De tidiga upptäckarna 2: Fenicierna - de hemlighetsfulla handelsmännen
Ett feniciskt handelsskepp. Fenicierna var ytterst hemlighetsfulla om de handelsvägar de upptäckt.
I östra Medelhavet skapade fenicierna omkring år 1100 f.Kr ett välde och var under tusen år Medelhavets främsta sjöfarare.
Det var till fenicierna som kung Salomo vände sig i mitten av 900-talet f.Kr, när han behövde cederträ till sitt tempel i Jerusalem. Cederträ var en av feniciernas två främsta handelsvaror. Den andra var purpurfärgat tyg. En del forskare menar att fenicierna fått sitt namn efter det grekiska ordet foinios som betyder mörkröd.
Karta: Grekisk och fenicisk kolonisering av Medelhavsområdet
ANNONS
ANNONS
600 f.Kr: Farao Necho sänder en expedition runt Afrika.
573 f.Kr: Feniciernas huvudstad Tyros faller för assyrierna. Kartago blir feniciernas nya huvudstad.
525 f.Kr: Himlico försöker finna Tennöarna.
470 f.Kr: Hanno från Kartago seglar längs Afrikas västkust och når troligen Guineabukten.
330 f.Kr: Pytheas reser till de brittiska öarna och ännu längre norrut.
Fenicierna reste för Salomos räkning till det gåtfulla landet Ofir, något som finns beskrivet i Första Konungaboken i Bibeln. Där berättas också att kung Salomo hade en annan flotta som kom hem vart tredje år. Förutom guld kom den flottan tillbaka med elfenben, apor och påfåglar. Vart flottorna seglade vet ingen idag. Guld, elfenben och apor finns i Afrika, men påfåglar kunde bara hämtas i Indien eller Sri Lanka.
Fenicierna gjorde många stora upptäckter. De var de första som seglade ut genom Gibraltar sund som förbinder Medelhavet med Atlanten. För antikens människor var sundet känt som Herkules stoder. Sagohjälten Herkules ska ha slitit itu klipporna och på så sätt skapat en förbindelse mellan de bägge haven.
Det var fenicierna som grundade staden Cadiz som ligger på Spaniens Atlantkust. Cadiz räknas som den äldsta stad i Europa som fortfarande är bebodd.
Färden runt Afrika
Det var inte bara kung Salomo som utnyttjade feniciernas sjövana. Farao Necho II i Egypten gav omkring år 600 f.Kr en fenicisk flotta uppdraget att försöka segla runt Afrika från öster till väster.
Expeditionen finns beskriven hos Herodotos, kallad "historieskrivningens fader". Det är enbart genom hans verk många upptäcktsfärder från antiken är kända.
Herodotos skriver att farao Nechos flotta var ute i tre år och att besättningarna gick i land, sådde och väntade tills skörden var färdig för att sedan fortsätta. Till sist återkom flottan från Atlanten genom Herkules stoder.
Om berättelsen stämmer, var fenicierna de första som seglade runt Afrika. Men många forskare har tvivlat på berättelsen, som Herodotos skrev ner flera hundra år efter det att resan skulle ha ägt rum.
Det finns dock en detalj som Herodotos vägrade tro på men som är det bästa beviset på att resan ägt rum. Expeditionens medlemmar berättade att de haft solen på höger sida, alltså i norr, när de seglade västerut. Det bevisar att expeditionen åtminstone seglat söder om ekvatorn.
Om berättelsen är sann, visar den också att farao Necho på något sätt anade att det gick att segla runt Afrika. Den kunskapen glömdes sedan bort och återupplivades först på 1400-talet.
ANNONS
ANNONS
Kartago och Massilia
Feniciernas välde i östra Medelhavet utsattes för många attacker under århundradenas lopp. Till sist år föll staden Tyros för assyrierna år 573 f.Kr. Feniciernas huvudort flyttades västerut till Kartago i nuvarande Tunisien.
Massilia, dagens Marseille som grundats av grekerna, var huvudort för handeln med tenn. Tennet kom från Tennöarna, dagens Storbritannien. Fenicierna beslöt att själva försöka finna vägen till de platser som tennet kom ifrån. Därigenom skulle de kunna hoppa över de många mellanhänderna, som alla höjde priset på varorna. Tenn var en viktig metall, som blandad med koppar gav brons. Brons användes till vapen, byggnader och smycken.
På spaning efter Tennöarna
Omkring år 525 f.Kr sändes en kartagisk expedition under ledning av Himlico norrut för att försöka finna Tennöarna. Vi känner bara till expeditionen genom en avskrift av äldre böcker som gått förlorade. Himlico seglade ut genom Gibraltar sund och räknas som den förste upptäcktsresanden från Medelhavet som med båt nådde nordvästra Europas kuster.
Himlico ska ha berättat att han färdades i fyra månader innan han nådde Tennöarna. På vägen ska han ha mött hemska sjöodjur och väldiga tångmassor, som hotade att snärja fartygen. Moderna historiker tror att Himlico hittade på historierna för att skrämma andra sjöfarare, främst grekerna, från att ge av mot Tennöarna.
Guldjakt i Afrika
Kartago var en av slutstationerna för de karavaner, som förde guld till Medelhavet från Afrikas inre, ett område som var okänt för fenicierna. Kartagern Hanno ville veta varifrån Afrikas guld kom och ledde en expedition som seglade ut omkring 470 f.Kr. När expeditionen kom tillbaka, kunde Hanno berätta om märkliga ting. Hela landområden stod i brand. Det fanns bäckar av eld och ett högt brinnande berg som kallades Gudavagnen.
Hanno berättar om ett sällsamt möte med "skogsmänniskor", som var ludna: "Vi fångade tre kvinnor, men de bet och klöste fångstmännen och ville inte följa med. Vi dödade dem och flådde dem och tog hudarna med till Kartago." Tolkarna kallade varelserna gorillor.
