Tage Erlander

Efter Per Albin Hanssons död 1946 valdes Tage Erlander - närmast som kompromisskandidat - till socialdemokratisk partiordförande och blev därmed statsminister. Den uppgift han fick var svår framförallt av två anledningar: Per Albin hade mot slutet av sin statsministertid haft en starkare ställning - han var uppskattad även bland motståndarna - än kanske någon annan politiker i Sverige under 1900-talet. Dessutom fick Erlander i folkpartiledaren Bertil Ohlin en mycket skarp motståndare. Erlander skulle trots detta sitta kvar som statsminister fram till 1969 och var med om att på många sätt förändra Sverige.

I en riksdagsdebatt 1956 lanserade Erlander begreppet "det starka samhället". Med detta menade han en fortsatt och snabb utbyggnad av den offentliga sektorn vilken skulle ge trygghet åt alla. Den byggde på en fortsatt produktionsökning och skulle enligt kritikerna så småningom leda till orimliga åtaganden från samhällets sida i förhållande till medborgarna.

Erlander blev så småningom folkkär över partigränserna och en landsfader av Per Albin Hanssons kaliber. Liksom denne var han främst intresserad av inrikespolitik och såg som sin stora uppgift att hålla samman partiet och upprätthålla goda och nära förbindelser med LO. Erlander ansågs föga tv-mässig, men han tog ett avgörande steg mot folklig popularitet då han i tv-programmet Hylands hörna 1962 slog igenom med en Värmlandshistoria, "Huka er gubbar och käringar. . . "

Som politisk taktiker visade han sin skicklighet i uppgörelsen med bondeförbundet 1951 som gav regeringen en stabil majoritet. ATP-striden var den som engagerade honom mest - för övrigt kännetecknades hans regeringstid mindre av dramatiska reformer än av successiva förändringar, som möjliggjordes genom den ekonomiska tillväxten under rekordåren.

LÄS MER: ATP-striden

LÄS MER: Rekordåren i Sverige under efterkrigstiden

Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik