Armeniska folkmordet 1915

Armeniska folkmordet eller folkmordet 1915 betecknar de systematiska massakrer och övergrepp som drabbade armenier och andra kristna minoritetsgrupper i osmanska imperiet i skuggan av första världskriget. Inom forskningen anger man att mellan 1 och 1,5 miljoner armenier, cirka 350 000 assyrier/syrianer/kaldéer/araméer och lika många greker dog i övergreppen. Folkmordet betecknas numera som en del av framkomsten av dagens Turkiet, en nationalstat som föddes ur resterna från ett högst heterogent imperium, det Osmanska riket.
S

Mänskliga kvarlevor efter en massaker 1915. Det mesta av skeletten har med tiden sköljts bort av floden (Eufrat).

Milletsystemet i det Osmanska riket

Vid början av 1800-talet började det en gång mäktiga Osmanska riket att visa tydliga tecken på förfall. Vid den här tiden var riket fortfarande ett multietniskt och multireligiöst imperium. Det osmanska systemet byggde dock på det så kallade milletsystemet i vilket imperiets undersåtar indelades enligt deras respektive religionstillhörighet. Icke-muslimer fick utöva sin religion i utbyte mot extra skatter samtidigt som de var underordnade muslimer i de officiella sammanhangen, bland andra inför lagen. Icke-muslimer var i praktiken andra klassens invånare med begränsade rättigheter (se faktaruta). Detta ojämna förhållande fungerade så länge den turk-osmanska överhögheten utövade sin makt över sina undersåtar, men situationen ändrades under 1800-talet. När vågen av nationalism svepte över Europa började de kristna nationerna på Balkan göra uppror och frigöra sig från osmanska imperiet. Först bland dessa var Grekland som vann sin självständighet 1821. Under de kommande decennierna vann även flera andra "kristna stater" sin självständighet från Osmanska riket: Montenegro 1851, Rumänien 1856, Serbien 1878 och Bulgarien 1878.

ANNONS

ANNONS

Rysk-turkiska kriget 1877-1878

Det stora rysk-turkiska kriget 1877-1878 slutade med totalt seger för tsarens Ryssland som nu dikterade fredsvillkoren. Ryssland, precis som de andra stormakterna, ville få kontroll över de viktiga passagerna genom Dardanellerna och Bosporen som förbinder Svarta havet med världshaven (se karta). Kriget var ett led i Rysslands avancemang österifrån mot dessa strategiska passager.

Fredsavtal och utlovade reformer

Det efterföljande fredsavtalet i San Stefano 1878 resulterade i Serbiens och Bulgariens självständighet från Osmanska riket medan Ryssland krävde reformer för armenierna i de östra ”armeniska provinserna” (turkiska ermeni vilayeten). Utöver att Ryssland skulle annektera provinserna Batum, Ardahan och Kars i den östra delen av det osmanska imperiet lade man till villkoren att inte evakuera resten av ”Armenien” förrän de efterfrågade reformerna hade tillämpats. Dessa reformer handlade om beskyddandet av armenierna och deras egendom mot attacker från kurdiska och tjerkessiska väpnade band, men också om mer autonomi (självständighet) och kulturellt självstyre för armenierna.

Rysslands stora konkurrent, Storbritannien, misstänkte att detta var ett svepskäl för att ryssarna skulle stanna i de östra provinserna på obestämd tid. Närvaron skulle underlätta ett framtida avancemang mot rikets huvudstad Konstantinopel (dagens Istanbul) och de viktiga passagerna (Dardanellerna och Bosporen). Detta skulle på allvar hota Storbritanniens kommunikationsleder till det brittiska imperiets kronjuvel, Indien. Därför ingick britterna ett hemligt avtal med osmanerna om att tvinga ryssarna till en ny fredsförhandling med mer gynnsamma villkor för turkarna.