Troligen kom Hanno till Guineabukten. I berättelsen står att han först seglade söderut, sedan österut och sedan söderut igen. De brinnande länderna motsvarar de gräsbränder som årligen härjade i Afrika. Gudavagnen kan vara en vulkan, möjligen Kamerunberget.
Hemlighetsmakeri
Historien om Hannos färd visar hur svårt det är att fastställa var de tidiga upptäcktsresandena egentligen varit. Många berättelser är svårtydda. En annan svårighet med att kartlägga feniciernas färder är att de ville hålla sina upptäckter hemliga. Därför förfalskades en del berättelser. Inga andra skulle kunna utnyttja de handelsvägar fenicierna kartlagt. Ett exempel på det är ju Hamilcos berättelser om havsmonster ute på Atlanten.
ANNONS
ANNONS
Månen och tidvattnet
Greken Pytheas (ca 285 - 350 f.Kr) kom från Massilia och var astronom. Han har gjort stora insatser när det gäller konsten att navigera. Han var den förste som märkte att Polstjärnan inte stod riktigt precis i norr. Pytheas försökte därför finna ett sätt att bestämma exakt var norr låg.
Pytheas var den förste som hävdade att tidvattnet var beroende av månen. Pytheas upptäckte också ett sätt att mäta latituden, alltså hur långt norrut eller söderut man befinner sig på havet, med hjälp av ett solur.
Omkring 330 f.Kr gav Pytheas sig av norrut. Han följde sin föregångare Himlicos rutt och kom liksom han till de brittiska öarna. Pytheas egen berättelse har gått förlorad, men mycket av det han skrev finns återberättat hos andra.
Pytheas ska ha genomkorsat öarna till fots. Även om den uppgiften är osäker, såg han tillräckligt för att ge en av antikens bästa beskrivningar av Tennöarna, de brittiska öarna.
Pytheas berättar att folket på Tennöarna drack mjöd istället för vin. Han beskrev hur det gick till att utvinna tenn och hur det sedan fraktades till en ö utanför Cornwall. Den ön kunde nås med häst och vagn under ebb. På ön såldes tenntackorna till köpmän, som förde det till Gallien, alltså Frankrike. Från kusten tog det sedan 30 dagar till Massilla.
Det frusna havet
Pytheas fortsatte norrut längs Englands västkust, kom till Irland, Hebriderna och Orkneyöarna. Därifrån gjorde han en sjöresa på sex dagar och nådde så Thule långt i norr. Här såg han havet fruset, något nästan obegripligt för en Medelhavsbo. Pytheas liknade isen vid maneter. Det är en bra liknelse. Alla som sett ny is på havet vet att den lätt bryts upp. Då förvandlas den tunna isskorpan till bitar som slipas av mot varandra och blir till runda plattor som kallas pannkaksis.
Var Thule låg är oklart. Det kan ha varit Norge, Färöarna eller Shetlandsöarna.
Pytheas hade också något annat att berätta om landet i norr.
”Barbarerna visade oss stället där solen går till vila. Det hände nämligen just då att natten i dess trakter var mycket kort, på en del orter två och på andra tre timmar.”
Bärnstensvägarna
Från Thule återvände Pytheas till de brittiska öarna och därifrån till Helgoland nära södra Danmark. Här låg en av fyndplatserna för bärnsten, en eftertraktad vara i Medelhavsvärlden. Det fanns till och med speciella "bärnstensvägar". En sådan väg gick längs floderna Rhens och Mosels dalgångar söderut. Pytheas kunde avslöja att bärnstenen spolades upp av havet och att de dyrbara stenarna ibland användes att elda med.
ANNONS
ANNONS
Sedan Pytheas fullföljt sitt uppdrag och undersökt var både tennet och bärnstenen kom ifrån kunde han återvända till Massilia. Hans berättelse möttes av misstro. Flera av hans kritiker ansåg att det inte kunde stämma att havet frös. Forskare hånade och kritiserade Pytheas "vilda teorier och berättelser". En av tvivlarna var den berömde geografen Strabon som menade att Pytheas inte alls rest så långt som han påstod.
Pytheas verk ökade emellertid Medelhavsvärldens kunskap om Nordeuropa. Och hans metod bestämma latitud var ett första försök att lära sig att hitta rätt på stora haven.
LÄS MER: Fenicier
LÄS MER: Kartago
LÄS MER: Handelsförbindelser över Medelhavet under forntiden: minoerna, mykenarna, egyptierna och fenicierna
LÄS MER: De tidiga upptäckarna 1: Elden låter människan erövra världen
LÄS MER: Vem upptäckte Amerika?
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Fenicierna var länge Medelhavets främsta sjöfarare. Beskriv några av de platser som de sägs ha besökt.
- Fenicierna sägs ha varit de första som seglade runt Afrika. Vad är det bästa beviset för att en sådan färd ägt rum?
- Varför berättade fenicierna gärna historier om hemska sjöodjur som de mött på sina resor?
- Fenicierna ville gärna hitta vägen till Tennöarna. Vad berodde det på?
- Pytheas gjorde en viktig upptäckt när det gällde att hitta på havet. Vilken?
Litteratur:
Frank Debenham, Discovery and Exploration, Paul Hamlyn Spring House, 1960
Erik Hamnström, De geografiska upptäckarbragderna genom tiderna, Lars Hökerberg Bokförlag, 1927
Alexander McKee, A World too Vast, Souvenir Press, 1990
John Keay (red.), History of World exploration, Paul Hamlyn Publishing, 1991
Jean Favier, Les Grandes Découvertes d´Alexandre à Magellan, Fayard, 1991
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
