Gamla testamentets berättelser: Kung David, landets delning och babyloniska fångenskapen
Kung Saul och David som senare kom att bli israeliternas mest kända kung. Målning av Rembrandt van Rijn (1606-1669).
Israel styrs av domare (1200-1025 f.Kr)
I Bibeln kan vi se att det i början inte fanns en gemensam organiserad centralmakt bland israeliterna. De styrdes av olika ledare som kallades domare då de också dömde och gav råd i både politiska och religiösa politiska frågor.
Under domartiden utkämpades många strider. Framförallt var ett folk som hette filisteerna israels fiender. Detta var under järnåldern och filisteerna var överlägsna i strid då de hade vapen av järn. De tog makten, men israeliterna kunde leva kvar som bönder och herdar och hade det ganska bra. Det var inte ovanligt att israeliter gifte sig med filisteer. Filisteerna som i tidigare strider tagit israeliternas förbundsark lämnade till och med tillbaka den och en domare och profet som hette Samuel fick ansvar för den.
Men så uppstod nya spänningar mellan folken och denna gången lyckades israeliterna besegra filisteerna. Efter detta ville man ha en egen israelitisk kung - som garanti för ett fritt territorium. Detta gillade inte Samuel som tyckte att Gud var deras kung och att de inte behövde en egen kung. Men under tryck från folket gav Samuel med sig.
Övergång till historisk tid (ca 1000 f.Kr)
Under det årtusende som Gamla testamentet växte fram såg man inte på historieskrivning som vi gör idag. Man beskrev sin historia på ett mer mytiskt eller ideologiskt sätt. Berättelsen om Abraham, Isak och Jakob, uttåget ur Egypten och så vidare är en tid vi inte har historiska belägg för som går att testa vetenskapligt. Dessutom tog det lång tid mellan de händelser som beskrivs och innan de skrevs ner.
Kring 1000-talet f.Kr brukar man säga att vi går in i en historisk tid. Med detta menar vi det vi kan veta utifrån många olika källor som stödjer varandra och det som kan beläggas med historisk forskning.
Från de berättelser som vi hittills läst om har vi inte så många historiska källor som kan bekräfta Bibelns berättelser utifrån.
Det är först kring 1000-talet f.Kr som vi börjar få källor från andra håll än själva Bibeln även om mycket kring denna tid fortfarande är osäkert ur historisk synpunkt.
Kungatiden och “Stor-Israel” (1025-930 f.Kr)
Efter att ha vunnit över filisteerna enades de tolv stammarna till ett rike med ett gemensamt territorium som israeliterna hade kontroll över. Det enade riket låg ungefär där de nuvarande staterna Israel och Palestina ligger idag. Man valde också en kung.
Den första kungen var Saul. Han beskrivs inte på ett positivt sätt i Bibeln. I texterna finns en tveksamhet om det är bra med en kung. Saul hamnade i strid med ett annat folk varefter han tog livet av sig.
Israels nästa kung hette David, han var ingen idealkung och hade stora moraliska brister. Bland annat lät han döda en man för att få mannens fru som han förälskat sig i. Han ångrade sig sedan och bad Gud om förlåtelse. Även om han hade sina brister var han ändå en hjältekung. Bibeln beskriver hur Israel med hjälp av honom blev en stormakt. Några utombibliska bevis för detta har vi inte. Om det var så eller inte är oklart utifrån historiska källor. De bibelböcker som beskriver denna tid är sammansatta på 500-400 f.Kr.
David var i Bibeln inte bara en krigarkung, han var också poet. Han sägs ha skrivit dikter eller sånger i den bibelbok vi kallar Psaltaren. Det profeterades om honom att hans släkt skulle finnas för alltid.
Efter Davids död blev en av hans söner kung - Salomon. Salomon byggde ett tempel till Gud. Han gick till den bibliska historien som idealet för visheten, och en del av innehållet i vishetslitteraturen i Bibeln sägs vara skrivet av honom.
