Sydafrikas historia, del 1: Boerna anländer
Jan van Riebeeck och några soldater ur Holländska ostindiska kompaniet landstiger i Sydafrika, april 1652. Målning gjord av Charles Davidson Bell (1813–1882).
Boerna kommer till Sydafrika
Först med Nelson Mandelas makttillträde 1994 minskade boernas betydelse på den storpolitiska arenan. Men boerna har en lång historia i Sydafrika. Deras förfäder var holländska bönder som emigrerade från sitt land för över trehundra år sedan.
Både engelsmän och holländare förde en livlig handel med Indien vid slutet av 1500- och början av 1600-talen. Under sina färder måste de passera Kap, intill Afrikas sydspets. 1602 grundades Holländsk-Ostindiska kompaniet och dess fartyg anlöpte alltid Kap för att proviantera. Läkaren Jan van Riebeck fick kompaniets tillstånd att bygga upp en handelsplats och av de svarta invånarna köpte han besittningsrätten till hela landområdet vid Godahoppsudden. (Namnet kommer sig av att när Indienseglarna hade kommit dit hade de också gott hopp om att verkligen nå fram till Indien.) Betalningen utgjordes mest av tobak, brännvin och diverse småsaker.
Det var ett bördigt område kompaniet hade skaffat sig. På 1650-talet fick några av kompaniets tjänstemän tillåtelse att bosätta sig utanför handelsfortet. De kallades "burghers" (borgare), var alltså fria och ägde själva sin jord. Kapkolonin hade grundats. Alla som ville bosätta sig här fick sextio tunnland jord av kompaniet (ett tunnland = 5000 kvm, vilket ungefär motsvarar ytan av 1,5 fotbollsplan). Dessutom lånades säd, kreatur och redskap ut som startkapital.
Ryktet om den bördiga jorden och de gynnsamma villkoren gjorde att många kolonister kom hit, fick sin jord och köpte sina slavar. Men det var kompaniet som valde ut vilka som fick bli kolonister. Framför allt måste de ha ett gott rykte om sig hemifrån - både män och kvinnor. Många kolonister var ogifta män. För att avhjälpa kvinnobristen sände kompaniet cirka femtio kvinnor till Kap år 1664 och året därpå lika många till. De unga kvinnorna kom från alla samhällsskikt, såväl från välbärgade bondesläkter som från barnhus. Fattiga fick de vara, men de måste vara ärliga och äga ett gott rykte.
Flertalet som bosatte sig i Kapkolonin var alltså holländare, men där kom också en del tyskar och fransmän. Boerfolket eller "afrikanderna", som de senare också kallades sig, uppstod här bland 1600-talets kolonister.
Boerna vill ha afrikanernas land
Boerna ville ha de svartas land, och tämligen omgående kom de i konflikt med landets urinvånare. Till en början var de svarta villiga att dela med sig av jorden som de ansåg vara allmän egendom. Men boerna tänkte annorlunda. De ville ha ensamrätt till stora områden och trängde undan de svarta, vilka då naturligtvis gjorde motstånd. Från början lagstadgades om straff för dem som misshandlade urbefolkningen. Men så småningom förlorade Kompaniet kontrollen över nybyggarna. Boerna tvingade de svarta till slavtjänst och lade beslag på deras boskap. Svarta som satte sig till motvärn blev dödade.
Ordet "boer" betyder bonde och användes till en början bara som en benämning på dem som brukade jord, men snart kallades hela folket för boer, oavsett yrke. Många av dem arbetade inom handel och sjöfart, men huvudsakligen var boerna ändå jordbrukare och höll ofta stora boskapshjordar. Dessutom var de skickliga jägare. Egentligen tycktes det vara så, att vad männen helst ville göra var att rida omkring med sina gevär och jaga. Jorden sköttes av svarta slavar och huset sköttes av deras hustrur - också med hjälp av slavar förstås.
