Andra delen i en artikelserie om arabernas historia under islam. Här kan du läsa om de fyra första kaliferna, deras erövringar och expansion av det islamiska väldet. Du kan också läsa kortfattat om det tidiga kalifatets uppbyggnad och organisation samt den inre religiösa splittringen som uppstod under kalif Alis tid vid makten (656-661).
Muhammed (högst upp) och de fyra första kaliferna.
Erövringskrig och islamisk expansion
Efter Muhammeds död utbröt en del uppror och sammanhållningen bland beduinstammarna hotade att brista. Upproren slogs dock ner av Muhammeds svärfar Abu Bakr. Han utsågs till kalif, vilket gav honom både en religiös och en världslig ledarroll. För att behålla sammanhållningen bestämde han nu att de skulle genomföra erövrings- och plundringståg utanför rikets gränser. Strategin lyckades, enigheten bestod och araberna gick till gemensamt anfall mot de bysantinska och persiska områdena i norr. Krigsviljan stärktes dessutom av att religionen utlovade en plats i paradiset ifall man skulle dö i det heliga kriget.
ANNONS
ANNONS
De fyra första kaliferna
Abu Bakr: 632-634
Omar: 634-644
Othman: 644-656
Ali: 656-661
Under de fyra första kalifernas tid erövrades Syrien, Mesopotamien (Irak), Persien (Iran) och Egypten.
Abu Bakr dog efter bara ett par år (634). Han efterträddes av Omar som var av den umayyadiska ätten, en gren av Quraishstammen (som även Muhammed hade tillhört). De bysantinska områdena i Syrien och Palestina erövrades snabbt på 630-talet. Även Irak som var en del av persernas sasanidiska rike intogs. Huvudstaden Ktesifon föll (637) varvid araberna fick ett oerhört stort byte. Erövringarna underlättades av att bysantinare och perser under lång tid stridit mot varandra vilket lett till att båda rikena försvagats. Dessutom var den kristna befolkningen i Syrien och Egypten missnöjda med den bysantinska ortodoxa kristna läran - det handlade om tvister angående Jesus gudomliga natur. En tredje förklaring till att erövringen gick så lätt var att en stor del av befolkningen i Syrien och Irak var av samma härkomst och talade samma språk som erövrarna. De hade tidigare utvandrat från det arabiska området.
Under 640-talet erövrades Egypten från bysantinarna och i Iran besegrades perserna i två stora fältslag. Det sasanidiska riket var i upplösningstillstånd. Det bysantinska riket fanns visserligen kvar men alla dess provinser i Asien och Nordafrika hade gått förlorade till araberna.
Kalifatet får en teokratisk karaktär
Omar var en stark regent som genomförde flera reformer bland annat beträffande skatter och landfördelning. I de erövrade provinserna anlades militärläger och garnisoner för de arabiska krigarna, dels i de städer som redan fanns dels i nya, som Basra (Irak), Kufa (Persien) och Fustat (senare Kairo i Egypten). Där placerades guvernörer i nyuppförda palats och där byggdes moskéer.
Från och med Omar använde sig kaliferna av titeln "Guds sändebuds ställföreträdare" (eller efterträdare) vilket kom att bli den etablerade titeln på ledaren för den islamiska staten. Denna titel på den islamiska statens ledare ändrades sedan i slutet av 600-talet till kort och gott "Guds ställföreträdare". Kalifatet under umayyadernas tid - som med ett kort undantag skulle komma att vara till 751 - hade alltså en klart teokratisk ("gudsstyre") karaktär. Den religiösa och politiska ledningen innehades av en och samma person som härledde sin ställning och makt från Gud. För att understryka denna dubbla roll antog Omar också titeln "de troendes anförare".
Omar mördades (644) av en kristen persisk slav i en privat hämndakt. Till ny kalif valdes då Othman också tillhörig den umayyadiska ätten. Under hans tid som kalif sammanställdes Muhammeds uppenbarelser i islams heliga bok, Koranen. Erövringarna fortsatte, hela det sasanidiska riket föll slutgiltigt omkring 650 då den siste persiske storkonungen flydde österut, där han mördades följande år. I Medelhavet intogs Cypern varefter det bysantinska riket på Mindre Asiens (ungefär nuvarande Turkiet) fastland var hotat.
ANNONS
ANNONS
Inre splittring inom kalifatet
Av flera anledningar började, efter denna första erövringsvåg, inre spänningar visa sig bland araberna. Krigsbytet skulle fördelas vilket skapade konkurrens framförallt mellan borgerskapet i Mekka och Medina. Othman anklagades för att gynna sin egen klan och överklassen i Mekka. Krigföringen hade blivit dyrbar och guvernörerna i de nya provinserna i norr strävade efter större oberoende. Beduinerna var för det mesta missnöjda med den ökade statliga kontrollen. Problemen blev inte mindre av den inflation som kom som en följd av all ädelmetall som erövrats.
Till allt detta kom motsättningar av religiös karaktär. En viss religiös reaktion mot en del nyrikas levnadssätt gjorde sig märkbar. Även en del kontroverser angående hur Koranen skrevs ner kan ha bidragit till spänningarna. Viktigast var dock säkert den konkurrens som fanns mellan mäktiga intressen i Mekka och Medina samt svårigheterna att upprätthålla kontrollen över provinsguvernörerna. Till slut utbröt ett uppror i Medina stött av soldater i Egypten, och Othman mördades (656).
Detta blev inledningen till en första period av inbördeskrig inom Arabväldet. I Medina valdes Ali, Muhammeds kusin och svärson, till ny kalif. Från olika håll i rikets militärstäder höjdes dock upprorsfanan mot honom. Ett av upproren kunde han slå ned, men inte det som leddes av Othmans släkting Muawiya som var guvernör över Syrien. När Ali råkade ut för en revolt inom sina egna led av de radikala kharidjiterna försvagades hans ställning allvarligt. Visserligen kunde han besegra dem, men år 661 mördades han av en kharidjit. Muawiya, som under tiden stärkt sin ställning i Syrien och året innan låtit utropa sig till kalif, stötte nu inte på något motstånd.
ANNONS
Religiös splittring
Vid den här tiden började religiösa splittringstendenser göra sig gällande. Kharidjiterna var de mest radikala. De motsatte sig helt alla världsliga härskare och ville ha ett republikanskt styre. Större betydelse skulle dock andra grupper få - de som hävdade att endast profetens familj och närmare bestämt Alis efterkommande hade legitim rätt till kalifatet. De var de "rätta imamerna", det vill säga de andliga överhuvudena för muslimerna.
Bild: Al Ameer son
Karta som visar konflikten mellan kalif Ali (656-661) och Syriens guvernör Muawiya under det första muslimska inbördeskriget. Kartan visar också kalifatets utbredning under 650-talet.
Mattias, Kristoffer och Julia försöker reda ut skillnaden mellan sunnimuslimer och shiamuslimer. Vi går tillbaka till splittringen efter profeten Muhammeds död. Vi pratar också om de båda riktningarnas betydelse för världspolitiken idag (t.ex. i Syrienkonflikten).
.jpg){kind=link}