Danmark under andra världskriget

Tyskarna lovade att inte lägga sig i "landets inre förhållanden". Dansk regering och riksdag skulle styra landet som förut, och dansk polis skulle vaka över att lagarna följdes. Den socialdemokratiska regeringen, ledd av Thorvald Stauning, ombildades i denna allvarliga situation till samlingsregering med ministrar också från de stora oppositionspartierna.

Motståndsmän och medlöpare

Åren 1940-1945 visar hur komplicerat det egentligen är att göra motstånd mot en ockupationsmakt. Tyskarna och danskarna levde ju i samma samhälle, gick på samma gator, fick vatten från samma vattenverk, el från samma elverk, reste med samma tåg och köpte mat i samma butiker. Att bekämpa inkräktarna betydde ofta att man raserade det samhälle man själv levde i.

Steg för steg tog tyskarna makten. Steg för steg ökade det danska motståndet.

1. Tyskarna krävde att få kontroll över telegraf, telefon och radio och tidningar. Ordet censur användes inte men naturligtvis var det censur som det var fråga om.
    
2. Tyskarna ville att flygplatser skulle anläggas på Jylland. Danskarna såg till att det blev gjort - om inte, så hade tyska arbetsledare kallats in för att bygga. En hel del befästningsanläggningar skulle komma att byggas av danskarna för att skydda den tyska ockupationen.
    
3. Tyskarna ville gärna köpa danska varor, ja, nästan allt vad Danmark kunde leverera. Lantbruksprodukter som kött, fläsk och brödsäd gick i fullastade järnvägsvagnar söderut. Soldater som reste hem till Hamburg, Frankfurt och Berlin på permission köpte med sig mängder av livsmedel och kläder till släktingar i ett hemland som började få brist på mat och andra varor.

En viss import från Tyskland förekom, framför allt av stenkol. Men i stort sett flöt varorna ut från Danmark. Tyskarna köpte på kredit. Tills vidare skulle Den danske Nationalbanken betala alla tyska räkningar. Allt eftersom skulden växte stod det klart för dem som var insatta i affärerna att tyskarna aldrig skulle betala. Det var ren utsugning av det ockuperade landet.

Men för bönderna som fick pengar i hand och för butiksägare som gjorde goda affärer och för byggföretag som arbetade åt ockupationsmakten var detta kanske inte klart. Och om det stod klart, var det ändå många som mer gladde sig över de stora sedlarna i den privata plånboken än bekymrade sig för landets ekonomi.

Det fanns danska nazister som inget hellre önskade än en tysk seger. De tänkte sig gärna Norden som en del av ett stort germanskt rike med ett stort herrefolk, som skulle dominera Europa.

Finland hade inte orkat att stå emot Röda armén och tvingats att be Sovjet om fred. Sverige lät tyska soldater och varor passera på väg till och från Norge.

Men de flesta danskarna tyckte illa om tyskarna, och motviljan ökade ju längre ockupationen varade. Men vad skulle man göra? Tidningar och radio berättade om tyskarnas fantastiska segertåg: Holland och Belgien erövrade, Frankrike tvingat på knä, brittiska trupper i Frankrike jagade tillbaka över Engelska kanalen. Såg det inte ut som om tyskarna skulle vinna den här gången? Bäst att vänta och se.

Inte ville man ha det som i Norge. Norrmännen hade gjort motstånd några månader. Det hade resulterat i stupade och sårade och i att tyskarna satt in en regering av norska nazister, en samling nickedockor. Danmark hade kvar sin folkvalda riksdag och sin egen regering - även om de i många fall var maktlösa.

Dansk polis anhöll den som brutit mot lagen, och danska domstolar dömde - även om den "tyska skyddsmakten" allt oftare lade sig i polisens och domstolarnas arbete.

Öppet motstånd

Samtidigt växte en känsla av att något måste göras. Skulle danskarna bara passivt vänta på utgången av den kamp som pågick? Skulle enbart norrmän, britter och fransmän våga sina liv?

Små grupper började göra sabotage. Man satte eld på tyska lagerlokaler och förstörde tyska bilar. Det var aktioner utförda av människor som ville protestera, ville göra något. Men det var enstaka insatser utan sammanhang och organisation.

Sommaren 1941 gick Tyskland till angrepp mot Sovjetunionen.

Tidigare hade kommunistpartierna i såväl Danmark som Norge och Sverige varit passiva eller närmast propagerat för att man inte skulle göra motstånd mot tyskarna. Det var främst "de imperialistiska" stormakterna Frankrike och Storbritannien som var skuld till att andra världskriget brutit ut. De små nordiska kommunistpartierna följde helt enkelt Stalins linje och var försiktiga i sin kritik av Hitlertyskland. Men den 22 juni, då tyska stridsvagnar rullade över Sovjets gräns, förändrades bilden totalt. I Danmark blev många kommunister motståndsmän - och mycket effektiva.

Det blev allt vanligare med sabotage mot tyska tågtransporter, och mot järnvägslinjer överhuvudtaget, och mot fabriker som arbetade för tyskarna. Men motståndsmännen sökte nästan alltid undvika att tyskar kom till skada eller dödades. Sådant utlöste genast hämndaktioner mot dansk befolkning.

Sommaren 1943 ökade sabotagen ytterligare. Ett skäl till detta var att det började stå klart att tyskarna inte skulle vinna kriget, vilket många trott 1940. Allierade arméer segrade i Nordafrika och Italien. I januari hade en hel tysk armé förintats vid Stalingrad.

Sammanbrott för samarbetet

I augusti ställde tyskarna nya hårda krav på den danska regeringen. Alla strejker skulle förbjudas, och dödsstraff skulle drabba den som gjorde sabotage och som olagligen hade vapen. Men riksdagen och regeringen sade nej. Tyskarna gick då till angrepp mot de danska regementenas kaserner och avväpnade all militär.

Ett stort antal danskar i ledande ställning arresterades. Nu fanns det inte längre någon dansk regering. I september 1944 skulle tyskarna också avväpna de danska poliserna. Ca 2 000 poliser fördes till koncentrationsläger i Tyskland.