De svarta kallades "kaffrer" och indelades grovt i tre kategorier. Dels var det de "tama kaffrerna", det vill säga slavarna, vilka till och med fick inneha vapen för att kunna försvara gården. Även boerkvinnorna var för övrigt beväpnade och vana att använda gevär. Dels fanns det "halvtama kaffrer". Det var sådana det gick att förhandla med, få information från och utbyta varor med. De ansågs pålitliga till en viss gräns. Slutligen var det de "vilda kaffrerna" med vilka man förde krig. De dödades obönhörligt om de kom inom skotthåll. Många av dem, speciellt zuluerna, var fruktade motståndare. De hade specialtränade krigare som kunde smyga sig fram fullständigt ljudlöst och var oerhört skickliga att kasta sina spjut.
Under 1700-talet började kolonisationen av det inre Afrika på allvar. Boerna levde under denna tid som halvnomader vilka alltså upptog den första kampen med traktens människor och vilda djur. De svarta försvarade nu sina gamla marker med större energi än tidigare. Nybyggarna på 1770-talet förde formliga utrotningskrig mot landets ursprungsbefolkning.
Boernas stora vandring - The Great Treak
I samband med Napoleonkrigen och freden i Paris 1814 blev Kaplandet definitivt engelsk tillhörighet. Av de 60 000 invånarna i kolonin var omkring en tredjedel européer. Britterna accepterade inte boernas behandling av de svarta. Boerna ville därför inte låta sig styras av engelsmännen, utan försökte dra sig undan längre inåt landet. När engelsmännen 1834 beslutade om förbud att hålla slavar ställdes saken på sin spets. Beslutet utlöste den stora vandringen "The Great Trek". Utan slavar kunde - eller ville - boerna inte längre sköta sina gårdar (jmf sydstaterna i USA). Många lämnade Kap i protest och drog iväg med hela sitt bohag, sina familjer, sina slavar och sin boskap, för att söka nya områden att slå sig ned på utom räckhåll för engelsmännen.
Täckta oxvagnar blev deras hem under lång tid, kanske ett år eller mer som deras vandring tog. Sammanlagt var det upp mot tiotusen boer, som förflyttade sig norrut, norr om Oranjefloden. De allra första, "voortrekkers", banade väg för dem som följde efter. Trekkers såg sig själva som Guds utvalda folk på väg att söka Kaanans förlovade land. Trekkerns viktigaste ägodel var den stora övertäckta vagnen dragen av oxar. En familj kunde ha flera sådana vagnar lastade med sovplatser, husgeråd, kläder, mat, lite möbler - ett bord och några stolar - säd och så förstås ammunition och skjutvapen.
Stater skapade med blod
När vortekkers överskred Oranjefloden lämnade de brittiskkontrollerat område. Historikern Ransford berättar om denna händelse:
Boernas fullastade timmerflottar gled långsamt över vattnet. Barnen var glada och lekfulla. Över deras stoj och vattnets kluckande steg kvinnornas tacksägelsepsalmer mot skyn. Luften och solskenet tycktes klarare än någonsin när de nådde den andra stranden. Kvinnorna ropade: Äntligen är vi fria! Och fria från britterna var de, men trekkerna befann sig nu i en vildmark, där ingen lag eller samhällelig auktoritet fanns. Andries Potgieter hette ledaren för den grupp trekker som nu överskred floden och därmed lämnade brittiskt område. Han var en tystlåten, magerlagd man. Ryktet sade att han tidigare varit slavhandlare. Han gick klädd i blå kläder och kallades Ou Blouberg - gamle Blåberget.
