mykenska handelsmännen
När Kretas kultur gått under, tog köpmän från Mykene i södra Grekland över minoernas roll som havets handelsmän. Brons hade blivit allt viktigare. Byggmästare ville ha bronsverktyg: yxor, sågar, mejslar och hammare. Bönderna behövde skåror och inte minst - soldaterna behövde vapen. Svärd, dolkar och spjut gjordes i brons liksom benskydd, hjälmar och sköldar.
Men man handlade med mycket annat: hudar, timmer, vin och olivolja. Efterhand gick Mykene under. Varför vet inte forskarna säkert. En teori, som dock inte är bevisad, är denna:
Det rådde balans mellan Egypten och de mykenska handelsmännen. Egypten var en mäktig militärmakt som hade kontroll över Syrien, Palestina och handelsvägarna mot söder och mot norr. Genom sin makt kunde Egypten se till att det rådde lugn längs handelsvägarna. Men efter år 1400 f.Kr började det egyptiska riket sakta försvagas. Sjöröveri blev allt vanligare, en del utfört av mykenerna själva.
Den mykenska civilisationen bestod av en rad små kungadömen. Med guld höll kungarna sig kvar vid makten. Med det betalade kungen sina soldater och belönade sina allierade.
När handeln med Egypten minskade kraftigt omkring år 1300 f.Kr råkade den mykenska civilisationen i djup kris. Allt eftersom åren gick blev läget allt värre. Handeln minskade, och därmed kunde kungarna inte längre tjäna in det guld de behövde på handel. Till slut försökte en del kungar att röva till sig vad de ville ha.
Genom att plundra och förstöra städer fick de mykenska kungarna tillfälligt mer guld. Samtidigt grävde de sin egen grav. Ju färre städer det fanns, desto färre platser fanns det att handla med. Omkring år 1200 f.Kr rådde krig och kaos i stora delar av östra Medelhavet. Vid denna tid riktades ett angrepp mot staden Troja i Mindre Asien. Det är det långa kriget som delvis beskrivs i diktverket Iliaden.
ANNONS
ANNONS
Egypten kände av den allmänna oron i området och tvingades dra sig tillbaka från Syrien och Palestina.
Till sist, kort efter år 1200 f.Kr förlorade den mykenska civilisationen sitt grepp över handeln. Varför vet man inte. En del forskare tror att ett annat folk, dorerna, invaderade från norr, men alla teorier om varför den mykenska civilisationen gick under är mycket omstridda. Det kan i alla fall inte röra sig om en enda katastrof, eftersom krisen varade i mer än hundra år.
I öster väntade ett nytt folk på sitt tillfälle - fenicierna.
Fenicierna tar över handeln
Forskare tror att fenicierna från början levde i Palestina och är samma folk som de kaanaiter som nämns i Gamla testamentet. Men omkring år 1200 f.Kr erövrades deras land av israeliterna, och kaanaitema drog sig längre norr ut.
Inlandet behärskades av andra folk, först hettiter och sedan assyrier. Fenicierna hade egentligen bara ett håll att bege sig - utåt havet. Allt eftersom mykenernas makt minskade kunde fenicierna öka sin.
Feniciernas första handelskolonier växte fram i städerna Byblos, Berytus, Sidon och framför allt Tyr på Libanons kust. Fenicierna började i liten skala.
På Cypern bytte de till sig koppar och på Rhodos ull. I den egyptiska staden Memfis hämtade de papyrus, linne och elfenben. Själva sålde de cederträ, vin, oliver och dadlar. Från år 1200 f.Kr började även järnet bli en allt viktigare handelsvara.
Gradvis blev de feniciska handelsmännen modigare och fortsatte västerut längs Egyptens kust. De följde och undersökte kusterna av vad som idag är Libyen och Tunisien. De kom till Malta, Sicilien och Sardinien.
