USA bildas, del 1: Självständighetsförklaringen, författningen och valsystemet

Från nederlag till seger

På hösten 1776 drev den brittiska militären ut Washingtons armé från New York. Kolonisternas nederlag syntes nära. Men under Washingtons ledning växte en mer samlad armé fram med bättre disciplin och bättre utrustning, och vid årets slut hade kolonisterna slagit tillbaka britterna.

Än viktigare blev slaget vid Saratoga, en stad 30 mil norr om New York. 7 200 amerikanska soldater tvingade i oktober 1777 en brittisk styrka på 6 000 man att kapitulera. Den amerikanska segern bidrog starkt till att Frankrike beslutade att stödja kolonisterna med pengar och trupper. För detta agerade också Benjamin Franklin, som blivit sändebud i Paris. Mycket talar för att fransmännens medverkan på amerikanernas sida från 1778 blev avgörande för krigets utgång. Ett år senare fick amerikanerna även bistånd av Spanien och Nederländerna. Ett tungt vägande skäl för stödet var att Frankrike, Spanien och Nederländerna såg en möjlighet att försvaga rivalen Storbritannien - det var med andra ord ett led i maktkampen om Europa.

I de följande striderna från Philadelphia i norr till Savannah i söder vacklade engelsmännen och led de största förlusterna. De engelska generalerna visade sig ofta inkompetenta och hade svårt att samordna sin krigföring. Britterna hade också väntat sig stöd åtminstone från amerikaner som kände samhörighet med Storbritannien, men det uteblev.

Sommaren 1781 började läget bli kritiskt för britterna, som hade förskansat sig i Virginia. Den amerikanska armén och franska styrkor belägrade den engelska armén, som hoppades på förstärkningar från sjösidan. Men den franska flottan krossade den förhoppningen. I oktober samma år tvingades den brittiska armén att kapitulera. Storbritannien förstod att kriget var slut.

Fredsförhandlingar inleddes i Paris 1782, och 1783 erkände Storbritannien koloniernas självständighet.

USA:s handel, som varit den utlösande konflikten, utvecklades snabbt. Handelsavtal slöts med Nederländerna 1782 och med Sverige året därpå. Handelsutbytet med Storbritannien var till att börja med blygsamt men ökade efter hand.

Författningen

Redan 1777 hade amerikanerna på en kongress antagit ett vänskapsförbund till skydd för folkstyre och självstyre. De 13 staterna skulle behålla sin suveränitet i alla frågor utom sådana som uttryckligen kunde överlåtas till USA. Detta speglade strävan att slå vakt om varje stats självstyrelse och att motarbeta centraldirigering.

Men många problem var olösta. Istället för enighet följde meningsbrytningar både mellan staterna och inom de enskilda staterna. Borde man ändå inte knyta staterna närmare varandra och dra upp riktlinjer för en författning? Den frågan blev alltmer angelägen.

År 1787 samlades representanter för de 13 staterna till ett konvent i Philadelphia. En författning (grundlag) fastställdes. Författningen gällde för hela unionen från och med den 29 maj 1790. I en inledning betonades att USA:s folk hade beslutat och fastslagit författningen.

En klar skiljelinje drogs mellan den lagstiftande församlingen, den dömande institutionen och den verkställande makten. Det var maktdelning enligt Montesquieus princip.

Artikel 1 fastslår att all lagstiftande makt utgick från kongressen. Den lagstiftande församlingen fick, liksom det engelska parlamentet, två kamrar men med andra beteckningar: senaten och representanthuset.

Artikel 2 klargör att den verkställande makten utövades av presidenten. Länge tillträdde presidenten sitt ämbete den 4 mars, men sedan 1936 svärs ämbetseden den 20 januari. Det finns en vicepresident, som ska ersätta presidenten om denne inte kan fullfölja sitt arbete. Under de senaste årtiondena har vicepresidenten blivit mer delaktig i regeringens arbete. Presidenten är överbefälhavare över krigsmakten och nationalgardet i delstaterna. Nationalgardet kan exempelvis gripa in vid svåra kravaller eller för att bistå folk vid naturkatastrofer.

Under sin ämbetstid har presidenten rättslig immunitet, men vid misstänkt ämbetsmissbruk kan representanthuset väcka riksrättsåtal, vilket (innan Trump) var mycket ovanligt. Domslutet fattas av senaten.

Artikel 3 handlar om den dömande makten, fristående från andra maktorgan. En högsta domstol inrättades, Supreme Court.

Artikel 4 garanterar delstaternas rättigheter.

Artikel 6 tillförsäkrar alla befattningshavare i unionen och i delstaterna religionsfrihet.

År 1791 kom ett tillägg - en samlad rättighetsförklaring som liknade den i England från 1689, nämligen garantier för individens politiska och religiösa rättigheter. Syftet var att den enskildes åsikter inte skulle kunna undertryckas av statsmakten.

Den här utfästelsen var viktig för många som utvandrade från Europa till USA, exempelvis svenskar på 1800-talet. Religionsförtrycket i Sverige och den förväntade religionsfriheten nämns i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Partier och valsystem

I de europeiska demokratierna grundas regeringsmakten på parlamentarism - det största politiska partiet, eller ibland två eller fler partier i förening, bildar regering. I USA råder inte parlamentarism. Presidenten utser ministrarna, oavsett vilket parti som är störst.

