Den blodiga kampen om Skånelandskapen

I augusti 1657 skred danskarna till verket och intog svenska Bremen. Därefter förlades den danska flottan utanför Bornholm för att invänta den svenska flottan som enligt planen skulle föra hem den återvändande svenska armén från Polen. Så blev inte fallet.

Istället lämnade Karl X Gustav och den svenska armén skyndsamt Polen och återtog svenska Bremen. Därefter upprepade svenskarna bedriften från Torstensons krig, och via norra Tyskland bröt den svenska armén in i Jylland. Efter att ha intagit fästningen Frederiksodde på Jylland vid Lilla Bält, avstannade den svenska framryckningen. Den iskalla vintern kom emellertid svenskarna till hjälp och den svenska armén marscherade över isarna på Lilla och Stora Bält - ett av militärhistoriens mest djärva drag. Vågspelet lyckades, och när Köpenhamn hotades tog Fredrik III beslutet att inleda fredsförhandlingar.

Freden i Roskilde 1658 blev katastrofal för dansk del. Förutom Skånelandskapen överlämnades Bornholm och Trondheims län till Sverige.

Karl X Gustavs andra danska krig

Enligt fredsavtalet skulle den svenska armén skeppas tillbaka till Sverige så fort vädret tillät. Karl X Gustav hade dock helt andra planer. Han ville krossa Danmark i grunden och befallde därför den svenska armén att inleda en belägring av Köpenhamn. Denna händelse kallas för Karl X Gustavs andra danska krig.

Belägringen misslyckades dock helt, när Köpenhamns försvarare med hjälp från den nederländska flottan stod emot den svenska stormningen av staden.

Svenskarnas bakslag ledde fram till freden i Köpenhamn 1660. Sverige fick behålla Skånelandskapen, men Bornholm och Trondheims län återlämnades till Danmark.

Försvenskningen av Skånelandskapen påbörjas

Efter Roskildefreden påbörjades försvenskningen av Skånelandskapen. Det var från svensk sida viktigt att gå varsamt fram. Först och främst för att inte bryta mot de undertecknade fredsavtalen - som garanterade befolkningen i landskapen en förhållandevis stark ställning gentemot den svenska segrarmakten - men också för att inte skapa en folklig resning. Det var också från svensk synvinkel viktigt att få den skånska adeln på sin sida. Därför fick befolkningen i Skånelandskapen behålla de danska lagarna, så länge de inte stred mot de svenska lagarna.

Även den danska kyrkoordningen behölls - gudstjänsterna lästes på danska och prästerna fick behålla sina pipkragar. Monetärt övergick området genast till svenska mynt, och skatterna skulle givetvis betalas till Sverige. Ständerna (de olika stånden) fick också representation vid den svenska riksdagen. Detta slogs fast vid Malmö recess 1662.

I utbyte mot dessa ganska långtgående rättigheter, krävde den svenska kronan att de nya undersåtarna skulle svära trohet till den svenske kungen. Detta gjorde också de flesta av invånarna, och även flertalet adelsmän. Att vägra svära trohet till den svenske kungen var dock inte direkt förenat med döden, så länge man kunde bevisa att man var bunden av trohetslöfte till den danske kungen. Detta måste först lösas innan en ny trohetsed kunde ingås. Sedan fanns det naturligtvis också invånare i Skånelandskapen som valde att lämna Sverige och flytta till Danmark. Hur många det rörde sig om är mycket omdiskuterat inom historieforskningen, men det kan ha uppgått till åtskilliga procent av befolkningen i Skånelandskapen. Många valde dock senare att flytta tillbaka.

Skånska kriget

Freden mellan Sverige och Danmark skulle inte bli långvarig. I juni 1676 landsteg den danska invasionsarmén i Ystad, som snabbt föll i danskarnas händer. Inom kort stod merparten av Skåne under dansk kontroll. I december 1676 drabbade de svenska och danska arméerna samman i slaget vid Lund. Det blev det blodigaste slaget i svensk och dansk militärhistoria. Mer än tretusen svenska soldater stupade, och mer än dubbelt så många danskar miste livet. Skånska kriget 1675-1679 drabbade dessutom civilbefolkningen i Skånelandskapen mycket hårt.

Många bönder valde att stödja den danska invasionsarmén, och som s.k. snapphanar bekämpa de svenska soldaterna. Begreppet snapphanar var den svenska statsmaktens benämning på alla dem som av olika skäl gjorde motstånd mot den svenska militärmakten. Att se snapphanarna som en enhetlig rörelse är därför fel. Svenskarna gick dock hårt fram mot alla som gjorde motstånd.

Det fanns också många bönder i Skånelandskapen som tog svenskarnas parti, och vägrade samarbeta med danskarna. Dessa bönder riskerade i sin tur att ses som förrädare av danskarna.

Hårdare försvenskning av Skånelandskapen

Skånska kriget slutade oavgjort och Sverige fick behålla Skånelandskapen. Den försvenskningsprocess som därefter inleddes var mycket mer grundläggande och hårdhänt från svensk sida än den som påbörjades efter Roskildefreden 1658. En orsak till detta var att Karl XI infört envälde 1680, och därmed även krävde total lydnad av befolkningen i Skånelandskapen. Den skånska adeln förlorade sina långtgående rättigheter, och många fick sina gods indragna till den svenska staten. Svensk gudstjänstordning infördes och hädanefter var det endast svenska språket som gällde vid gudstjänsterna.

Ett led i försvenskningsprocessen var att grunda universitetet i Lund 1668. Även grundandet av örlogsstaden Karlskrona med marinbas och skeppsvarv var ett sätt att stärka svenskarnas makt över området.

Sista striderna i Skåne ägde rum under stora nordiska kriget

Skånska kriget innebar inte slutet på krigen mellan Sverige och Danmark. Under det stora nordiska kriget 1700-1721 landsteg en dansk armé i Skåne 1709 med mål att återerövra Skånelandskapen. Danskarna slogs dock tillbaka i slaget vid Helsingborg 1710. Det folkliga stödet till danskarna var denna gång minimalt, vilket tydligt visar Skånelandskapens snabba försvenskning - en process som till slut kunnat ske efter århundraden av många, långa och synnerligen blodiga krig mellan Sverige och Danmark.