+ Visa hela artikelserien

Araberna, del 4: Religiös splittring och maktskifte

Fjärde delen i en artikelserie om arabernas historia under islam. Här kan du läsa om islams tidiga splittring i två huvudgrenar: shia och sunni. Här behandlas också det umayyadiska kalifatets fall vid mitten av 700-talet, vilket ledde till uppkomsten av det abbasidiska kalifatet. Därmed försköts islams centrum från Damaskus i Syrien (som utgjort umayyadernas kärnland) till Bagdad i Irak som blev det nya abbasidkalifatets maktbas. Under det abbasidiska kalifatet började ett helt nytt muslimskt samhälle ta form.
S

Utanför porten till Umayyadmoskén, också känd som Stora moskén, i Damaskus. Vid mitten av 700-talet föll det umayyadiska kalifatet i Damaskus. Maktens centrum flyttades istället österut till abbasiderna i Irak och Persien, som lät uppföra en ny huvudstad med namnet Bagdad ("Guds gåva").

Fortsatta uppror

Från första början var kalifatet präglat av tronstrider och inre motsättningar. Trots att umayyaderna - under Muawiya - skaffat sig ett starkare grepp om makten och gjort kalifatet ärftligt fanns ständigt risk för inbördes strider. Efter Muawiyas död 680 utbröt strider mellan två av de mäktigaste stamförbunden. Ett annat problem var den kharadjitiska sekten som med sitt motstånd mot all slags regeringsmakt drog till sig många beduiner och utgjorde ett ständigt orosmoment för de umayyadiska härskarna. Dessutom gjorde efter Muawiyas död olika tronpretendenter anspråk på kalifvärdigheten, vilket ledde till uppror och inbördeskrig som varade ända fram till 692.

Viktigast på längre sikt var det uppror som startades av Alis son Husayn direkt efter Muawiyas död 680.

ANNONS

ANNONS

Upproret slogs visserligen ner och Husayn stupade i en strid vid Kerbala i Irak, men därigenom skaffade han sig ett, som det skulle visa sig, odödligt martyrskap. Ett martyrskap som borgade för fortsatt opposition från Alis efterkommande. Dessa hävdade att rätten att härska som kalif endast tillföll profetens familj och Ali var enligt dem den närmaste släktingen. Gruppen kallades Alis parti (Shiat Ali) och anhängarna shiiter. Shiaislam hade en stark ställning framför allt i de östra delarna av imperiet.

Bara några år efter Husayns död revolterade shiiterna igen. Även detta uppror slogs ner och på 690-talet inträdde en period av stabilitet. Det var nu, under 700-talets första decennier som erövringarna bort mot Atlanten, Indien och Centralasien kunde slutföras.
 

De sanna imamerna

Bland shiiterna finns flera olika riktningar. En del av dem räknar med sju sanna imamer - det vill säga ättlingar till Ali (som var gift med Fatima, Muhammeds dotter). De flesta anser dock att det finns tolv. De kallas därför i folkmun för "tolvare". De som bekänner sig till denna riktning tror att den kända raden av imamer tog slut med den tolfte, Muhammed al-Mahdi, som på ett övernaturligt sätt försvann 873 (då han var 3-4 år gammal). I tidernas fullbordan skulle han, i enlighet med shiiternas grundsyn, träda fram som mahdi och upprätta rättfärdighetens rike samt lägga hela världen under islams välde.
 

Shia och sunni

Från början under Alis och Husayns tid var shia i stort sett enbart en politisk riktning. Det vill säga den gjorde anspråk på kalifens tron men stod inte för någon speciell religiös uppfattning. Nu däremot, efter Husayns död fick den också en tydlig teologisk innebörd. Därmed uppkom den uppdelning av islams två huvudgrenar, shia och sunni, som än idag är så viktig.

Hur ska Guds ord och vilja förstås rätt? Denna fråga besvaras av sunniterna i huvudsak så att det är Koranen och profetens praxis - det vill säga Muhammeds ord och gärningar (sunna) - som ger vägledning. Även det muslimska samfundets samlade visdom (samfundets sunna) kan vara vägledande. Uttolkningen av allt detta görs av ulama som är ett samlingsnamn för domare (qadier), predikanter (imamer), lärare i de stora religiösa skolorna samt muftier (juristkonsulter som kunde avge fatwor) med flera. [En fatwa är ett utlåtande av en mufti eller annan religiöst rättslärd om vad som gäller i en fråga enligt islamisk rätt. Ett exempel på en fatwa var Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie 1989.]  red. anm.