Fenicierna byggde upp en rad handelsstationer, och en del av dessa utvecklades till riktiga städer. En sådan var kolonin Gades, dagens spanska Cadiz, nära silvergruvorna där.
Fenicierna var ytterst hemlighetsfulla om de handelsvägar de upptäckt. Dessutom förfalskade de historierna om vad de funnit för att försvåra för medtävlare. Fenicierna seglade till och med genom Gibraltar sund ut på Atlanten. För att avskräcka andra talade de om att "mörkrets hav" väntade bortom sundet.
Feniciska skepp seglade också i Röda havet och Aqabaviken för att handla med guldlandet Ofir. Dit reste fenicierna för att hämta guld, silver, påfåglar, apor och elfenben.
Man vet inte säkert var Ofir låg. Det måste ha legat långt från Röda havet, eftersom en resa tog tre år. Apor och elfenben kunde hämtas i Afrika men påfåglar fanns bara i Indien eller på Sri Lanka.
ANNONS
ANNONS
Den berömda purpurfärgenFenicierna var kända för sina skålar och flaskor av glas. Men mest berömda var de för sina purpurfärgade tyger - i nyanser från ljust rosa till djupt violett. Själva ordet fenicier kommer antagligen från ett grekiskt ord som betyder purpurfärg. Källan till färgen var purpursnäckan, som plockades utanför den libanesiska kusten. Arbetare krossade skalen och lade sedan blötdjuren i stora kar. När djuren ruttnade gav de ifrån sig en gulaktig vätska. Beroende på hur länge vätskan kokades gav den ifrån sig färgämne av olika styrka. Varje mussla gav bara ett hundradels gram färgämne. Färgämnet var följaktligen värt tio gånger mer än guld. Den djupaste violetta tonen kallades kungapurpur. I många länder hade bara kungar och de högsta ämbetsmännen rätt att bära kläder i denna färg. Färgerierna låg i lä om städer som Tyr och Sidon för att invånarna skulle slippa den fruktansvärda stanken av de ruttnande musslorna. Miljoner och åter miljoner musslor användes. Väldiga berg av krossade skal reste sig runt färgerierna, och till sist utrotades purpursnäckan i praktiken runt Medelhavets kuster. |
Feniciernas fartyg
Fenicierna kopierade troligen minoernas fartyg. Det finns inte många avbildningar av feniciska skepp. En av de bästa bilderna är från Assyrien och visar ett feniciskt skepp som bär stora likheter med de fartyg minoerna byggde tusen år tidigare. Den assyriska bilden kom till omkring 700 f.Kr.
Feniciernas handelsfartyg var byggda av plankor och hade hög för och hög akter. För att göra dem vattentäta var alla plankor täckta med beck, en svart seg massa som är besläktad med tjära. Iliadens författare, Homeros, talar om "svarta skepp".
På Nilen och längs kusterna kunde man förutse ur vindarna blåste. Det var svårare ute på öppna navet. Fenicierna kom på att seglet, med hjälp av rep, kunde svängas så att det inte alltid stod i rät vinkel mot aktern. Därmed kunde fartygen få vind i seglet även om vinden kom från sidan. Fartygen styrdes med två stora styråror, en på varje sida i aktern.
ANNONS
ANNONS
Kartago grundas
Med sina goda fartyg kunde fenicierna behärska stora delar av Medelhavet i växande konkurrens med grekerna., Men på land tvingades de efter hand tillbaka av assyrierna, som under 800-talet f.Kr ryckte fram mot Libanons kust. Det blev nödvändigt att grunda nya kolonier. År 814 f.Kr sägs Kartago, nära dagens Tunis i Tunisien, ha grundats.
Sedan Assyrien besegrats år 612 f.Kr kom andra härskare istället. Babylonien och perserriket tog i tur och ordning kontrollen över området.
