Kniven mot strupen
Under 1983 hade spänningarna mellan de två supermakterna nått sin högsta punkt sedan Kubakrisen på 1960-talet. Särskilt tydligt hade detta varit i september, då det sovjetiska luftförsvaret sköt ner ett koreanskt passagerarflygplan med 269 personer ombord, i tron att det var ett amerikanskt spionflygplan.
Reagan hade ända sedan han tillträdde som president agerat hårt mot vad han uppfattade som det sovjetiska hotet. USA:s hade upprustat kraftigt, med målet att på alla områden bli militärt överlägsna sin motståndare. Dessutom hade man placerat ut ett stort antal kärnvapenbestyckade raketer i Västtyskland, så kallade medeldistansrobotar. Visserligen var de ett svar på att Sovjetunionen tidigare hade inlett en liknande upprustning, men det uppfattades ändå som ett akut hot av den sovjetiska ledningen, eftersom de nya raketerna kunde nå städer i hjärtat av riket, inte minst Moskva, på fem eller högst sex minuter.
Inom delar av den sovjetiska ledningen fanns helt enkelt en verklig oro för att USA när som helst skulle slå till. Lika väl som Nazityskland utan förvarning hade angripit 1941 (eller som Napoleon år 1812 och Karl XII 1707), kunde USA tänkas göra det. Planerna på ”Star Wars” var ett tecken, missilerna i Västtyskland ett annat. Och hade inte Reagan sagt att hans motståndare snart skulle komma att slängas på ”the ash heap of history”?
Så, den 7 november 1983, tycktes de sovjetiska farhågorna besannas. I ett slag satte sig Natostyrkorna i rörelse utan förvarning. Inte bara enstaka förband eller trupper i enstaka länder, utan över hela Västeuropa. Arméförband, flottor och flyg, alla tycktes inta krigsställningar. Och värst av allt, vid kärnvapensilos runt om i Europa pågick intensiv aktivitet.
Jorden nära att sprängas i bitar
Sovjetunionen svarade med att sätta sina styrkor i högsta beredskap. Flygplan skickades upp i luften, lastade med kärnvapen. Ubåtar sjönk under ytan och gjorde sig redo för en vedergällningsattack. Den 10 november nådde spänningen sin kulmen - och då upphörde Natoaktiviteterna. Först då stod det klart att det hela handlade om en jättelik stridsövning, kallad Able Archer, som hade som avsikt att simulera alla steg som ledde fram till ett kärnvapenkrig.
Under de kommande månaderna, i takt med att spionrapporter kunde berättade om den sovjetiska ledningens skräckslagna reaktioner, stod det klart för Natos ledning hur nära det var att deras övning hade utlöst precis den katastrof de hade övat inför.
Och en sak började gå upp för Ronald Reagan i Washington. ”Många människor i det sovjetiska toppskiktet var uppriktigt rädda för Förenta Staterna och amerikanerna”, skrev han senare. ”Det borde kanske inte ha förvånat mig, men det gjorde det. Faktum är att jag till en början hade svårt att tro på min egen slutsats. Jag hade alltid ansett att våra handlingar måste visa för alla att amerikanerna var ett etiskt högtstående folk som ända sedan vår nation föddes bara har använt sin styrka som en godhetens kraft i världen”. Insikten om att inte alla såg på USA på samma sätt var skakande.