I praktiken finns det bara två partier, demokraterna och republikanerna. Båda partierna är vad vi skulle kalla borgerliga, men det förra brukar betecknas som liberalt och det senare som konservativt. Något socialistiskt parti finns inte.

Partierna i USA är framför allt valorganisationer. Inför presidentval utser partierna varsin presidentkandidat. Presidenten utses genom allmänt val vart fjärde år, och presidenten utnämner sedan ministrarna i sin regering. Senaten ska dock godkänna utnämningarna. Presidenten är med andra ord både statschef och regeringschef. Men när presidenten och majoriteten i kongressen inte tillhör samma parti, kan samarbetsproblem uppstå under presidentperioden.

För delstaterna – med guvernör (högste valde styresman) och kongress – fastslogs motsvarande regler. År 1870 fastställdes att rösträttsvillkoren var en nationell angelägenhet, inte en delstatlig, vilket det tidigare hade varit. Rösträtt för kvinnor infördes först år 1920.

Frihetsidéerna sätter spår

Demokratins genombrott i USA var en märklig händelse internationellt sett. Ingen annanstans fanns en så vidsträckt rösträtt, så stor politisk och religiös åsiktsfrihet och så klara garantier för äganderätt och arvsrätt. I den mån folkförsamlingar fanns i Europa, såsom i England och Sverige, valdes de av en rik överklass.

I 1700-talets Frankrike hade visserligen revolutionära frihetsidéer slagit rot, och landet förblev under 1800-talet ett centrum för den politiska frihetstanken. Men medan den amerikanska demokratin var stabil, var den franska demokratin skröplig och avlöstes ibland av diktaturer, till exempel Napoleons envälde.

Många i Europa uppfattade först den politiska omvandlingen i USA som ett osäkert experiment. Men demokratin liksom unionens ökande makt i världen gav efter hand näring åt frihetsidéerna i Europa.

George Washington George Washington valdes enhälligt till USA:s förste president 1789. Han var tidigt federalist, och därför verkade han för att binda staterna närmare samman, vilket också skedde efter hand. Unionen blev alltmer fast och stabil i fråga om utrikes- och säkerhetspolitik. Under sin presidenttid förde Washington en neutral utrikespolitik, som blev bestående i cirka 100 år. Sedan andra världskriget är USA nära förenat med Västeuropa, bland annat genom NATO, North Atlantic Treaty Organization. Delstaterna hade, och har, i likhet med unionen författningar som grundades på maktdelning - en egen lagstiftning och ett självständigt domstolsväsen. Bland annat fick skolan en utformning som varje delstat ansvarade för. Washington omvaldes 1792 samma år som Vita huset, presidentens residens, började byggas. Den västra flygeln med det berömda Ovala rummet, presidentens tjänsterum, byggdes till först 1902. George Washington kallas i amerikansk historia "Father of the Country". Washington DC, huvudstad från år 1800, uppkallades efter honom. DC står för District of Columbia, ett område med egen administrativ enhet. George Washington avböjde omval till en tredje period. Det blev sedan praxis att presidenten inte hade sin post mer än högst två 4-årsperioder. Praxis bröts dock 1940, då Franklin D Roosevelt kandiderade för en tredje presidentperiod och vann. Under andra världskriget växte presidentens makt och popularitet. 1944 blev Roosevelt vald en fjärde gång, men han avled 1945. Enligt ett författningstillägg 1951 kan omval ske endast en gång, vilket betyder totalt 8 år. Thomas Jefferson Thomas Jefferson, som hade tagit starka intryck av upplysningsfilosofin, var Virginias guvernör 1779-1781 och ambassadör i Paris 1785-1789. Han blev unionens förste utrikesminister 1790-1793 och vicepresident 1797 under George Washingtons andra ämbetsperiod. Vid presidentvalet år 1800 segrade Jefferson. Under hans tid fick kongressen större inflytande över finanserna. I maktkampen mellan dem som ville ha en utpräglad centralmakt och dem som kämpade för delstaternas rättigheter tog Jefferson parti för de senare. Till hans bestående insatser hör köpet av Louisianaområdet från Frankrike 1803. I det området - mellan Mississippi och Klippiga bergen - ligger idag 15 delstater! Jefferson återvaldes 1804 för en andra presidentperiod. Thomas Jefferson var också en av den tidens främsta arkitekter och bidrog till att skapa en klassisk arkitekturstil i USA. Benjamin Franklin Benjamin Franklin gick från enkla förhållanden till samhällets översta skikt. Hans intressen var breda. Han startade bland annat tidningen Pennsylvania Gazette, som blev ett föredöme. Han organiserade koloniernas postväsen. Han undersökte hur blixten fungerade och beskrev den som en elektrisk urladdning, varpå han uppfann åskledaren. Länge hade Franklin förtroliga förbindelser med Storbritannien och sökte medla i konflikten mellan amerikanerna och britterna. Men hans med medlingsförsök var resultatlösa. 1775 tog han klar ställning för kolonisterna och ingick i kommittén som utarbetade självständighetsförklaringen. Benjamin Franklin vistades mycket i Paris och blev den förste amerikan som blev känd i Europa. I enkel klädsel och utan peruk blev han en populär företrädare för vetenskap och frihet.