Nytt fredsavtal i Berlin

Britterna infriade sin del av det hemliga avtalet och tvingade Ryssland att komma till nya förhandlingar som resulterade i ett nytt fredsavtal i Berlin. I detta avtal skulle Ryssland endast behålla provinserna Ardahan, Batum och Kars men evakuera resten av de armeniska provinserna. I samband med det åtog sig nu Storbritannien ansvaret för att de efterfrågade reformerna skulle tillämpas i området. Som belöning för den framgångsrika omförhandlingen fick Storbritannien ön Cypern från osmanska imperiet.

Armenierna skulle förhindras självständighet

Förhandlingarna hade dock uppmärksammat de turkiska ledarna om ett potentiell hot i de östra provinserna. Man hade redan förlorat i princip alla tidigare erövringar i väst (de kristna nationerna på Balkan) och nu riskerade man få det hela upprepat i Armenien. Turkarna befarade att reformerna skulle leda till att armenierna - precis som de andra kristna nationerna på Balkan - efter en tid skulle kräva nationell självständighet från imperiet. Det fick inte hända.

ANNONS

ANNONS

Strax efter avtalet i Berlin satte den osmanska ledningen igång med en rad administrativa ingrepp för att minska armeniernas befolkningsmässiga majoritet i de omnämnda provinserna för att på så vis avfärda kravet på reformer. Detta åstadkoms på flera sätt:

  • Kurder som vanligtvis bodde söder om Taurusbergen tvångsförflyttades till Armenien.
     
  • Provinsgränserna ritades om genom att knoppa av gränsområden med stor armenisk befolkning och inkludera områden med stor muslimsk majoritet.

Dessa åtgärder innebar att befolkningsmängden manipulerades statistiskt och förminskade armeniernas majoritet i de berörda provinserna. Men åtgärderna var inte tillräckliga. Snart satte man igång med regelrätta massakrer och etnisk rensning.

Massakrerna 1894-1896

Under hösten 1894 vägrade den armeniska befolkningen i Sasoon att betala olagliga skatter som lokala kurdiska stammar brukade utkräva. I samband med det gjordes även väpnat motstånd vilket ledde till att kurdiska band sökte hjälp av den osmanska regeringen som skickade in den reguljära armén för att bistå dem. På order av sultanen påbörjades en storskalig massaker av armenier i Sasoon vilket därefter spred sig till resten av de armeniska provinserna. Massakrerna slutade först 1896 efter att några europeiska stormakter hotat med att ingripa militärt. Massakrerna hade då skördat nära 150 000 armeniska liv medan ytterligare 100 000 hade tvingats fly över till det ryska imperiet. Den våg av rån och plundring som ofta följde efter massakrerna ledde därtill att cirka 500 000 armenier hamnade i total fattigdom efter att deras egendom konfiskerats eller förstörts av kurder och turkar.

Diskrimineringen fortsatte in på 1900-talet

Läget stabiliserades efter stormakternas hot om ingrepp, något de hade gjort tidigare vid andra situationer på Balkan. Men även om de regelrätta massakrerna avstannade så fortsatte diskrimineringen mot armenier och andra kristna i området att öka. En viktig orsak till detta var vågen av muslimska immigranter som hade tvingats bort från sina hem i Balkan och Kaukasus. Dessa var flyktingar som efter Balkankrigen 1912-1913 hade tvingats lämna sina hem och söka skydd i det Osmanska riket. En annan immigrantgrupp, främst tjerkesser, kom från Kaukasus, som var en del av Ryssland (osmanernas huvudfiende). Dessa immigranter behövde hus och hem. Ett sätt var helt enkelt att ta det från den "andra klassens invånare" (se milletsystemet), d.v.s. de kvarstående kristna som till stor del utgjordes av armenierna.