ANNONS

ANNONS

Shiiterna utvecklade sin syn på detta något senare (från 900-talet). Enligt dem var det endast profetens avkomlingar genom Fatima och hennes man Ali som kunde tolka koranen och profetens sunna på rätt sätt. Dessa ättlingar till Muhammed var de "rätta" eller "sanna" imamerna och som sådana ofelbara (se faktarutan ovan). De var insatta av Gud för att undervisa människorna i religiösa frågor. De förstod Koranen bättre än andra och kunde därför styra mänskligheten på ett rättvist sätt. Vördnaden för de sanna imamerna tenderade att göra dem till mer än mänskliga varelser. De sågs som uttryck för Guds ande. En gång skulle en av dem, en mahdi, ("han som är vägledd") komma att inviga "rättvisans herradöme". Detta påminner en del om den judisk-kristna läran om Messias återkomst.

I frånvaro av de sanna imamerna behövde också shiiterna lärda män som kunde vägleda församlingen. De kallades mudjahid men var inte ofelbara. De vanliga muslimerna var dock skyldiga att följa vad de lärde.

Lagar och rättssystem

I den islamiska staten gäller Guds lag, sharia. I detta fallet finns det ingen skillnad mellan sunniternas och shiiternas uppfattning. Såväl sunniter som shiiter grundar sig ytterst på Koranen, men dess rätta innebörd måste ibland uttolkas. Förutom Koranen kan man också grunda sig på minnen av profetens sätt att handla i olika situationer (sunna). Med tiden nedtecknades dessa muntligt traderade hågkomster i något som kallades hadith. För sunniterna spelar hela det muslimska samfundets samlade visdom en viktig roll.

Bland sunniterna är det ulama som uttolkar lagen. Shiiterna tillmäter inte den allmänna uppfattningen i samfundet samma betydelse som sunniterna gör. För shiiterna är "de sanna imamernas" uttolkning avgörande för lagens giltighet. Alltefter att tiden gick byggde shiiterna på med nedskrivna minnen av vad dessa sagt i olika frågor.

Missnöje och nya uppror

Umayyaderna hade trots inre motsättningar lyckats organisera ett starkt centraliserat rike, som fungerande mycket effektivt. Genom ett postväsende hölls kaliferna direkt informerade om verksamheten i provinserna. Dugliga provinsståthållare genomförde reformer och förbättrade jordbrukets avkastning. Riket bildade en politisk enhet som hölls samman av islam och det arabiska språket, även om andelen muslimer och arabisktalande ännu var relativt liten. Umayyadernas rike var ett nationellt arabiskt rike styrt av en arabisk krigarklass som var i minoritet och som inte hade någon önskan att beblanda sig med övriga folkgrupper.

I längden skulle det dock visa sig att det inte gick att upprätthålla en sådan arabisk dominans över de stora erövrade befolkningarna av annat ursprung. Umayyaderna fick vid mitten av 700-talet möta en allt starkare opposition, främst från persiskt håll. De hade emellertid också en rad andra orosmoment att bemästra. Vi har redan berört flera av dessa, och de blossade nu åter upp med varierande kraft. Det är svårt att avgöra deras relativa betydelse för den umayyadiska dynastins sammanbrott.

ANNONS

ANNONS

Rivaliteten mellan araberna på arabiska halvön och araberna i Syrien och Irak beträffande statsinkomsterna var ett sådant orosmoment. Sedan länge var också olika stammar på den arabiska halvön osams med varandra. När deras motsättningar förflyttades till de olika härläger där de var utposterade kom de i närmare kontakt med varandra vilket ökade konfliktriskerna. Deras motsättningar kunde ta sig uttryck i stödjandet av olika tronpretendenter. Ett tredje orosmoment för statsmakten var beduinernas och framför allt kharidjiternas motstånd mot den statliga styrningen. Problemen blev inte mindre av att de senare umayyadkaliferna var svaga härskare. En ytterligare faktor var det sociala missnöje bland bönderna som uppkom till följd av ökat skattetryck.

Den shiitiska oppositionen levde också i allra högsta grad kvar. Shiiterna som hatade umayyaderna gjorde vid olika tillfällen på 740-talet uppror till förmån för olika tronpretendenter som åberopade släktskap med profeten. Shíiterna var framför allt väl representerade i de östliga områdena i Persien och Irak dels bland arabiska nybyggare dels bland så kallade mawali (mawali = alla icke-araber som låtit sig omvändas till islam). De senare hade låtit omvända sig till islam och blivit "klienter" till arabiska stamledare. De var ofta förbittrade över att de inte blivit fullt jämställda med araberna som behöll en del privilegier även gentemot de omvända. De som hade omvänt sig till islam slapp visserligen att betala den särskilda personskatten för icke-muslimer men av statsfinansiella skäl bestämdes att de måste fortsätta att betala den så kallade jordskatten - en skatt på den jord som tillhört icke-muslimer.

