Meddelanden i skriftlig form har funnits i tusentals år. En föregångare till våra dagars tidningar fanns redan i romarriket för omkring 2 000 år sedan. Slavar användes då för att göra kopior av meddelanden om viktiga händelser. Dessa skrifter såldes sedan till välbeställda romare. Men det var först i och med tysken Johann Gutenberg (1397-1468) och hans insatser för boktryckarkonsten som det blev möjligt att skapa regelbundet utkommande publikationer. De första tidningarna som trycktes handlade om handeln. Därutöver användes tryckpressarna först till att sprida propagandaskrifter och religiösa texter.
Den första svenska tidningen hette Ordinari Post Tijdender och utkom 1645 (under 1700-talet bytte den namn till Post och Inrikes Tidningar). Tidningen grundades av rikskanslern Axel Oxenstierna och användes för att föra ut statliga propagandabudskap i stormaktstidens Sverige. På den tiden samlades nyheter in via de lokala postmästarna och distribuerades till högste postmästaren i Stockholm, som i sin tur sorterade och satte samman nyheterna i tidningen. Tidningarna lästes bara av ett fåtal i samhällets ekonomiska toppskikt. Anledningarna var att tidningarna var dyra och gavs ut i ganska få exemplar. Dessutom var spridningen dålig på grund av dåtidens outvecklade distributionskanaler.
Under frihetstiden startades fler tidningar som spreds bland folket. En livlig debatt om pressens yttrandefrihet inleddes vilket ledde fram till en tryckfrihetsförordning 1766 som var den första i sitt slag i hela världen. Denna nya och banbrytande svenska grundlag innebar bl.a. att det nu blev lagligt att framställa och sprida tryckta skrifter utan föregående censur och andra hinder. Ett annat inslag i tryckfrihetsförordningen var medborgarnas rätt att ta del av allmänna handlingar, den så kallade offentlighetsprincipen.
I samband med industrialiseringen på 1800-talet utvecklades tekniken att massproducera varor i fabriker. En bransch som utnyttjade de nya industriella tillverkningsmetoderna var tidningsbranschen. Det blev nu lättare att trycka och distribuera tidningar. Dagspressen växte i stor omfattning - både vad gäller antalet tidningar och antalet utgivna exemplar. Detta möjliggjordes också av att folk flyttade från landsbygden in till städerna som blev större och fler. Samtidigt byggdes järnvägar och bättre vägar vilket gynnade transporterna mellan tätorterna samt spridandet av nyheter.
Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev tidningarna mer politiska och började företräda olika politiska intressen. Vissa tidningar blev knutna till ett politiskt parti medan andra var "oberoende" politiska.
S Tryckfrihet År 1766 avskaffade mössorna (se hattar och mössor) censuren i Sverige. Under det karolinska enväldet var repressalierna (bestraffning) mot avvikande åsikter hårda. Med frihetstiden ökade utrymmet för en fri opinionsbildning. Censorsämbetet behölls men dess siste företrädare såg snarare sin uppgift som att inom vissa ramar höja debattens nivå än som att strypa den. Ibland drogs dock censorn in i partistriderna. En mot hovet kritisk skrift tilläts 1756 samtidigt som en rojalistisk motskrift förbjöds. Tryckfrihetsförordningen 1766 gav medborgarna en för sin tid unik tryckfrihet. Förhandsgranskningen upphörde (utom för religiösa skrifter). Rätten att läsa protokoll och andra myndighetsdokument slogs också fast ("offentlighetsprincipen"). Kritik mot religionen, kungahuset och statsskicket kunde fortfarande bestraffas, men bara i efterhand. Resultatet blev en strid ström av böcker, tidskrifter och pamfletter med såväl skvaller som politik, många av dem starkt adelsfientliga. Med statsvälvningen 1772 upphävdes förordningen. Gustav III framställde sig som en vän av tryckfrihet, det var bara dess missbruk han ville åt. Men i hans författning 1774 inskränktes det fria ordet rejält. Tryckfriheten förlorade sin status av grundlag. Kritik mot regeringsformen, som tidigare kunde leda till böter, klassades nu som högmålsbrott, med dödsstraff som följd. En gummiparagraf riktad mot "otjänligt, bittert, förklenligt och missfirmande skrivsätt" skrevs också in. Det fanns utrymme för debatt även under Gustav III. Ett exempel är tidskriften Wälsignade Tryck-Friheten, som utkom 1781-1784. Men presspolitiken bestod inte bara av piska utan också av morötter. Tidskriftens utgivare, Pehr af Lund, värvades av Gustav III som betald hovpropagandist.
|
LÄS MER: Medier och kommunikation
LÄS MER: Boktryckarkonsten
Litteratur:
Hans-Erik Hallin och Jörgen Hallström, Mediekunskap och mediekommunikation, Bonniers, 2003
Lars Bergquist, Kommunikation – från budbärare till Internet, Natur och Kultur, 1999
David Crowley och Paul Heyer, Communication in History - Technology, Culture, Society, Routledge, 2010
FÖRFATTARE
Text: Jonas Ahlberg (statsvetare) och Robert de Vries (red)
Faktarutan är skriven av Torbjörn Nilsson, professor i historia