ANNONS

ANNONS

Turkisk nationalism

Det var dock inte bara de kristna som hade en tuff tillvaro. Korruptionen och vanskötseln av riket hade även väckt den egna turkiska befolkningens vrede. Snart nådde nationalismens idéer även det osmanska imperiet varefter turkiska politiska partier bildades. Ett av dessa var Kommittén för enighet och framsteg (i Europa mest känt som ”ungturkarna”). Ledarna bestod av unga militära officerare, läkare, poeter och andra intellektuella turkar där flera hade studerat vid olika europeiska universitet och blivit influerade av nationalismens ideologi. Till en början krävde man inte bara reformer i riket utan även jämlikhet och rättvisa för alla invånare, även för de kristna. Trots att många var skeptiska till dessa löften så samarbetade de ledande armeniska politiska partierna med ungturkarna i hopp om bättre levnadsvillkor för rikets armenier och framtida skydd mot övergrepp. Den politiska rörelsen resulterade så småningom i en revolution 1908 som avsatte sultanen och gav ungturkarna makten i landet. Glädjen hos de kristna blev dock inte långvarig då den nya regimen snart visade tecken på radikalisering. Sakta men säkert började en ”turkisk” identitet att ersätta den ”osmanska” och det fanns inte längre någon plats för grupper som identifierade sig annorlunda, t.ex. armenierna.

Visionen om ett "Storturkiet" växer fram

1913, året innan första världskrigets utbrott, utförde en liten krets inom ungturkarna en statskupp som innebar att makten i imperiet koncentrerades hos fåtal personer inom partiets ledning. I en rapport under 1917 beskriver den dåvarande svenska envoyén M. Ahlgren vid svenska ambassaden i Konstantinopel att kuppen avsåg att koncentrera makten hos ett fåtal ungturkar genom att förbjuda alla konkurrerade politiska partier och tillsätta nyckelpersoner inom polisen och armén med regimtrogna individer.

Efter kuppen hade den nya gruppen total kontroll över riket och började tillämpa en politik som bland annat gick ut på att homogenisera det som återstod av det Osmanska riket. En annan del av agendan var att expandera österut för att på så vis kompensera de stora territoriella förlusterna som ägt rum på Balkan under 1800-talet. Detta skulle ske genom att förena de turkisktalande folken i Kaukasus och Centralasien varifrån osmanerna en gång i tiden (under 1000-talet) hade utvandrat (se karta). Denna "pan-turkiska" vision om ett ”Storturkiet” eller stort turkiskt rike blev en del av den nationalistiska ideologi som var utbredd bland de dåvarande osmanska ledarna (ungturkarna). Men det fanns ett stort hinder på vägen - det kristna Armenien.

ANNONS

ANNONS

Utbrottet av första världskriget blev en katastrof för armenierna

När politiken om ”osmanisering” av armenier inte gav effekt började man öka takten av övergrepp och trakasserier av den armeniska befolkningen. Dessa nådde sådana gränser att de europeiska stormakterna inte längre kunde blunda för situationen. Den osmanska regeringen tvingades därför gå med på tillämpningen av Berlinavtalets lovade reformer (se ovan). Men när första världskriget bröt ut övergavs reformaktiviteterna. Det Osmanska riket anslöt sig i oktober 1914 till Tyskland och dess allierade Österrike-Ungern (de så kallade centralmakterna) och förklarade krig mot Ryssland och dess allierade Storbritannien och Frankrike. Nu fanns en möjlighet för de osmanska ledarna att i skuggan av kriget göra sig av med det armeniska problemet.

Pojke som har dött av svält. Foto av Armin T. Wegner.

Folkmordet 1915

Folkmordet började natten till den 24 april 1915 när cirka 250 armeniska politiska ledare, läkare, journalister, poeter och andra intellektuella arresterades i huvudstaden Konstantinopel. Majoriteten av dessa avrättades inom 72 timmar. Samma process upprepades under de kommande veckorna i resten av imperiet. Under tiden hade man även börjat separera de armenier som tjänstgjorde i den osmanska armén och omplacerat dem i speciella arbetsbataljoner. Många av dessa armeniska soldater massavrättades eller fick arbeta i svåra situationer med väg- och järnvägsbyggen. Fram till juli 1915 beräknar man att uppemot 300 000 armeniska soldater hade mist livet.

Nu när ledarskiktet var borta och alla män mellan 16 och 65 år tjänstgjorde i armén bestod den armeniska befolkningen i städer och byar nästan enbart av kvinnor, barn och åldringar. Dessa fick ofta med kort varsel veta att de skulle deporteras till en annan plats och hade därefter bara något dygn på sig att samla det de kunde bära med sig innan tvångsmarschen påbörjades. Ibland samlade man dessa armenier i stadens kyrka och tände eld på byggnaden så att alla blev innebrända.

Många av armenierna som bodde i städer vid Svarta havskusten trängde man ihop på fraktfartyg som satte kurs mot öppet hav, och återvände efter bara några timmar, utan sin mänskliga last som hade dumpats överbord.

ANNONS

ANNONS

Men majoriteten av den armeniska befolkningen deporterades i stora karavaner mot öknen i det som är dagens Syrien och Irak. När dessa karavaner lämnade bebodda områden och var utom allmänt synhåll, överfölls de ofta av beväpnade kurdiska grupper som i samarbete med turkiska militärer och de specialstyrkor som eskorterade karavanen massakrerade och plundrade armenierna på deras tillhörigheter. De omnämnda specialstyrkorna (turkiska Teshkilati Mahsusa) bestod av tidigare kriminella, mördare och våldtäktsmän som inför uppgiften hade benådats från fängelse, fått några dagars vapenträning och satts i tjänst för att utföra massakrerna.
 

Deportation av armenier
Deportationskaravan, staden Kharput. Foto av amerikanska konsulen Leslie A Davis.

Folkmordet (se karta) innebar inte bara dödande och massakrer. Kvinnor och flickor våldtogs eller rövades bort för att tjäna som sexslavar. Många av dessa kvinnor och flickor begick hellre självmord genom att hoppa från klippor eller ner i floder. De som överlevde massakrerna och övergreppen började snart dö av utmatning under de långa marscherna. Det finns gott om rapporter om hur armeniska mödrar bad turkar och kurder att ta deras barn så att de skulle överleva. Det finns till och med uppgifter om fall där mödrar sålde ett av sina barn mot pengar eller mat åt sina andra svältande barn. De överlevande som nådde slutdestinationerna, i det som den svenske majoren Gustav Hjalmar Pravitz kallade för ”koncentrationsläger”, blev döden en utdragen pina. Bristen på mat och vatten i kombination med spridningen av epidemier skördade ett stort antal offer.

Massakrerna benämndes redan 1915 som "brott mot mänskligheten"

Till en början fanns små glimtar av hopp om rättvisa och ersättning till de drabbade familjerna. Efter att rapporter om pågående massakrer i Osmanska riket hade inkommit till de tre allierade stormakterna Storbritannien, Frankrike och Ryssland, kungjorde (meddelade) de den 24 maj 1915 ett ultimatum:

Med avseende på detta nya brott mot mänskligheten och civilisationen, kungör de allierade regeringarna öppet till Höga Porten [benämningen på osmanska regeringen] att de kommer att hålla samtliga medlemmar i den turkiska regeringen, såväl de som har deltagit i dessa massakrer, personligen ansvariga.

Detta är det allra första tillfället då begreppet ”brott mot mänskligheten” har använts i ett officiellt internationellt sammanhang.

ANNONS

ANNONS

Folkmordet sopades under mattan efter att staten Turkiet bildats 1923

Ultimatumet förverkligades i Sèvresavtalet 1920 mellan Osmanska riket och de allierade makterna där man krävde att de som var ansvariga för de armeniska massakrerna och deportationerna skulle utlämnas till tribunaler och ställas inför rätta. Men det hela tog en abrupt vändning när den nya turkiska nationalistiska rörelsen, ledd av (den framtida presidenten) Mustafa Kemal ”Ataturk” (turkarnas fader) började växa i Turkiet. Genom att framgångsrikt spela ut de olika stormakterna mot varandra och lova dem lukrativa (vinstgivande) kontrakt i det som fanns kvar av det Osmanska riket lyckades ”kemalisterna” att vända krigsförlusten 1918 till seger. Turkiet (dåvarande Osmanska riket) blev faktiskt den enda besegrade centralmakten (från första världskriget) som expanderade sitt territorium jämfört med innan kriget. Detta skedde dock på bekostnad av Armenien som blev ryskt (se karta) när man i avtal med Sovjetunionen (det kommunistiska Rysslands nya namn från 1923) i utbyte återfick provinserna Kars och Ardahan. Den nya turkiska ledningen förkastade därefter Sèvresavtalet (se ovan) och tvingade fram ett nytt avtal, Lausanneavtalet 1923, som ersatte det gamla. I det nya avtalet nämndes inte något om de begångna brotten mot mänskligheten eller något om kompensation till de drabbade.

