Vad är folkrätt?

Folkrätten har växt fram under århundraden och rör allt från internationellt samarbete kring transporter och kommunikation till lagar om hur krig får föras. Den reglerar främst hur stater får agera gentemot varandra, men sedan andra världskrigets slut har mänskliga rättigheter blivit en viktig del av folkrätten. Som namnet antyder så består folkrätten av lagar som reglerar relationerna mellan folk, till skillnad från inomstatliga lagar som enbart gäller för en stats medborgare.

Bild: Wikimedia Commons

Även om begreppet folk används så är det stater och dess regeringar, inte människor, som är de huvudsakliga subjekten för lagarna. Folkrätten är den offentliga delen av internationell rätt, som även innefattar internationell privaträtt.

Den folkrätt som tillämpas idag har sin grund i principen om staters suveränitet som växte fram under 1600-talet. Med bildandet av Förenta nationerna 1945 förändrades dock folkrätten dramatiskt. Idag utgör FN-stadgan, de internationella domstolarna och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna betydande delar av den moderna folkrätten.

ANNONS

Användbara begrepp

Folkrätt: Folkrätten är en del av internationell rätt och består av ett regelsystem som är till för att skydda folket inom världens länder. Folkrätt utgörs i sin tur av två delar: den internationella humanitära rätten samt de mänskliga rättigheterna.

Genèvekonventionerna: Innehåller de viktigaste reglerna bland krigets lagar och finns förklarade i fyra konventioner och tre tilläggsprotokoll (se nedan).

Internationell humanitär rätt: Även kallat krigets lagar. Gäller bara under krig.

Internationell rätt: Regler som styr hur stater ska agera gentemot varandra.

Konventioner: Juridiskt bindande avtal mellan stater.

Mänskliga rättigheter: Individens rättigheter. De mänskliga rättigheterna gäller alltid och måste hela tiden respekteras. vissa undantag kan göras i krig, men då gäller å andra sidan krigets lagar (se nedan).

Traktaträtt: Inom internationell rätt är traktat en samlingsterm för frivilliga skriftliga överenskommelser mellan stater. Traktat kan bl.a. bestå av olika konventioner (se ovan).

Hur formas folkrätten?

Folkrätten utgörs av internationella regler och avtal som sluts mellan stater. Förenklat kan man säga att stater med folkrätten ger upp en del av sin självbestämmanderätt (suveränitet) för att ingå i avtal som de anser gynna kollektivet, och därmed sig själva. En stor del av folkrätten går ut på att lösa tvister mellan stater för att förebygga konflikter och krig, något som ligger i allas intresse.

Folkrättens regler och avtal tillkommer på två olika sätt, som har betydande skillnader för hur folkrätten sedan tillämpas:

Det ena är sedvanerätt - regler som utvecklas över tiden genom konsekvent agerande från stater och som stater själva är övertygade om att de är legalt bundna att följa.

Det andra är traktater - avtal inom specifika frågor som sluts bilateralt eller multilateralt mellan stater.

Alla stater i hela världen måste följa de sedvanerättsliga reglerna. Sedvanerätten bygger på att det finns en subjektiv övertygelse bland staterna att normen ska ses som en legalt bindande regel. Det krävs dessutom att staterna i praktiken agerar på ett sätt som stöder denna övertygelse. Exempel på sedvanerättsliga regler är rätten till liv och förbud mot tortyr.

Traktaträttsliga regler grundar sig i skrivna avtal som blir rättsligt bindande för de stater som signerar och därefter ratificerar dem. FN:s konventioner, som stater själva väljer om de vill skriva på eller inte, är exempel på traktater.

De två källorna till folkrätten samverkar också på det sättet att sedvanerätt kan formuleras i avtal som signeras av stater och därmed övergå till att bli traktaträttsligt bindande.
Fredens och krigets lagar

Vanligen talar man om folkrättens två delar: fredens och krigets folkrätt. Fredens folkrätt innehåller bland annat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men den handlar också om bestämmelser för diplomatiska förbindelser, havsrätt, rymdrätt, internationell handel och annat.

Krigets folkrätt (som även kallas internationell humanitär rätt) reglerar våldsanvändning i internationella relationer, neutralitet och krigföring. FN-stadgan kräver att stater ska göra allt som är möjligt för att lösa internationella tvister på fredlig väg.

ANNONS

Artikel 51 i stadgan ger dock enskilda länder rätt till självförsvar. Principen är att försvaret av landet ska vara begränsat till vad som är nödvändigt och stå i proportion till angreppets art och omfattning.

I krigets folkrätt ingår även Haag- och Genèvekonventionerna, som tillsammans brukar kallas Krigets lagar:

Haagkonventionerna tar upp regler för hur krig får föras och vilka vapen som är tillåtna respektive förbjudna.

Genèvekonventionerna handlar om skydd av krigets offer samt hur sårade soldater och krigsfångar ska behandlas.

Folkrätten i praktiken

Folkrätten tillämpas ständigt i relationer mellan stater och påverkar oss därmed varje dag. Direktsänd TV från andra länder och utrikespost regleras till exempel genom folkrättsliga avtal mellan stater. Men ibland sätts folkrätten på prov, som när det bryter ut krig eller någon annan humanitär katastrof där människors säkerhet hotas.

Om FN:s säkerhetsråd anser att det råder ett allvarligt hot mot världsfreden kan de i enlighet med FN-stadgans kapitel VII be medlemsstaterna att agera militärt för att trygga freden. Detta är, utöver rätten till självförsvar, den enda gången som stater har rätten att använda militärt våld enligt folkrätten.

Ett hinder är att säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar (USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina) inte alltid kommer överens. Var och en av dessa stormakter har vetorätt i alla beslut som säkerhetsrådet fattar och kan därmed hindra FN från att agera.

