Landet delas (930-880 f.Kr)
I slutet av 900-talet f.Kr sprack Israel i två riken. Rehabeam, kung Salomons son, hade tagit över makten. Representanter för de tolv stammarna klagade över att skatterna var för höga. Kungens äldre rådgivare tyckte att han skulle gå med på deras krav och sänka skatten, men han lyssnade inte på dem. Så här beskrivs denna händelse (1 kung 12:1-11):
Rehabeam begav sig till Shekem, där hela Israel hade samlats för att göra honom till kung. Jerobeam, Nevats son, var ännu kvar i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo. Men när han fick höra vad som hänt vände han tillbaka. Man skickade bud efter honom, och Jerobeam och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sa: ”Din far gjorde vårt ok tungt. Lätta nu vår arbetsbörda, det tunga ok din far lade på oss så ska vi tjäna dig.” Han sa åt dem att komma igen två dagar senare, och de gick sin väg.
Kung Rehabeam rådgjorde med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde: ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” De sa: ”Om du böjer dig för dem i dag och ger efter och svarar dem välvilligt, då kommer de i all framtid att böja sig för dig.” Men Rehabeam förkastade de gamlas råd och hörde sig för hos de unga som vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. ”Vad tycker ni att vi ska svara dessa människor?” frågade han dem. ”De begär att jag ska lätta det ok som min far lade på dem.” Då svarade de unga, de som hade vuxit upp tillsammans med honom: ”Så här ska du säga till dem som klagar på din fars tunga ok och begär att du ska lätta deras börda, svara så här: Min lem är grövre än min fars lår. Och det ska ni veta: Om min far lade ett tungt ok på er ska jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö ska jag prygla er med skorpiongissel.”
Konsekvensen blev att tio av de tolv stammarna tog avstånd från kungen och bildade ett eget rike med en ny kung. Nu fanns två riken med israeliter - Israel i norr och Juda i söder. Rehabeam förblev bara kung över Juda och Benjamins stam. Juda låg i söder med Jerusalem som huvudstad, och Israel låg i norr. Detta hände trots att de delade samma språk och religion.
De profeter som sedan kom och som ligger till grund för de bibliska texterna var ofta från Juda och negativa till nordriket. Det blev en konflikt mellan dessa riken och profeterna från Juda rike började demonisera det norra riket på ett ideologiskt vis. Denna demonisering eller negativa hållning avspeglar sig i Bibelns texter från denna tid. Det är från juda rike som ordet jude kommer.
Assyrierna erövrar (880-721 f.Kr)
Assyrierna ökade i makt och lyckades få kontroll över Israel. Under en lång tid betalade israeliterna skatt och fick delvis vara självstyrande. Men alla var inte nöjda med det utan det blev uppror och protester. Detta slutade med att en stor del av befolkningen tvångsflyttades från landet och assyrierna skickade dit andra folk. Dessa blandades upp med den israelitiska ursprungsbefolkningen. Denna blandgrupp kallades samarier och ansågs som sämre judar, eller inte alls som judar i vissa fall.
Judas fall (721-587 f.Kr)
Även Juda rike besegrades och ingick i det assyriska imperiet, men eftersom de inte gjorde uppror fick de styra sig själva och kunde överleva i 350 år. Tronen gick i arv från far till son i sexton generationer. Även om juda rike var självständigt fick de betala ett högt pris för sin självständighet. Bland annat var de tvungen att ta in assyriska kultföremål i templet för att visa sin lojalitet.
Med tiden blev det assyriska riket försvagat och man gjorde då uppror och slängde ut assyriska kultföremål och lät renovera templet.