En grupp av armenier från Zeytoun som har tvångsflyttats till Marash under maj 1915. Strax efter att fotot hade tagits brändes och massakrerades alla av turkar.

Vittnen och bevis

Även om flera av de europeiska stormakterna fick lämna Osmanska riket i samband med utbrottet av första världskriget (vilket underlättade folkmordet) så fanns det fortfarande gott om utländska vittnen, främst tyskar, amerikaner, men också svenskar. Den tyske sjukvårdaren Armin T. Wegner tog många fotografier trots att turkarna förbjöd honom att göra det. Till slut bad man tyska armébefälet att skicka hem Wegner och konfiskerade många av hans foton. Han lyckades ändå smuggla flera negativ (till foton) som han gömt i sitt bälte. Idag utgör hans bilder en stor del av det visuella bevismaterial som forskningen använder i studien av det armeniska folkmordet. Även den amerikanska ambassadören och andra ambassadanställda har bevittnat händelserna. Därtill fanns också många lärare och läkare som dokumenterade folkmordet. Bland dessa var missionären Alma Johansson som arbetade i barnhem för föräldralösa armeniska barn. Vi har även flera diplomatiska rapporter som den dåvarande svenska ambassadören Per Gustaf August Cosswa Anckarsvärd, envoyén M. Ahlgern och den svenska militärattachén Einar af Wirsén skickade hem till Stockholm. Den 6 juli 1915 skrev Anckarsvärd följande till utrikesminister Wallenberg:

Herr Minister,

Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner, och allt tyder på att ungturkarna vilja begagna tillfället, då af olika skäll igen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång och för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande.

I sina memoarer som publicerades 1942 skrev Wirsén att:

[Deportationerna] hade officiellt till mål att flytta hela den armeniska befolkningen till steppområden i norra Mesopotamien och i Syrien, men i verkligheten avsågo de att utrota armenierna. Förintandet av den armeniska nationen i Mindre Asien måste uppröra alla mänskliga känslor. Det hör utan tvivel till de största brott som under senare århundraden begåtts. Det sätt på vilket det armeniska problemet löstes var hårresande.

ANNONS

ANNONS

Detta är några få av många liknande diplomatiska rapporter och vittnesmål som forskningen har samlat om folkmordet 1915. Numera anses armeniska folkmordet vara, näst efter Förintelsen, det mest studerade fallet av folkmord i historien.

Folkmordets politiska följder och Turkiets förnekelse

Efter etableringen av nya den turkiska republiken 1923 försattes folkmordet 1915 i glömska. De överlevande offren var traumatiserade och högst upptagna med att återuppbygga sina liv, ofta i andra länder. Fasorna från folkmordet och minnen från vad man hade bevittnat samt skammen hos de som utsatts för sexuella övergrepp gjorde att överlevarna helst inte pratade om händelserna. Inte ens barnen till dem vågade konfrontera sina föräldrar om det som hade hänt. Det var först barnbarnen under 1950-talet och 1960-talet som började ställa de obekväma frågorna om sitt ursprung, hemland och varför man inte bodde där. Samtidigt hade Turkiet vid den här tiden inget skäl till att uppmärksamma frågan eftersom inga andra gjorde det. Republiken Armenien (som inrättades 1918 i Kaukasus) hade dessutom införlivats i Sovjetunionen och alla internationella frågor styrdes av Moskva och inte Armeniens ledning i huvudstaden Jerevan. Det skulle därför dröja ända till 24 april 1965, d.v.s. 50-årsdagen av folkmordets hågkomst, då hundratusentals i huvudstaden Jerevan gick ut på gatorna och krävde ett erkännande, rättvisa och kompensation. Denna icke-sanktionerade demonstration var den första nationalistiska händelsen i Sovjetunionens historia då folk öppet trotsade myndigheternas förbud och krävde ansvar och erkännande.