Av denna anledning var FN paralyserat under kalla kriget, när Sovjetunionen och USA ständigt blockerade varandra i säkerhetsrådet.

Ibland agerar stater militärt utan att säkerhetsrådet gett sitt stöd. Detta är inte förenligt med folkrätten och därför mycket kontroversiellt.

Ett annat problem är att FN inte har några påtryckningsmedel för att se till att stater följer folkrätten. Varje land har sina egna rättssystem (med institutioner som polis, åklagare, domstolar, kronofogdemyndigheter och fängelser) för att se till att lagarna följs. FN har på grund av principen om nationell suveränitet liten eller ingen möjlighet att direkt påverka dessa.

Stater påverkar varandra

Stater som sätter hög tilltro till folkrätten har en viktig roll när det kommer till att se till att folkrätten efterföljs även i andra stater. Genom diplomati och politiska påtryckningar försöker stater påverka varandra att acceptera internationella normer.

ANNONS

Därför är till exempel respekt för mänskliga rättigheter en mycket viktig förutsättning när internationella organisationer som EU eller enskilda stater som Sverige bedriver utvecklingssamarbete och förhandlar fram avtal med andra stater.

Om stater visar att de respekterar de mänskliga rättigheterna och den övriga folkrätten är chansen för att andra stater ska vilja samarbeta med dem mycket större.

Under de senaste åren har FN förklarat att mänsklig säkerhet ska prioriteras högre, även om det sker på bekostnad av den nationella suveräniteten. Principen om att varje stat har en skyldighet att skydda (Responsibility to Protect, R2P) sina medborgare är enligt vissa den största förändringen i folkrättens historia.

Internationella domstolar

Varje stat som har undertecknat Genèvekonventionerna är skyldiga att kunna döma egna medborgare, eller människor som befinner sig i landet, för brott mot folkrätten. Detta hände t.ex. i Sverige 2013 då en man dömdes till livstids fängelse för flera brott mot folkrätten, bland annat folkmord, i Rwanda 1994.

Det är dock inte alltid en stat väljer att straffa de som bryter mot folkrätten. Eller, om det är en konflikt mellan stater, som staterna kan komma överens genom diplomati.

Av den anledningen har FN skapat internationella domstolar. Dels de permanenta domstolarna ICJ (dömer i tvister mellan stater) och ICC (dömer enskilda individer) och dels tillfälliga ad-hoc domstolar eller tribunaler, bland annat för folkmordet i Rwanda.

Den avgörande skillnaden mellan internationella och nationella domstolar är att de internationella domstolarna inte har någon polis som kan arrestera de som ska ställas inför rätta.

FN har ingen möjlighet att tvinga människor till rättegångssalarna i Haag, utan är, återigen som följd av suveränitetsprincipen, beroende av att stater väljer att samarbeta genom att exempelvis överlämna misstänkta krigsförbrytare till domstolarna.

Liberalismen och realismen om folkrätten

Det talas ofta om att det finns en inbyggd paradox i folkrätten. Paradoxen, eller motsägelsen, består i att det är stater som frivilligt lägger ned stor möda på att förhandla fram de avtal som utgör folkrätten, samtidigt som folkrättens avtal innebär regler som begränsar staternas handlingsfrihet.

Hur mycket tilltro stater och andra aktörer sätter till folkrätten beror på vem man frågar.

De flesta teoretikerna från den realistiska skolan är skeptiska till folkrättens effektivitet. Avsaknaden av en global auktoritet som med tvingande makt kan se till att staterna följer folkrätten gör enligt realisterna att det knappast går att tala om en internationell rättsordning överhuvudtaget. Det finns helt enkelt ingen anledning för stater att följa folkrätten.

Men varför ges folkrätten då så stor betydelse inom internationella relationer? Och varför skulle stater frivilligt ingå i avtal som de ändå inte avser hålla?

Enligt liberalismen ligger det i staters intressen att samarbeta för att upprätthålla internationell stabilitet. Att ingå i avtal är ett sätt att skapa fredliga relationer och gemensamma normer som gör konflikter mellan stater mindre troliga.

När folkrätten accepteras av många stater blir det kostsamt att bryta mot den, eftersom det riskerar att försämra relationerna med omvärlden och därmed påverka handel och politiskt inflytande negativt.

LÄS MER: Folkrätt och krigets lagar

LÄS MER: Internationell rätt

LÄS MER: Internationella brottmålsdomstolen (ICC)

LÄS MER: Förenta nationerna: Internationella brottmålsdomstolen (ICC)

LÄS MER: Förenta nationerna: Internationella domstolen

LÄS MER: Förenta nationerna: UNHCR

LÄS MER: Folkfördrivning, etnisk rensning och folkmord

LÄS MER: FN och internationell säkerhetspolitik (artikelserie)

LÄS MER: Mänskliga rättigheter

LÄS MER: FN

LÄS MER: Suveränitetsprincipen och humanitär intervention

LÄS MER: Humanitär intervention

LÄS MER: Orsaker till krig

LÄS MER: Vad är terrorism?

PODCAST: De mänskliga rättigheterna

Text: Redaktionen, Säkerhetspolitik.se
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått på webbplatsen Säkerhetspolitik.se. Webbplatsen drevs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och lades ned i december 2021. Redaktionen för Säkerhetspolitik.se bestod av en informationssamordnare från MSB som tog hjälp av expertkompetens både inom MSB men även från andra myndigheter och organisationer. Texten som publicerats på SO-rummet är redigerad och uppdaterad av Robert de Vries, webbredaktör på SO-rummet.

Läs mer om samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar på MSB:s webbplats.
Webbplats: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

Senast uppdaterad: 25 november 2022

Publicerad: 25 juni 2022

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio