S

Intervju med Tommy Eriksson om Nordamerikas indianer

Tommy Eriksson, född 1950, är författare och specialist på Nordamerikas indianer. Hans böcker präglas av ett helhjärtat ställningstagande för indianska rättighetsfrågor. Detta "historia-underifrån-perspektiv" ger en alternativ bild av många viktiga skeenden inom amerikansk historia.
Bild:

Tommy Eriksson debuterade 1983 med Den tårdränkta prärien och har skrivit ytterligare fem indianböcker samt en rad kulturhistoriska verk.

I ditt författarskap löper en röd tråd av engagemang för indianernas rättigheter genom historien och idag. Vad fick dig att börja skriva om Nordamerikas indianer?

Sanningslidelse! Det kan låta patetiskt, men det är grundläggande för hela mitt författarskap. Med min nya Sitting Bull-biografi som utges våren 2013 har jag inalles skrivit sex indianska populärhistoriker och ytterligare fjorton kulturhistoriska böcker med svenska motiv.

Som liten på 1950-talet upplevde jag det stora äventyret, spänningen och de ändlösa vidderna i västern i tidens pojkböcker. Där fanns ”Texas Jack”, ”Buffalo Bill”, ”Winnetou” och ”Den siste mohikanen”. Och på söndagarna sprang jag på matinéfilmer. Vi hade fem biografer, och nästan varannan film som gick upp var en västern. Indianhövdingarna var enstaviga sällar. Ibland snackade de en slags bruten engelska eller utstötte märkliga strupljud. Och för att få peruken att sitta kvar hade de oftast pannband. Men så var det genomgående vita skådisar – som Charlton Heston och Burt Lancaster – som bar upp nyckelrollerna. Och de gillade att tortera nybyggare och kidnappa vita kvinnor. Det var närmast en sadistisk sport.

Men allt var trams. Det började jag så smått upptäcka när jag i 13-14-årsåldern råkade få Widdings ”De som dog med stövlarna på” i min hand. Men det skulle dröja nästan 50 år innan min egen ”Custers sista strid” (Albert Bonniers förlag, 2011) förelåg. Den boken behandlar inte bara ”de som dog med stövlarna på” vid Little Big Horn River i Montana 1876, utan tecknar för första gången på svenska ett fullskaligt porträtt av alla tiders främsta USA-general, George Armstrong Custer. Hjälte i inbördeskriget och Washitacheyennernas bödel 1868. Han närde presidentdrömmar, men stupade och blev kultfigur och martyr för den aggressiva angloamerikanska livsrumspolitik som regeringen bedrev. Böcker och tidningar blåste under rasismen och indianhatet.

I tidigt 1970-tal – med en stadigt växande västernsamling i hyllorna – frilansade jag som ”indianskribent” i olika tidningar. Vid jultid 1979 gjorde jag äntligen slag i saken och skrev mitt första indianmanus. Det blev en översikt på – om jag minns rätt – cirka 400 A4-sidor. Men manuset var för spretigt; arbetades om och låg sedan bakom mina första tre indianböcker som gavs ut i snabb följd på 1980-talet. – 1970-talet var en tid av uppvaknande för slumrande indiankulturer. Unga, urbana indianer i mellanvästern – som den nyligen avlidne Russell Means (1939-2012) – organiserade en allindiansk, radikal aktiviströrelse, American Indian Movement (AIM), som pacifistiskt kämpade för att återupprätta indiansk andlighet och traditionell kultur och de nästan 400 fördrag som USA:s regering brutit åren 1778-1871. Och man återkräver alltjämt den mark som försnillats.

Naturligtvis fungerade alla dessa AIM:s aktioner under 1970-talet som retmedel för min egen litterära produktion. Det fanns en heroisk ådra, något beundransvärt och djärvt i deras sätt att utmana övermakten – delstatsmyndigheter, regering, kongress, indianbyråkrati och megabolag. De hade alla odds emot sig. Men bar sanningen och rätten närmast hjärtat.