Det dröjde ännu ett decennium innan frustrationen över omvärldens tystnad övergick till fysiskt våld. Den unga tredje armeniska generationen, influerad av de pågående marxistiska strömningarna internationellt, menade att ”världen håller på att glömma armenierna”. Det behövdes drastiska åtgärder vilket av dessa grupperingar tolkades som enda sättet att återaktualisera den ”armeniska frågan” och kravet på rättvisa. Denna politik utmynnade i en rad väpnade aktioner som till en början enbart riktades mot turkiska diplomater utomlands. Mellan 1975 och 1987 mördades ett 40-tal turkiska diplomater medan senare attacker i form av bombdåd skördade även icke-turkiska dödsoffer. Även om aktionerna fördömdes av alla, inklusive armenierna, så menar många att de till viss del uppnådde sitt syfte, nämligen att fånga omvärldens nyfikenhet om folkmordet som ägde rum i skuggan av första världskriget.

Snart började forskare att studera händelserna för att förstå hur en nästan sju decennier gammal historia - som betraktades som död och begraven av den turkiska staten - kunde väcka en sådan ilska och kraftiga våldshandlingar. Forskningen om folkmordet 1915 har därefter (sedan 1980-talet) medfört att händelserna idag, näst efter Förintelsen, har blivit som det mest studerade fallet av folkmord i historien. Men trots det betraktas det armeniska folkmordet 1915 fortfarande som en ”kontroversiell” fråga inom många politiska kretsar. Detta beror helt och hållet på den turkiska statens aktiva förnekelse som än idag bestämt vill hävda att folkmordet aldrig ägde rum. Förnekelsen har utvecklats och anpassat sig allteftersom forskningen har växt, men slutpoängen är densamma: vad som hände under första världskriget var inte någon avsiktlig plan för utrotning av armenierna, och staten Turkiet har inte några skäl till att be om ursäkt eller kompensera de drabbade familjerna. Tack vare sitt geopolitiska läge har turkiska ledare under hela 1900-talet (och 2000-talet) lyckats övertyga många stater att aktivt eller passivt bekräfta Turkiets folkmordsförnekelse.

 

Stater som erkänt folkmordet 1915
Bild: Wikimedia Commons
Karta som visar länder som (2019) erkänt eller inte erkänt turkarnas del i folkmordet 1915.

ANNONS

ANNONS

LÄS MER: Sammanfattning av det armeniska folkmordet 1915

LÄS MER: Armeniens historia

LÄS MER: Armenien idag

LÄS MER: Armeniens geografi

LÄS MER: Folkrätt och krigets lagar

LÄS MER: Folkfördrivning, etnisk rensning och folkmord

Användbara begrepp

Brott mot mänskligheten är ett begrepp som användes redan 1890 för att beskriva den belgiska kungen Leopold II:s behandling av befolkningen i Kongo. Inom internationell rätt introducerades begreppet i den andra Haagkonventionen 1899 och senare i den fjärde Haagkonventionen 1907, i det så kallade Martens-klausulen, nämnt efter Friedrich Martens som var en rysk diplomat och jurist. Begreppet användes officiellt för första gången i ett gemensamt ultimatum undertecknad av Storbritannien, Frankrike och Ryssland den 24 maj 1915 i anslutning till de pågående armeniska massakrerna. De tre allierade makterna förklarade att ”Med avseende på detta nya brott mot mänskligheten och civilisationen, kungör de allierade regeringarna öppet till Höga porten [benämningen på osmanska regeringen] att de kommer att hålla samtliga medlemmar i den turkiska regeringen, såväl de som har deltagit i dessa massakrer, personligen ansvariga.” Termen användes senare i Sèvres fredsavtal som undertecknades mellan de allierade segermakterna och osmanska imperiet.