En ström av flyktingar från öster vällde under årens lopp in i Kartago, som blev allt starkare. Ungefär 700 f.Kr bröt Kartago förbindelserna med Tyr. Kartago tog över handelsstationer och feniciska kolonier i västra Medelhavsområdet. Kartago skulle växa sig allt mäktigare och till slut krocka med en ny stormakt i Medelhavsområdet - romarriket.
KrigsfartygenNär handeln över Medelhavet började skjuta fart behövdes efter hand både handelsfartyg och krigsfartyg. Krigsfartygen måste vara snabba och lätta att manövrera och ha plats för många soldater. Så uppkom det klassiska krigsfartyget galären. Den är i grunden en lång smal roddbåt som med tiden fick allt fler roddare och alltmer utrustning. Handelsfartygens viktigaste drivkraft var segel, och årorna togs till när det var vindstilla. Krigsfartygen använde bara seglen för att ta sig från plats till plats. I strid drevs fartygen med åror. Vindarna var alltför opålitliga och dog ibland ut helt och hållet. Skickliga kaptener lämnade därför segel och mast i land före en strid för att däcket skulle bli friare. Som en följd därav utkämpades de flesta berömda sjöslag under klassisk tid i smala vikar eller inne i hamnar, kanske bara några kilometer från kusten. Ibland var stranden full med åskådare vars öde kunde avgöras av vem som vann slaget. Eftersom galären drevs fram av åror var det naturligt att försöka få plats med så många roddare som möjligt. Men det gick inte att sätta alltför många i en rad, då skulle fartyget bli så långt att det skulle bli omöjligt att svänga. Lösningen blev att placera roddarna i våningar ovanför varandra. Den s.k. biremen har alltså två rader roddare. Triremen har tre rader, vilket visas av att tri ingår i namnet. |
ANNONS
ANNONS
LÄS MER: Forntidens och antikens huvudlinjer
LÄS MER: Forntidens handel på Medelhavet
LÄS MER: Från minoisk kultur till grekisk
LÄS MER: Den minoiska kulturen på Kreta
LÄS MER: Palatset i Knossos
LÄS MER: Mykene
LÄS MER: Forntidens Egypten
LÄS MER: De tidiga upptäckarna 2: Fenicierna - de hemlighetsfulla handelsmännen
LÄS MER: Myrra och rökelse var värdefulla varor under antiken
LÄS MER: Fenicier
LÄS MER: Kartago
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Nämn några faktorer som medförde att minoerna kunde dominerade handeln i östra Medelhavet i hundratals år.
- Nämn några betydelsefulla varor som minoerna använde i sin handel.
- Varför försvann den minoiska kulturen så snabbt?
- Vilket träslag använde egyptierna till sina fartyg och varifrån importerades det?
- Berätta kortfattat om den mykenska civilisationen, dess uppkomst och undergång.
- Redogör kortfattat för vilka fenicierna var.
- Varför blev det viktigt för fenicierna att skaffa sig kolonier utanför deras ursprungliga kärnområde vid östra Medelhavet?
- Varför var purpur så dyrbart?
- Varför växte Kartago så kraftigt de första århundradena efter att staden grundats?
- Beskriv de feniciska krigsfartygen. Redogör även kortfattat för vad seglen användes till och hur skeppen drevs framåt i strid.
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, 1982
Peter N. Stearns, World History in Brief - Major Patterns of Change and Continuity, Longman, 2001
Erik J. Holmberg, Antiken och äldre medeltiden, Almqvist & Wiksell, 1961
John P. McKay, A history of world societies, Houghton Mifflin, 2000
Randi och Gunnar Håland, Bra Böckers världshistoria, del 1 - I begynnelsen, Bokförlaget Bra Böcker, 1983
Rudi Thomsen, Bra Böckers världshistoria, del 2 - Högkulturerna tar form 1200-200 f.Kr, Bokförlaget Bra Böcker, 1983
Chester G. Starr, A history of the ancient World, Oxford University press, 1978
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