Mawali råkade även ut för en diskriminering på andra sätt. Missnöjet som tilltog, framför allt i Persien, hade alltså både ekonomiska och religiösa grunder och var dessutom nationellt betingat. Perserna var stolt medvetna om sin gamla historia och högtstående kultur.
 

Minskade skatteinkomster

Genom att omvända icke-araber slapp betala person-skatten fick staten mindre skatteintäkter och därmed försämrade statsfinanser. Det hela gick ut över bönderna som tyngdes av ökade skatter.

 

Det var från Persien upproret utgick. En släkt, abbasiderna - som grundade sina anspråk på kaliftronen genom sin härstamning från Muhammeds farbror Abbas - underblåste shíiternas och mawalis missnöje. Abbasiderna visade inte från början sina avsikter att komma till makten, men när hela den östra rikshälften kommit i gungning 749-750 tog de det militära initiativet och grep makten. umayyaderna besegrades fullständigt och den siste umayyadkalifen dödades tillsammans med alla utom en i deras furstehus. Den som lyckades fly skulle komma att grunda ett nytt umayyadiskt rike i Spanien.

ANNONS

ANNONS

Abbasiderna var emellertid inte shíiter och deras första åtgärd vid makten blev att göra sig av med dem. Dessa blev förstås grymt besvikna och deras missnöje skulle komma att leda till fortsatta uppror och konflikter under lång tid framåt.

Den abbasidiska revolutionen

En arabisk ätt ersattes alltså av en annan. Men det rörde sig om mycket mer än bara ett dynastibyte, det var ett helt nytt samhälle som tog form. Abbasiderna hade stött sig på persiska trupper och rikets centrum försköts till följd därav mot öster. Centrum kom att ligga i nuvarande Irak där en helt ny huvudstad grundades några kilometer väster om floden Tigris. Den fick namnet Bagdad ("Guds gåva").

Persernas inflytande ökade markant både inom det centrala kansliet och i hären. Som ett mellanled mellan kalifen och ämbetsmännen tillkom vesiren (en slags regeringschef) som med tiden kom att få en allt mer betydelsefull roll. Till en början var det emellertid kaliferna själva som styrde; de tillsatte och avsatte vesirer som de behagade. Kaliferna innehade både det andliga och det världsliga ledarskapet och det på ett än mer anspråksfullt sätt än tidigare under umayyaderna. Kalifen var imam i meningen islams andliga överhuvud och han övertog från umayyaderna titeln "Guds ställföreträdare". Han använde sig också av titeln "de troendes anförare" - så som redan Omar hade gjort - för att markera sin världsliga makt. Kalifatet var gudagivet och kalifen var "Guds skugga på jorden". Abbasiderna kritiserade sina föregångare umayyaderna för att ha varit "gudlösa". Deras propaganda har till stor del format historieskrivningen och gett umayyaderna ett dåligt anseende. Men då ska man ha i åtanke att det är segrarna som skriver historien.

De första kaliferna på 600-talet liksom umayyaderna hade haft en ställning som kan sammanfattas i uttrycket "primus inter pares" (den främste bland likar). Abbasidernas styre däremot liknade mer de gamla persiska storkonungarnas självhärskardöme (envälde). De tog över mycket av det hovceremoniel som gällt för dessa despoter och levde helt åtskilda från befolkningen i övrigt. I sina stora palats med hundratals rum vaktades mängder med haremsdamer av svarta eunucker. Miljön skildras i den berömda sagosamlingen Tusen och en natt. Palatsintriger och korruption var framträdande inslag.

I det umayyadiska kalifatet hade islamiseringen och det arabiska språket fortfarande omkring 750 inte nått så långt. Det umayyadiska kalifatet styrdes av en arabisk krigarklass som inte var så intresserad av att integrera sig med övriga folk. De gick inte heller målmedvetet in för att sprida islam. Det förekom till exempel ingen tvångsomvändelse av kristna och judar. Det kan här nämnas att det till exempel dröjde ända till 1300-talet innan hälften av befolkningen i Egypten var muslimer, och i Syrien var de kristna också länge i majoritet.

ANNONS

ANNONS

Under abbasiderna tog islamiseringen fart på ett helt annat sätt än tidigare. Det var först nu som riket blev en islamisk stat för alla. Araberna förlorade sin privilegierade ställning; mawali blev nu jämställda med araberna. Nu blev den islamiska tillhörigheten avgörande, inte människornas etniska härkomst eller tidigare religiösa bakgrund. Det är denna grundläggande samhällsförändring som motiverar uttrycket den abbasidiska revolutionen.
 