Etnisk rensning är, precis som det antyder, en kampanj för att rensa ett geografiskt område från en viss oönskad folkgrupp. Till skillnad från folkmord, behöver etnisk rensning inte innebära något dödligt våld, utan kan begränsas till att helt eller delvis köra bort eller tvångsförflytta en eller flera grupper för att stärka en annan grupps närvaro i området.

Folkmord, (engelska genocide), myntades 1944 av den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin. Lemkin sammansatte orden genos (grekiska för familj, stam eller ras) och -cide (derivata från latinets cidium för döda) för att beskriva ett helt nytt internationellt brott. Lemkin som student hade läst nyheten om mördandet av osmanska storvisiren Talaat pasha i Berlin och rättegången för hans mördare Soghomon Tehlirian. Lemkin insåg det paradoxala i situationen: ”Det är ett brott av Tehlirian att mörda en individ, men det är inget brott av hans förtryckare att ha mördat mer än en miljon individer.” Nu under det pågående andra världskriget och utrotningen av judar i Europa var Lemkin mer än någonsin besluten att skapa en brottsrubricering för det som Storbritanniens dåvarande premiärminister Winston Churchill kallade för ”brottet utan namn.” Lemkin kämpade ihärdigt för ett internationellt antagande av hans nya begrepp som brottsrubricering, ett arbete som resulterade i 1948 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott.

Milletsystemet var den indelning av invånarna i osmanska imperiet. Befolkningen var indelade i olika millet (turkiska folk/nation) baserade på deras religiösa tro. Det fanns tre millet, de så kallade bokfolken: judar, kristna och muslimer. Icke-muslimer kunde utöva sin tro och sköta sina inre angelägenheter i utbyte mot extra skatter och avgifter (se karta). De fick inte äga eller bära vapen och slapp militärtjänstgöring förutom i krigslägen. Icke-muslimer saknade även i praktiken talan i rättegångar mot muslimer. Det hela gjorde att de i verkligheten var andra klassens medborgare och utsatta för övergrepp och våld från muslimska invånare.
 

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Vad är Armeniska folkmordet och när ägde det rum?
     
  2. Vad var milletsystemet och hur påverkade det icke-muslimska grupper i det osmanska riket?
     
  3. Hur ändrade Storbritannien situationen för det osmanska riket genom att förhandla fram ett nytt fredsavtal i Berlin?
     
  4. Vad var syftet med de administrativa förändringar som osmanska ledningen genomförde efter avtalet i Berlin?
     
  5. Beskriv de händelser som ledde till massakrerna mellan 1894 och 1896.
     
  6. Vad hände natten till den 24 april 1915 och vilka var de första offren för folkmordet?
     
  7. Beskriv hur armenierna behandlades när de deporterades. Hur gick det till och vad hände med dem?
     
  8. Vad var de allierade stormakternas reaktion på folkmordet och vad innebar ultimatumet de gav?
     
  9. Varför ändrades situationen när Mustafa Kemal "Ataturk" och den turkiska nationalistiska rörelsen kom till makten?

Diskutera:

  1. Varför tror du att folkmordet 1915 inte är lika känt som vissa andra historiska tragedier?
     
  2. Hur ser argumentationen ut i Turkiets förnekelse? Vilka argument och förklaringar brukar man ange?
     
  3. Varför ska andra länder, som t.ex. Sverige, behöva officiellt erkänna folkmordet? Spelar ett sådant erkännande någon roll?
     

 

Litteratur:
Vahagn Avedian, Knowledge and Acknowledgement in the Politics of Memory of the Armenian Genocide, Routledge, 2019
Göran Gunner, Folkmordet på armenier: sett med svenska ögon, Artos, 2012
Vahagn Avedian (red.), Armin T. Wegner: Utdrivningen av det armeniska folket i öknen, Armeniska riksförbundet i Sverige, 2015
Einar af Wirsén, Minnen från fred och krig, Bonnier, 1942
Klas-Göran Karlssson, ”De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon”: det armeniska folkmordet och dess efterbörd, Atlantis, 2012
Hrant Pasdermadjian, Histoire de l'Arménie depuis les origines jusqu'au traité de Lausanne, Paris, 1949
 

Text: Vahagn Avedian,  fil. dr i historia, med forskningsintresse för mänskliga rättigheter, fred- och konfliktforskning och demokratistudier, redaktör för folkmordet1915.se och karabach.se

Webbplatser: 
http://armenica.org/vahagnavedian/
http://folkmordet1915.se/
http://karabach.se/

 

Senast uppdaterad: 7 december 2023
Publicerad: 5 februari 2020

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

Liknande artiklar

S

Kolonierna - en god affär?

