På spaning efter Tennöarna
Omkring år 525 f.Kr sändes en kartagisk expedition under ledning av Himlico norrut för att försöka finna Tennöarna. Vi känner bara till expeditionen genom en avskrift av äldre böcker som gått förlorade. Himlico seglade ut genom Gibraltar sund och räknas som den förste upptäcktsresanden från Medelhavet som med båt nådde nordvästra Europas kuster.
Himlico ska ha berättat att han färdades i fyra månader innan han nådde Tennöarna. På vägen ska han ha mött hemska sjöodjur och väldiga tångmassor, som hotade att snärja fartygen. Moderna historiker tror att Himlico hittade på historierna för att skrämma andra sjöfarare, främst grekerna, från att ge av mot Tennöarna.
Guldjakt i Afrika
Kartago var en av slutstationerna för de karavaner, som förde guld till Medelhavet från Afrikas inre, ett område som var okänt för fenicierna. Kartagern Hanno ville veta varifrån Afrikas guld kom och ledde en expedition som seglade ut omkring 470 f.Kr. När expeditionen kom tillbaka, kunde Hanno berätta om märkliga ting. Hela landområden stod i brand. Det fanns bäckar av eld och ett högt brinnande berg som kallades Gudavagnen.
Hanno berättar om ett sällsamt möte med "skogsmänniskor", som var ludna: "Vi fångade tre kvinnor, men de bet och klöste fångstmännen och ville inte följa med. Vi dödade dem och flådde dem och tog hudarna med till Kartago." Tolkarna kallade varelserna gorillor.
Troligen kom Hanno till Guineabukten. I berättelsen står att han först seglade söderut, sedan österut och sedan söderut igen. De brinnande länderna motsvarar de gräsbränder som årligen härjade i Afrika. Gudavagnen kan vara en vulkan, möjligen Kamerunberget.
Hemlighetsmakeri
Historien om Hannos färd visar hur svårt det är att fastställa var de tidiga upptäcktsresandena egentligen varit. Många berättelser är svårtydda. En annan svårighet med att kartlägga feniciernas färder är att de ville hålla sina upptäckter hemliga. Därför förfalskades en del berättelser. Inga andra skulle kunna utnyttja de handelsvägar fenicierna kartlagt. Ett exempel på det är ju Hamilcos berättelser om havsmonster ute på Atlanten.
Månen och tidvattnet
Greken Pytheas (ca 285 - 350 f.Kr) kom från Massilia och var astronom. Han har gjort stora insatser när det gäller konsten att navigera. Han var den förste som märkte att Polstjärnan inte stod riktigt precis i norr. Pytheas försökte därför finna ett sätt att bestämma exakt var norr låg.
Pytheas var den förste som hävdade att tidvattnet var beroende av månen. Pytheas upptäckte också ett sätt att mäta latituden, alltså hur långt norrut eller söderut man befinner sig på havet, med hjälp av ett solur.
Omkring 330 f.Kr gav Pytheas sig av norrut. Han följde sin föregångare Himlicos rutt och kom liksom han till de brittiska öarna. Pytheas egen berättelse har gått förlorad, men mycket av det han skrev finns återberättat hos andra.