Araberna på tillbakagång

När det arabiska väldet nått sin kulmen och inga nya erövringar gjordes uppstod samma problem som i alla typiska erövrarstater. Allting gick trögare. Krigstekniken ändrades också vid denna tid.  Arabernas styrka hade ju varit de snabba och lättrörliga ryttarna. Nu blev, i hela Europa och Asien, det tunga rytteriet viktigare. Nu kom nya tunga belägringsmaskiner och nu togs armborstet i bruk. Den nya tiden krävde en organiserad och tekniskt avancerad yrkeshär. Araberna hamnade på efterkälken i utvecklingen. Perserna först och sedan turkarna tog över militärt. Araberna d.v.s. särskilt beduinerna återvände till sin öken, men mer företagsamma handelsmän tog sig norrut till de stora städerna där.
 

Samtidigt som rikets tyngdpunkt förflyttades till Irak och Persien och samhället i grund förändrades, ökade ändå användningen av det arabiska språket. Arabiska var ju det språk som Koranen var skriven på. Utan att kunna arabiska kunde man inte få något inflytande i religiösa frågor. Arabiskan slog också allt mer igenom bland vanligt folk. Gränsen för arabiska som talspråk gick dock i Persien, men även där fungerade det som talspråk och dessutom länge som litterärt språk.

En paradox i sammanhanget är att samtidigt som araberna förlorade det mesta av sin politiska och ekonomiska särställning samt övergripande maktställning, så spreds det arabiska språket alltmer. Förklaringen var alltså arabernas religion islam som gick segrande fram bland andra folkslag. Det abbasidiska riket var inte styrt av bara araber. Det hade en mer kosmopolitisk karaktär där det gällde att balansera de olika folkslagens inflytande. Persernas roll var klart växande. Det som höll samman riket var i första hand islam, men också det arabiska språket (eftersom Koranen var skriven på arabiska).

Senast uppdaterad: 5 januari 2023
Publicerad: 20 december 2022

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

Liknande artiklar

SO-rummet bok
S

Araberna, del 9: Varför föll arabernas imperium samman?

Nionde och sista delen i en artikelserie om arabernas historia under islam. Det arabiska imperium...

SO-rummet bok
S

Araberna, del 8: Abbasidiska kalifatets upplösning

Åttonde delen i en artikelserie om arabernas historia under islam. Här kan du läsa om det...

SO-rummet bok
S

Araberna, del 7: Kvinnans roll

Sjunde delen i en artikelserie om arabernas historia under islam. Här kan du läsa om kvinnornas...

SO-rummet bok
S

Araberna, del 6: Det muslimska slaveriet

Sjätte delen i en artikelserie om arabernas historia under islam. Här kan du läsa om slaveriet i...

SO-rummet bok
S

Araberna, del 5: Abbasidiska kalifatets storhetstid

Femte delen i en artikelserie om arabernas historia under islam. Artikelserien behandlar historien...

L

Islams första kalifer

När profeten Muhammed dog år 632 var det inte självklart vem som skulle efterträda honom....

ANNONS

ANNONS

Ämneskategorier

Medeltidens muslimska värld

I samband med islams uppkomst på 600-talet växte en ny kultur fram i Mellanöstern under medeltiden.

Saudiarabiens historia

Här finns material som behandlar Saudiarabiens historia i små och stora drag.

Syriens historia

Få en överblick av Syriens historia. Här hittar du material som behandlar landets historia i stora drag.

Islams historia

Islams långa historia från dess uppkomst på 600-talet e.Kr fram till idag.

Olika riktningar inom islam

I det här avsnittet kan du läsa om islams tre största riktningar: sunni, shia och ahmadiya.

Relaterade taggar

Liknande Podcasts

SO-rummet podcast icon
L

Fastemånaden ramadan

av: Mattias Axelsson
2021-04-20

I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. religionskunskap) om den muslimska fastemånaden ramadan.

+ Lyssna

SO-rummet podcast icon
L

Ramadan och Eid al-Fitr

av: Julia, Kristoffer och Mattias
2016-06-08

Julia, Kristoffer och Mattias pratar om den muslimska fastemånaden ramadan och den efterföljade festen Eid al-fitr.

+ Lyssna

SO-rummet podcast icon
M

Muhammed och Jesus - likheter och skillnader

av: Julia, Kristoffer och Mattias
2016-03-30

Mattias, Julia och Mattias pratar om centralgestalterna i de två största världsreligionerna - Muhammed och Jesus. Vilka likheter och skillnader finns?

+ Lyssna

SO-rummet podcast icon
M

Skillnaden mellan sunniislam och shiaislam

av: Julia, Kristoffer och Mattias
2015-10-28

Mattias, Kristoffer och Julia försöker reda ut skillnaden mellan sunnimuslimer och shiamuslimer. Vi går tillbaka till splittringen efter profeten Muhammeds död. Vi pratar också om de båda riktningarnas betydelse för världspolitiken idag (t.ex. i Syrienkonflikten).

+ Lyssna