Humanitär intervention
FN-stadgan förbjuder användning av militärt våld för att lösa konflikter utom i två fall:
- Efter beslut av FN:s säkerhetsråd om det råder "hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandlingar".
- Självförsvar.
För en del innebär våldsförbudet att det inte finns rättsligt stöd för militär intervention av ett land till skydd för en utsatt befolkningsgrupp om inte säkerhetsrådet i förväg gett sitt godkännande. För andra är det en fråga om hur man tolkar FN-stadgan.
ANNONS
ANNONS
Alla suveräna stater förväntas svara för sina invånares säkerhet. Men vad händer om en stat inte klarar av att uppfylla det ansvaret, eller till och med utövar våld mot sin egen befolkning? Om omvärlden då griper in med militära medel mot statens vilja för att förhindra grymheter kallas det för humanitär intervention.
Motsättning i folkrätten
När FN bildades efter andra världskriget prioriterades staters intressen framför folkens och regeringarnas intressen framför de enskilda medborgarnas. Statssystemet baserades på suveräna stater, en ordning som varit gällande sedan westfaliska freden 1648 och är så än idag.
Suveränitetsprincipen är central i folkrätten. Alla stater har rätten att sköta sina interna angelägenheter utan inblandning från omvärlden. Men i folkrätten ingår även en rad konventioner om mänsklig säkerhet, bland annat folkmordskonventionen och Europakonventionen. I FN-stadgans artikel 1(3) fastställs att skyddet av de mänskliga rättigheterna är ett av FN:s grundläggande syften.
När en stat bryter mot de mänskliga rättigheterna - genom att till exempel massakrera sina egna invånare - och vägrar ändra sitt beteende trots omvärldens påtryckningar synliggörs det att det finns en inbyggd motsättning i folkrätten. Samtidigt som suveräniteten måste respekteras, kan inte världen se på när oskyldiga människor mördas systematiskt.
Motsättningen tar sig uttryck i diskussionen kring humanitär intervention. Frågan när världssamfundet har rätt att ingripa för att skydda ett lands invånare blir bara mer och mer aktuell i och med trenden att alltfler konflikter är inomstatliga.
Normförändring
Under det kalla kriget ansågs inte militära interventioner för humanitära syften - humanitära interventioner - vara legitima. Visserligen fanns mänskliga rättigheter inskrivna i folkrätten redan då, men det ansågs vara en stats inre angelägenhet att se till att de följs och att befolkningen inte far illa. Det som prioriterades var statssuveränitet och stabilitet i världen.
Under 1990-talet förändrades synen på humanitär intervention. Men det var först efter ytterligare bakslag och misslyckanden med att förhindra folkmord som målet att uppnå en förändring blev uttalat.
Det etniska våldet i Rwanda och Bosnien i mitten på 90-talet skördade hundratusentals civila offer. I Rwanda reagerade FN för sent, medan man i Bosnien fanns på plats med fredsbevarande styrkor, men med för svaga mandat för att kunna förhindra grymheterna.
ANNONS
ANNONS
När utvecklingen såg ut att upprepa sig i en annan region på Balkan, Kosovo, fanns det en stark opinion för att världssamfundet skulle agera tidigt och kraftfullt. Men oenigheter i FN:s säkerhetsråd, där Ryssland och Kina lämnade veto mot militära aktioner med hänsyn till suveränitetsprincipen, gjorde att det var västalliansen Nato som ingrep.
Eftersom insatsen inte hade fått tillåtelse från säkerhetsrådet var den ett brott mot folkrätten. Samtidigt menade många att den var moraliskt rättfärdigad.
1999 sade FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan att FN behövde ta större ansvar för människor säkerhet vid humanitära katastrofer. Med bakgrund av detta tillsattes en kommission som skulle utreda förhållandet mellan humanitär intervention och nationell suveränitet.
Kommissionens arbete ledde fram till principen om skyldigheten att skydda (Responsibility to Protect, R2P) som antogs av FN:s generalförsamling 2005.
Argument för och emot
Enligt förespråkare av rätten till intervention finns det både legala och moraliska argument för att världssamfundet ska bli mer aktiva i att ingripa för att skydda människor. De pekar på FN-stadgans skrivelser om mänskliga rättigheter och att de bör värdesättas lika högt som suveränitetsprincipen och våldsförbudet.
De moraliska argumenten grundar sig i alla människor lika värde och att detta blir än viktigare i en globaliserad värld där det inte finns möjlighet att påstå att man inget visste om vad som pågick, även om det är i en annan del av världen.
Motståndare menar att den nationella suveräniteten är den viktigaste principen i hela det internationella systemet. Att rucka på den skulle innebära att äventyra den globala stabiliteten. De är också tveksamma till att stater verkligen är så altruistiska att de riskerar egna soldaters liv bara för att skydda människor i andra länder. Många svaga stater, särskilt de som har kolonialismen i färskt minne, är rädda för att rätten till intervention kan komma att missbrukas av stater med större militär styrka.
Att förbättra situationen för människor som befinner sig i en humanitär kris ses emellertid allt mer som att det ligger i alla staters gemensamma intresse. Detta har med globaliseringen att göra. När världen blir mer och mer sammankopplad så kan en kris även i ett land som ligger långt borta påverka oss.
ANNONS
ANNONS
Men frågan om det ska, eller ens kan, göras med militärt våld kvarstår. Enligt vissa är det inte möjligt att åstadkomma stora samhällsförändringar genom utländsk intervention. För att förändringarna ska vara långsiktigt hållbara måste de ske genom att ett lands invånare själva skapar dem. Två sätt att möta detta problem är omfattande civil-militär samverkan och säkerhetssektorreform.
LÄS MER: Suveränitetsprincipen och humanitär intervention
LÄS MER: Folkrätt och krigets lagar
LÄS MER: Vad är folkrätt?
LÄS MER: Internationell rätt
LÄS MER: Internationella brottmålsdomstolen (ICC)
LÄS MER: Förenta nationerna: Internationella brottmålsdomstolen (ICC)
LÄS MER: Förenta nationerna: Internationella domstolen
LÄS MER: Folkfördrivning, etnisk rensning och folkmord
LÄS MER: FN och internationell säkerhetspolitik (artikelserie)
LÄS MER: Mänskliga rättigheter
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vad är en humanitär intervention och hur relaterar den till suveränitetsprincipen?
- Vilka två undantag tillåter FN-stadgan när det gäller användning av militärt våld för att lösa konflikter?
- Hur har synen på humanitär intervention förändrats sedan kalla kriget?
- Vilka är de huvudsakliga argumenten för och emot rätten till intervention?
FÖRFATTARE
Text: Redaktionen, Säkerhetspolitik.se
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått på webbplatsen Säkerhetspolitik.se. Webbplatsen drevs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och lades ned i december 2021. Redaktionen för Säkerhetspolitik.se bestod av en informationssamordnare från MSB som tog hjälp av expertkompetens både inom MSB men även från andra myndigheter och organisationer. Texten som publicerats på SO-rummet är redigerad och uppdaterad av Robert de Vries, webbredaktör på SO-rummet.
Läs mer om samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar på MSB:s webbplats.
Webbplats: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