Att kolonierna blev en god affär för de allra flesta entreprenörer och bolag som verkade där är...

M

Osmanska rikets uppgång och fall

I slutet av augusti 1526 marscherade en armé av osmanska turkar i regn och dimma genom de öde...

L

Handelsförbindelser över Medelhavet under forntiden: minoerna, mykenarna, egyptierna och fenicierna

På den bergiga Medelhavsön Kreta som ligger mellan Grekland och Egypten bodde ett folk som kallades...

S

Humanitär intervention

En humanitär intervention är när omvärlden griper in i ett land som inte kan eller inte vill skydda...

S

Vad är folkrätt?

Folkrätten har växt fram under århundraden och rör allt från internationellt samarbete kring...

S

Natos historia och organisation

Nato är en försvarsallians mellan 32 länder i Nordamerika och Europa. Nato bildades 1948 efter...

ANNONS

ANNONS

Ämneskategorier

Hi

Nationalism och imperialism

Nationalismens och imperialismens tidevarv (1815-1914) då Europa styrde världen.

Hi

Annan 1900-talshistoria

Annat som handlar om 1900-talets historia.

Hi
Karta

Turkiets historia

Här hittar du material som behandlar Turkiets (inkl. Osmanska rikets) historia i små och stora perspektiv. Få en...

Hi
Karta

Armeniens historia

Få en överblick av Armeniens historia. Här hittar du material som behandlar landets historia i stora drag.

Sh

Folkrätt och krigets lagar

Folkrätt är en del av internationell rätt. Internationell rätt kan beskrivas som regler som styr hur stater ska agera...

Relaterade taggar

Hi
Turkar i Konstantinopel

Osmanska riket

Osmanska riket, eller Ottomanska riket, var turkarnas imperium som varade i drygt 600 år fr.o.m....

Hi
Kvinna intill dött barn.

Armeniska folkmordet

Armeniska folkmordet eller folkmordet 1915 betecknar de systematiska massakrer och övergrepp och...

Hi
Massaker

Folkfördrivning, etnisk rensning och folkmord

Folkfördrivning är precis som begreppet antyder en tvångsförflyttning av en viss folkgrupp från det...

Hi
Skallar

Brott mot mänskligheten

Begreppet brott mot mänskligheten användes redan 1890 för att beskriva den belgiska kungen Leopold...

Liknande Podcasts

SO-rummet podcast icon
M

Vad är NATO?

av: Mattias Axelsson
2022-02-16

I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. samhällskunskap och historia) om NATO och dess historia. Vad är NATO?

+ Lyssna

SO-rummet podcast icon
S

Konflikten i Nagorno-Karabach

av: Mattias Axelsson
2020-10-19

I veckans avsnitt försöker gymnasieläraren Mattias Axelsson förklara bakgrunden till konflikten i Nagorno-Karabach.

+ Lyssna

SO-rummet podcast icon
M

Orsaker till första världskriget

av: Julia, Kristoffer och Mattias
2016-01-27

Det är mer än hundra år sedan första världskriget bröt ut. Mattias, Julia och Mattias pratar om orsakerna till att kriget bröt ut - nationalism, imperialism och alliansbyggande nämns, liksom skotten i Sarajevo.

+ Lyssna

SO-rummet podcast icon
M

De mänskliga rättigheterna

av: Julia, Kristoffer och Mattias
2016-01-20

Julia, Mattias och Kristoffer synar de mänskliga rättigheterna i sömmarna och berättar om dess grundläggande innehåll och historia.

+ Lyssna