Ingår i en artikelserie + Visa hela artikelserien

1800-talet och nationalismen i Sverige, del 7: Utbildning och indoktrinering

Bild:

"I byskolan". Målning gjord av Oscar Björck (1860-1929).

Hur spred man ett nationellt tänkande under 1800-talet?

Vilka metoder fanns då att sprida nationellt tänkande till befolkningen? Det fanns flera olika sätt: genom skolan, genom tidningar, böcker, genom att uppmuntra till resor, genom att berätta om nationella "hjältar", genom att betona den gemensamma historien, genom att resa monument, genom nationella högtider, genom konkurrens med utlandet vad gällde teknik, konst och försvar.

Sverige lagstiftade 1842 om att alla barn skulle gå i skolan. Oavsett var man bodde skulle man lära sig vissa baskunskaper som var lika för hela landet. Nu vet vi att det skulle dröja rätt många år innan alla verkligen gick i skolan ordentligt. Men vare sig man hade gått i skola eller inte så kunde faktiskt de flesta i Sverige läsa och ibland även skriva sedan långt tillbaka. Till stor del berodde det på att prästen en gång om året höll så kallat husförhör. Alla, både unga och gamla, måste läsa ett stycke högt ur katekesen (sammanfattning av kristendomens grundstycken) och svara på frågor som visade om de förstått innehållet. Husförhören försvann inte helt förrän runt sekelskiftet 1900.

I och med att många kunde läsa var det möjligt att sprida kunskap och budskap av olika slag via böcker och tidningar. En stor mängd dagstidningar, veckotidningar och annan läsning växte fram från mitten av 1800-talet. Så alla som hade råd, tid och intresse hade möjlighet att skaffa sig både böcker och tidningar. Och här fick man läsa om de svenska historiska hjältarna: Engelbrekt, Sturarna, Gustav Vasa, Gustaf II Adolf och Karl XII. De förekom i idealiserade historiska berättelser, i dikter, i romaner. Man betonade hur de befriat Sverige från utländskt förtryck, hur de försvarat Sverige, hur de fört Sveriges rykte över världen.

Men det var inte bara kungarna som lyftes fram. Svenska vetenskapsmän, tekniska uppfinnare, nationella skalder, konstnärer, industrimän. Alla hyllades de för att ha höjt Sveriges internationella rykte. Nationalstoltheten var stor.

Skolundervisning med samma läroböcker över hela landet samt spridningen av tidningar och böcker gjorde också att man fick ett enhetligt språk. Även om man fortfarande talade olika dialekter så såg skriftspråket likadant ut i hela Sverige. Språket har alltid spelat en viktig roll för nationalkänslan och samhörigheten. Runt om i Europa stred man ju om territorier för att samla alla som hade gemensamt språk till en nation.

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare

Läs mer om