Landet delas (930-880 f.Kr)
I slutet av 900-talet f.Kr sprack Israel i två riken. Rehabeam, kung Salomons son, hade tagit över makten. Representanter för de tolv stammarna klagade över att skatterna var för höga. Kungens äldre rådgivare tyckte att han skulle gå med på deras krav och sänka skatten, men han lyssnade inte på dem. Så här beskrivs denna händelse (1 kung 12:1-11):
[Rehabeam begav sig till Shekem, där hela Israel hade samlats för att göra honom till kung. Jerobeam, Nevats son, var ännu kvar i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo. Men när han fick höra vad som hänt vände han tillbaka. Man skickade bud efter honom, och Jerobeam och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sade: ”Din far gjorde vårt ok tungt. Lätta nu vår arbetsbörda, det tunga ok din far lade på oss så skall vi tjäna dig.” Han sade åt dem att komma igen två dagar senare, och de gick sin väg.
Kung Rehabeam rådgjorde med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde: ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” De sade: ”Om du böjer dig för dem i dag och ger efter och svarar dem välvilligt, då kommer de i all framtid att böja sig för dig.” Men Rehabeam förkastade de gamlas råd och hörde sig för hos de unga som vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. ”Vad tycker ni att vi skall svara dessa människor?” frågade han dem. ”De begär att jag skall lätta det ok som min far lade på dem.” Då svarade de unga, de som hade vuxit upp tillsammans med honom: ”Så här skall du säga till dem som klagar på din fars tunga ok och begär att du skall lätta deras börda, svara så här: Min lem är grövre än min fars lår. Och det ska ni veta: Om min far lade ett tungt ok på er skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel.”]
Konsekvensen blev att tio av de tolv stammarna tog avstånd från kungen och bildade ett eget rike med en ny kung. Nu fanns två riken med israeliter - Israel i norr och Juda i söder. Rehabeam förblev bara kung över Juda och Benjamins stam. Juda låg i söder med Jerusalem som huvudstad, och Israel låg i norr. Detta hände trots att de delade samma språk och religion.
De profeter som sedan kom och som ligger till grund för de bibliska texterna var ofta från Juda och negativa till nordriket. Det blev en konflikt mellan dessa riken och profeterna från Juda rike började demonisera det norra riket på ett ideologiskt vis. Denna demonisering eller negativa hållning avspeglar sig i Bibelns texter från denna tid. Det är från juda rike som ordet jude kommer.
Assyrierna erövrar (880-721 f.Kr)
Assyrierna ökade i makt och lyckades få kontroll över Israel. Under en lång tid betalade israeliterna skatt och fick delvis vara självstyrande. Men alla var inte nöjda med det utan det blev uppror och protester. Detta slutade med att en stor del av befolkningen tvångsflyttades från landet och assyrierna skickade dit andra folk. Dessa blandades upp med den israelitiska ursprungsbefolkningen. Denna blandgrupp kallades samarier och ansågs som sämre judar, eller inte alls som judar i vissa fall.
Judas fall (721-587 f.Kr)
Även Juda rike besegrades och ingick i det assyriska imperiet, men eftersom de inte gjorde uppror fick de styra sig själva och kunde överleva i 350 år. Tronen gick i arv från far till son i sexton generationer. Även om juda rike var självständigt fick de betala ett högt pris för sin självständighet. Bland annat var de tvungen att ta in assyriska kultföremål i templet för att visa sin lojalitet.
Med tiden blev det assyriska riket försvagat och man gjorde då uppror och slängde ut assyriska kultföremål och lät renovera templet.
Josia, kungen i Jerusalem, genomförde en reform 622 f.Kr efter att man hittat en lagrulle med en del av det innehåll som finns i 5 Mosebok. Israelernas tro skulle nu reformeras i enlighet med lagrullen. Josia stängde ner alla tempel förutom templet i Jerusalem. Han lät även centralisera kulten till huvudstaden.
Josua framställdes snart som en idealkung bland judarna eftersom han bara tillät ett tempel och förbjöd all dyrkan av andra gudar. Detta var ett smart drag och riket blev nu centralstyrt.
Josia kunde också ta tillbaka en del land från det gamla nordriket.
Den babyloniska fångenskapen eller babyloniska exilen, 587-537 f.Kr räknat från Jerusalems förstörelse till perserkungen Kyrus löfte om att de till Babylon bortförda judarna kunde återvända till Jerusalem och landet Juda. Målning gjord av Gebhard Fugel (1863-1939).
Babyloniska fångenskapen (587- 537 f.Kr)
De olika stormakterna avlöste varandra och israeliterna fick vara ifred en tid. Men Babylonien (ungefär nuvarande Irak) blev allt starkare, och under ledning av kung Nebukadnessar skövlades nordriket. För att få lugn i landet och få kontroll över det, förde Nebukadnesar alla lärda och präster i fångenskap till Babylon. Det tempel som Israels folk byggt upp revs ner. Detta tolkas i Bibeln som Guds straff för att israeliterna inte varit tillräckligt lydiga.
Det finns klagosånger i Psaltaren, en av Bibelns poetiska böcker, som beskriver detta som en hemsk tid. Identiteten som jude blev viktigare än någonsin under exiltiden i Babylonien (587-537 f.Kr). Det var här som systemet med synagogor började formas.
Men allt kan inte ha varit så negativt. Det finns gamla kilskriftstexter från Babylon som verkar tyda på att de fick ta del av samhällslivet. En del judar ville inte ens återvända när de fick utan stannade istället kvar i Babylonien.
Psaltaren 137
[Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror. De som höll oss fångna bad oss att sjunga, de som släpat bort oss bad om glada visor: ”Sjung för oss en sång från Sion!” Men hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land?
Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand förlamas. Må min tunga fastna vid gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte sätter Jerusalem högre än all annan glädje. Herre, tänk på Jerusalems olycksdag, hur edomeerna ropade: ”Riv ner, riv ner till grunden.”
Babylon, du förstörerska, lycklig den som får vedergälla vad du har gjort mot oss. Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan.]
Perserna erövrar området
Babylon blev år 539 f.Kr besegrat av perserna (nuvarande Iran).
Persernas kung Cyrus menade att det var lättare att styra folk om de var nöjda. De judar som blivit bortförda fick återvända till sitt land om de ville. Där kunde de bygga upp sitt tempel igen.
Den persiska tiden sträckte sig till 332 f.Kr då perserriket erövrades av Alexander den store.
Kärnan i Gamla testamentets budskap
Hur hittar man en mening i de många turer, svårigheter och konflikter som israeliterna som sedan började kallas judar utsattes för?
Den hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) gör flera egna tolkningar av detta. En ofta återkommande bild är att när folket håller sig till förbundet och lyder Gud går det bra för dem. När de överger Gud och hans bud går det dåligt. Detta är en av de teologiska tolkningar som finns i den hebreiska Bibeln.
Israeliternas kung är Gud. Från början framstår han som en av flera gudar, men en gud för just det israelitiska folket. Senare i den hebreiska Bibeln kan vi se en teologisk utveckling mot ett mer monoteistiskt synsätt. Gud är inte bara judarnas gud utan världens och historiens Gud.
Uppgifter och frågor
- Vem var David och vad betyder han för judarna?
- Vem var Salomo och varför ville inte han att israeliterna skulle ha en kung?
- Vad vet vi om israeliternas historia innan och efter historisk tid om man ser på det vetenskapligt?
- När och hur startade det judiska synagogssytemet?
- Hur kan man hitta en mening i de många turer, svårigheter och konflikter som judarna blivit utsatta för från ett judiskt perspektiv?
Litteratur:
Sören Wibeck, Religionernas historia - om tro, hänförelse och konflikter. Historiska media, 2005
Mikael Rothstein, Jørgen Podemann Sørensen, Tim Jensen, Gyldendals religionshistorie: Ritualer, mytologi, ikonografi. Gyldendal, 2011
Niels C. Nielsen m.fl., Religions of the World, Bedford/St. Martin's, 1993
Bibel 2000, Verum AB, 2000,2001
Text: Hanna Hägerland, gymnasielärare i religionskunskap
Publicerad: 18 februari 2017