Bild:

General Custer som navet i hjulet! Lägg märke till hur soldater, hästar och indianer cirklar runt generalen. För att förstärka hjälteposen står Custer käpprak i ryggen, ståndaktigt stridande mitt i kaos. Övriga blårockar är i varierande grad på fallrepet. Betraktaren gissar nog att Custer blir den siste som stupar. Det är naturligtvis en ohistorisk skröna i bildform, men den återkom på otaliga bataljmålningar, som inte sällan hängde i salooner och barer västern över.

Vad som ofta stört mig i svenska som amerikanska indianhistoriker är de förmildrande tonfallen, ursäkterna och de förskönande omskrivningarna av erövringsscenariot under 1800-talet. Ännu idag finner man författare som är rena propagandabasuner för en vit härskarmentalitet. En slags smygrasism. Läsaren manipuleras genom förtiganden och nedtoningar och får sig till livs en falsk verklighetsbeskrivning. Och det är svårt att tänka om. Särintressen, politiska trender, marknadskrav och bindningar av olika slag kan snedvrida perspektiven och förta historikens värde. Författaren som läsaren måste våga tänka kritiskt och ifrågasätta etablerade auktoriteter. Annars är risken att böckerna bara blir konventionella och stereotypa upprepningar av det som redan skrivits. Sanningssökandet får inte avstanna. Och jag ser ett mervärde i att populärhistorikern låter den personliga lidelsen för ämnet lysa igenom utan att därför tumma på bokens trovärdighet och integritet.

Vad ser du som fundamentalt för en fack- eller populärhistorik?

Källorna! Utan diskussion. En klent underbyggd historik eller biografi diskvalificerar verket från första raden! Som läsare eller researcher går jag alltid raka vägen till referenserna i slutet av böckerna. Svagt dokumenterade böcker tenderar ofta att lida av för mycket spekulationer och fantasikitt. Visst behövs rikliga doser av inbillningskraft och nytänkande för att ge anrättningen nerv. Men det får inte prisge sakinnehållet. Då har man fuskat bort sitt uppdrag som historiker, som jag ser det. Att gömma sig bakom ordmassor utan substans är ingen bra idé. – Att skriva historia är en förädlingsprocess. En bok som har 50 år på nacken håller sällan idag. Nytt vetande läggs oavbrutet till gammalt. En del mönstras ut, annat mönstras in. Och nytolkningar av det förflutna uppstår. Sannolikhetsfaktorn för olika förlopp härdas och prövas i ljuset av åtkomliga fakta.

Upptäckten av Nya världen fungerar som en vattendelare i Amerikas historia. Indianernas historia innan européernas ankomst vet vi ju ganska lite om. Medan historien under 1500-talet är full av spanska och portugisiska conquistadorer i full gång med att lägga under sig hela Central- och Sydamerika. Men hur gick det egentligen till när européerna kom till Nordamerika?

Vi har väl alla hört talas om de isländska sagorna och Erik Rödes upptäckt av Grönland runt år 1000. Men det mytologiska diset är kompakt. Vilken vit europé som först satte sin fot i Nordamerika lär vi aldrig få veta. Under tidigt 1500-tal utforskade franska valfångare och upptäcktsresande Newfoundlandkusten och St Lawrence-floden. Jaques Cartiers pionjärförsök att grunda en stadig koloni vid nuvarande Quebec City år 1541 misslyckades. De cirka 400 nybyggarna attackerades förmodligen av indianer och övergav experimentet året efter. Britterna lyckades bättre. Med etableringen av samhället Jamestown i Virginia år 1607 bet man sig fast på Atlantkusten, och kom så småningom att utkämpa bittra kolonialkrig med fransmännen om herraväldet i Nordamerika. Bägge sidor slöt allianser med olika indianfolk. Urinvånarna hamnade mellan sköldarna. I slutändan fick de betala det högsta priset. De utrotades eller fördrevs från sina fasta byar och jaktmarker, och många såldes som slavar till spanjorerna för att duka under på plantager och i gruvor i Florida och den karibiska övärlden.

