Suveränitetsprincipen och humanitär intervention

Folkrätten

Folkrätt är en del av internationell rätt. Internationell rätt kan beskrivas som regler som styr hur stater ska agera gentemot varandra, medan folkrätten är till för att skydda folket inom länderna.

Folkrätten består av två delar: den internationella humanitära rätten (ofta kallad krigets lagar) och mänskliga rättigheter.

Den internationella humanitära rätten gäller bara under krig medan mänskliga rättigheter alltid ska respekteras. Men under krigstid och oroligheter kan en stat inskränka vissa mänskliga rättigheter, till exempel rörelsefriheten och yttrandefriheten. Den humanitära rätten går aldrig att inskränka.

Folkrätten och bestämmelser om krigslagar och beskydd av civilbefolkningen har kommit att omfatta fyra olika brottstyper som infördes i Nürnbergprocessen efter andra världskriget och som därefter blivit en del av FN-stadgarna: brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser, brott mot freden och folkmord.

Brott mot mänskligheten

Brott mot mänskligheten är ett begrepp som användes redan 1890 för att beskriva den belgiska kungen Leopold II:s behandling av befolkningen i Kongo. Inom internationell rätt introducerades begreppet i den andra Haagkonventionen 1899 och senare i den fjärde Haagkonventionen 1907, i den så kallade Martens-klausulen (uppkallad efter Friedrich Martens som var en rysk diplomat och jurist).

Begreppet användes officiellt för första gången i ett gemensamt ultimatum undertecknat av Storbritannien, Frankrike och Ryssland den 24 maj 1915 i anslutning till de pågående armeniska massakrerna. De tre allierade makterna förklarade att ”Med avseende på detta nya brott mot mänskligheten och civilisationen, kungör de allierade regeringarna öppet till Höga Porten [benämningen på osmanska regeringen] att de kommer att hålla samtliga medlemmar i den turkiska regeringen, såväl de som har deltagit i dessa massakrer, personligen ansvariga.” Termen användes senare i Sèvres fredsavtal som undertecknades mellan de allierade segermakterna och Osmanska riket.

Krigsförbrytelser

Framkomsten av krigslagar i modern bemärkelse brukar dateras tillbaka till de lagar som kung Gustaf II Adolf förkunnade 1621. Dessa beskrev både vad som var tillåtet och inte mot krigande parter, men också behandlingen av civila, speciellt kvinnor, vilka ofta kunde utsättas för sexuella övergrepp under väpnade konflikter.

Dagens krigslagar härrör från Genèvekonventionerna som tillkom vid slutet av 1800-talet. De fyra Genèvekonventionerna har tillsammans med diskussionerna som fördes under Nürnbergprocessen efter andra världskriget utformat de krigslagar som gäller idag inom internationell rätt. Dessa har sedan dess använts i olika tribunaler och i den internationella domstolen.

Krigsbrott inkluderar avsiktligt dödande av civila eller krigsfångar, tortyr, förstörelse av civil egendom, gisslantagande, våldtäkt, användning av barnsoldater, plundring m.m. Krigsbrott brukar i regel tillskrivas individuellt ansvar och det är oftast statsöverhuvud eller militära ledare och personer med liknande maktställning som ställs inför rätta för dessa brott.

Brott mot freden

Rubriceringen ”brott mot freden” introducerades i samband med Nürnbergrättegångarna och till skillnad från krigsbrott så handlar det istället om anstiftan till (att avsiktligt sätta igång) krig. Brott mot freden definieras som ”planering, förberedelse, initiering eller förandet av krig och aggression eller ett krig i brott mot internationella avtal, överenskommelser eller försäkringar, eller deltagande i allmän plan eller konspiration till utförande av något av de tidigare nämnda handlingarna.”

Denna kategori kom senare att inkluderas i FN-stadgarna och används bland andra i Romstadgarna för den Internationella brottmålsdomstolen för avgörande av de olika brotten mot folkrätten.

Folkmord

Folkmord anses vara den värsta typen av brott i modern tid. Begreppet genocide (engelskans ord för folkmord) myntades 1944 av den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin. Han satte ihop orden genos (grekiska för "familj, stam eller ras") och -cide (derivata från latinets cidium för "döda") för att beskriva ett helt nytt internationellt brott. Långt tidigare hade Lemkin som student läst nyheten om mordet på den osmanska storvisiren Talaat Pascha i Berlin (1921) och rättegången för hans mördare Soghomon Tehlirian. Lemkin insåg det paradoxala i situationen: ”Det är ett brott av Tehlirian att mörda en individ, men det är inget brott av hans förtryckare att ha mördat mer än en miljon människor (se det armeniska folkmordet 1915).” Nu under det pågående andra världskriget och utrotningen av judar och andra utsatta minoriteter i Europa (se Förintelsen) var Lemkin mer än någonsin besluten att skapa en brottsrubricering för det som Storbritanniens dåvarande premiärminister Winston Churchill kallade för ”brottet utan namn.” Lemkin kämpade ihärdigt för ett internationellt antagande av hans nya begrepp som brottsrubricering, ett arbete som resulterade i 1948 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott.

FN-konventionens definition av folkmord lyder enligt följande:

[Artikel 2] I denna konvention innebär folkmord någon av följande handlingar med avsikt att, helt eller delvis, förinta en nationell, etnisk, ras- eller religiös grupp genom att:

• döda medlemmar ur gruppen;
   
• orsaka allvarlig kroppslig eller mental skada hos gruppens medlemmar;
   
• avsiktligt påverka gruppens levnadsförhållanden för att, helt eller delvis, orsaka dess fysiska förintande;
   
• påtvinga åtgärder avseende förhindrandet av födslar inom gruppen;
   
• tvångsförflyttning av gruppens barn till en annan grupp.

Lemkins definition var dock betydligt vidare än det som dagens FN-konvention anger, vilket har gett upphov till mycket kritik och många förslag om revidering och omdefiniering av folkmordsbegreppet. Lemkin ville bland annat även inkludera kulturella, politiska och ekonomiska grupper bland målgrupperna. Ännu viktigare var hans ansats om att folkmord inte bara behöver handla om dödande utan lika gärna om förintandet av en målgrupps kulturella och sociala identitet. Men när man började revidera Lemkins förslag för att göra det praktiskt tillämpningsbart så skalade man bort en hel del som vissa experter inte ansåg skulle gå att använda juridiskt. Den redan urvattnade versionen skalades därefter ner ännu mer i de politiska förhandlingar som följde inom FN när texten till konventionen diskuterades bland medlemsnationerna. Resultatet blev dagens FN-konvention. Konventionen har sedan dess fått mycket kritik eftersom den utelämnar vissa grupper (främst kulturella och politiska) och misslyckas med att fånga vidden av den komplexa process som ett folkmord ofta består av.