Om FN:s säkerhetsråd anser att det råder ett allvarligt hot mot världsfreden kan de i enlighet med FN-stadgans kapitel VII be medlemsstaterna att agera militärt för att trygga freden. Detta är, utöver rätten till självförsvar, den enda gången som stater har rätten att använda militärt våld enligt folkrätten.
Ett hinder är att säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar (USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina) inte alltid kommer överens. Var och en av dessa stormakter har vetorätt i alla beslut som säkerhetsrådet fattar och kan därmed hindra FN från att agera.
Av denna anledning var FN paralyserat under kalla kriget, när Sovjetunionen och USA ständigt blockerade varandra i säkerhetsrådet.
Ibland agerar stater militärt utan att säkerhetsrådet gett sitt stöd. Detta är inte förenligt med folkrätten och därför mycket kontroversiellt.
Ett annat problem är att FN inte har några påtryckningsmedel för att se till att stater följer folkrätten. Varje land har sina egna rättssystem (med institutioner som polis, åklagare, domstolar, kronofogdemyndigheter och fängelser) för att se till att lagarna följs. FN har på grund av principen om nationell suveränitet liten eller ingen möjlighet att direkt påverka dessa.
Stater påverkar varandra
Stater som sätter hög tilltro till folkrätten har en viktig roll när det kommer till att se till att folkrätten efterföljs även i andra stater. Genom diplomati och politiska påtryckningar försöker stater påverka varandra att acceptera internationella normer.
Därför är till exempel respekt för mänskliga rättigheter en mycket viktig förutsättning när internationella organisationer som EU eller enskilda stater som Sverige bedriver utvecklingssamarbete och förhandlar fram avtal med andra stater.
Om stater visar att de respekterar de mänskliga rättigheterna och den övriga folkrätten är chansen för att andra stater ska vilja samarbeta med dem mycket större.
Under de senaste åren har FN förklarat att mänsklig säkerhet ska prioriteras högre, även om det sker på bekostnad av den nationella suveräniteten. Principen om att varje stat har en skyldighet att skydda (Responsibility to Protect, R2P) sina medborgare är enligt vissa den största förändringen i folkrättens historia.
Internationella domstolar
Varje stat som har undertecknat Genèvekonventionerna är skyldiga att kunna döma egna medborgare, eller människor som befinner sig i landet, för brott mot folkrätten. Detta hände t.ex. i Sverige 2013 då en man dömdes till livstids fängelse för flera brott mot folkrätten, bland annat folkmord, i Rwanda 1994.
Det är dock inte alltid en stat väljer att straffa de som bryter mot folkrätten. Eller, om det är en konflikt mellan stater, som staterna kan komma överens genom diplomati.
Av den anledningen har FN skapat internationella domstolar. Dels de permanenta domstolarna ICJ (dömer i tvister mellan stater) och ICC (dömer enskilda individer) och dels tillfälliga ad-hoc domstolar eller tribunaler, bland annat för folkmordet i Rwanda.
Den avgörande skillnaden mellan internationella och nationella domstolar är att de internationella domstolarna inte har någon polis som kan arrestera de som ska ställas inför rätta.