Bild:

I "Custers sista strid" skildras den amerikanska arméns hänsynslösa erövring av de de nordamerikanska indianernas jaktmarker. Sjunde kavalleriets mytomspunna nederlag vid Little Bighorn hindrade bara den amerikanska regeringens territoriella expansionsplaner tillfälligt.

Din bok "Custers sista strid" (2011) fokuserar på den halvgalna generalen George Armstrong Custers liv och öde i samband med det mytomspunna slaget vid Little Bighorn. I boken beskrivs den amerikanska regeringens territoriella expansion och hänsynslösa rasism. Vad skulle du vilja lyfta fram som speciellt med den boken?

Naturligtvis gladdes jag av kritikerkårens samstämda hyllningar av boken. Den kallades ”mästerlig” och ansågs vara ”minst” lika välskriven, spännande och underhållande som de bästa amerikanska som skrivs idag. Bättre kan det knappast bli. – Förutom att ge läsaren ett fullödigt och intimt porträtt av den psykopatiske general Custer har jag djupanalyserat striden vid Little Big Horn. Boken går praktiskt taget över varje tumsbredd mark för att ge läsaren en åskådlig men ändå detaljrik och trovärdig version av stridsförloppet. Eftersom jag läst praktiskt taget allt av värde som skrivits om Custer och slaget på amerikansk botten, ända sedan det inträffade, kunde jag göra storslakt på de myter och skrönor som frodats runt drabbningen och samtidigt knäcka en del gåtor på vägen. Generöst med utrymme ägnas naturligtvis prärieindianerna, buffelnomaderna. Och i slutet av boken hittar läsaren en avdelning med kortbiografier över de mest prominenta aktörerna, vita som indianer, som deltog i den legendariska uppgörelsen.

Du håller på att färdigställa en ny stor biografi om västerns mest berömda indian – lakotahövdingen Sitting Bull. Den ges ut i april 2013. Varför valde du att skildra just Sitting Bull?

Som den i USA mest omskrivna indianen har det skrivits enorma mängder böcker och artiklar om hövdingen. Även om vi aldrig fullt ut kan förstå en främmande kultur som vi själva inte levt i, så är Sitting Bull ändå en av de mest väldokumenterade indianerna. Det gör biografens uppgift såväl tacksam som spännande och utmanande. Dessutom har det inte skrivits någon modern svensk biografi om hövdingen sedan Einar Malms arbete 1970. Det finns heller inga biografier översatta. Sitting Bull blev den karismatiska symbolen för prärieindianernas konfliktfyllda kamp mot den vita inkräktaren. Hans personliga drama var också hans folks. Präriekulturens undergång gick hand i hand med hans egen. Han förkroppsligade alla de ideal och drömmar som var kärnan i lakotafolkets kultur. Vita på alla nivåer, från nybyggare till president och regering, fruktade honom och gjorde allt för att förinta honom. Hur konspirationen såg ut och hur hövdingen tillslut mördades utgör en viktig del av boken. Men till allt det här får vi säkert anledning att återkomma i SO-rummet. – Tillsvidare har ni ju chansen att ägna jul- och nyårsdagarna åt Custerbiografin…

Tommy Eriksson har tidigare medverkat på SO-rummet med flera artiklar om Nordamerikas indianer.
 

Författarens populärhistoriska indianböcker:

Den tårdränkta prärien (1983)
Skuggor över Sierra Madre (1985)
Rainbow föll i gryningen (1987)
Apache Kid & Västapacherna (1999)
Custers sista strid (2011)
En dödsvind för mitt folk. Sitting Bull. Livet, komplotten, mordet (2013)
 

Hemsida: Strövtåg bland Nordamerikas indianer

 

Text:
Tommy Eriksson intervjuad av Robert de Vries (red)
Uppdaterad: 08 juni 2017
Publicerad: 06 december 2012