En svaghet med dessa kvarnar var att vattenhjulen måste ligga vid flodstranden. Vid lågvatten stannade alltihop. I de stora städerna var det livsviktigt att kvarnarna hölls i gång. Utan bröd blev det lätt hungerupplopp. Det problemet löstes genom att man antingen satte vattenhjulen mellan bropelare, där strömhastigheten blev större, eller förankrade s.k. skeppskvarnar mitt i strömmen (på skeppens sidor satt underfallshjul som drev kvarnstenar inne i fartygen). Under den senare delen av medeltiden hade den här idén spritt sig, och skeppskvarnar blev en vanlig syn även i Europas floder.
Väderkvarnar
I de vattenfattiga områdena krävdes andra kraftkällor. Förmodligen var det i västra Afghanistan på 600-talet som de första väderkvarnarna uppfanns. I ett undre rum fanns rotorblad och i ett övre kvarnstenarna. Den här konstruktionen var litet annorlunda än den som senare blev vanlig i Europa.
De afghanska kvarnarna hade en vertikal axel, som drevs runt av fyra-fem segel av skinn eller väv. En konstruktionsfiness var de koniska inblåsningshålen. När vinden pressades genom den avsmalnande öppningen, ökade hastigheten och därmed kraften i trycket mot seglen.
Eftersom de afghanska väderkvarnarna är de äldsta vi känner till skulle man kunna tro att européerna fått idén till sina därifrån, men så enkelt är det inte. Vi vet helt enkelt inte om och hur kunskapen fördes över i det här fallet. Det finns inga "mellanformer" mellan de skilda typerna. I de europeiska kvarnarna går en horisontell axel från vingarna in till kvarnstenarna. Skillnaden kan bero på att de europeiska kvarnarna byggdes av trä, en vara som var mycket dyr i Asiens skogfattiga områden. Det kan också vara så att man på varsitt håll kom på skilda tekniska lösningar på ett kraftöverföringsproblem.
Tidvattenkvarnar
Om ursprunget till Europas väderkvarnar är oklart, är vi på säkrare mark när det gäller ett annat kraftutnyttjande - tidvattenkraftverk. I hamnstaden Basra fanns redan på 800-talet anordningar där vattenhjul drevs av tidvattenströmmarna. Först någon gång mellan 1067 och 1082 vet vi att biskopen i Bayeux (i Normandie i Frankrike) lät bygga en tidvattenkvarn i Dover, vilket framgår av hans räkenskaper.
Fanns det andra tidvattenkvarnar i kanalområdet vid den här tiden? Här finns ju Europas starkaste tidvatten, och det skulle vara märkligt om man inte försökt utnyttja det som man gjorde med vanliga vattenfall. Problemet är att eventuella vattenhjul gjordes av trä, och trä förstörs som bekant snabbt i saltvattnet. Nyligen har man emellertid på södra Irland funnit rester av ett tidvattenverk. Med C 14-metoden har det daterats till 600-talet.
Det här exemplet visar att man bör vara försiktig med att säga att den eller den var först med något. Det enda vi vet är att konstruktionen uppenbarligen fanns i bruk under seklerna närmast före år 1000.
Vevaxlar och sugpumpar
Även fintekniskt skedde viktigt nyskapande i främre Asien. Här finner vi bland annat de första kända exemplen på vevaxlar och sugpumpar. Det är konstruktioner som är självklara och nödvändiga detaljer i många maskiner och motorer.
Tyvärr finns få texter om den islamiska världens teknologi bevarade, men i en av dem beskrivs flera intressanta konstruktions- och formgivningsdetaljer: laminering av trä för att förhindra skevning när träet torkade, hjulbalansering, metallgjutning i sandfyllda formar, finmalt pulver för att täta runt kolvar.