Trekken var ett rent erövringståg, då invandrarna lade under sig områden som tillhörde afrikanska samhällen. Därför var militär styrka mycket viktig för boerna. Hela familjen deltog i krigföringen. Laddning av gevären var en komplicerad procedur och fler gevär måste användas samtidigt. Medan husbonden siktade och sköt mot fienden med ett gevär, så skötte hustru och barn laddningen av det andra. Varje boer kunde avfyra sin snaphaan sex gånger i minuten om hustrun stod bredvid honom och laddade om. Boernas flintlåsgevär träffade visserligen bra endast på femtio meters håll, men det var tillräckligt mot matabelernas och zuluernas assegajer (spjut), vilka kunde slungas bara halva detta avstånd. När boerna närmade sig slagfältet ställde de upp vagnarna i en cirkel, ett "laager", och täckte öppningarna mellan hjulen med grenar, att skjuta genom och gömma sig bakom.
Oxvagnsrörelsen
Oxvagnen kom under andra världskriget att ge namn åt en tyskvänlig boerrörelse - Ossewabrandwag. Rörelsen ledde sitt ursprung från 1938, då man första gången firade minnet av The Great Trek. Rörelsen tillkom för att föra ut den starkare afrikandernationalismen. Därvid återupplivade boerna de myter som ansågs höra samman med The Great Trek. Oxvagnsrörelsen motsatte sig Sydafrikas inträde på de allierades sida mot Nazityskland. De mer fanatiska anhängarna av boerideologin kom alltså under kriget att få en mer tyskvänlig inriktning. Det var också denna mer fanatiska boerriktning som efter 1948 kom att lägga grunden till apartheidstaten. Några av boerledarna under 1950- och 1960-talen hade varit medlemmar av Oxvagnsrörelsen. Rörelsens militära gren krävde följande ed svuren med handen på Bibeln och med två laddade revolvrar riktade mot sig:
Om jag går framåt, följ mig. Om jag drar mig tillbaka, skjut mig. Om jag dör, hämnas mig. Gud hjälpe mig!
Boernas slavjakter
I den moderna historieskrivningen talas det inte om boernas heroism utan om deras omänskliga slavjakt. De besegrade afrikanerna jagades nu hänsynslöst av boerna. Ndebelestammen flydde in i ett grottsystem nära Potgieterus. Boerna spårade snart upp deras gömställen och lägrade sig utanför ingångarna till grottorna, i avsikt att röka och svälta ut dem. Förutom land ville nybyggarna även komma över Ndebele-stammens barn för att lära upp dem till arbetare.
Inne i grottorna hade Ndebele tillräckligt med proviant för att motstå en längre tids belägring. Vattenförråden var däremot knappa. När vattnet började tryta försökte niohundra av dem rusa ut till en intilliggande vattenkälla. De sköts alla till döds. Situationen för de kvarvarande i grottorna blev alltmer kritisk och många av dem gav upp. Boerna kunde ta sjuhundra kvinnor och barn som slavar. Nu vågade sig boerna in i grottorna. Här inne hittade de över tusen döda ndebeler.
Great Treak som ursprunget till apartheidstaten
Under förra sekelskiftet var boerna idoler för en stor del av den svenska ungdomen. När boerna några år efter andra världskrigets slut införde apartheidsystemet, blev man i Sverige kritisk till dem. Även boernas historia blev nu omvärderad. Herbert Tingsten skrev i sin sydafrikabok från 1954 att senare tiders boer har som hjältar hyllat de förfäder vilka deltog i den stora trekken. Sett med svarta ögon skulle skildringen av The Great Trek blivit annorlunda. Den skulle ha talat om en väldig plundringsexpedition och slakt på landets befolkning. Men ur boernas perspektiv var trekken en bragd utan like.
Det stora uttåget blev en hörnsten i boernas apartheidpolitik. År 1938, på hundraårsdagen av slaget vid Blood River, firade boerna med stora festligheter minnet av The Great Trek. Klädda i likadana kläder som sina förfäder, färdades de i oxvagnar samma väg som då. Männen i yvigt skägg och slokhatt, kvinnorna i långa klänningar och den tidstypiska holländska huvudbonaden, som knyts under hakan, är uppvikt runt ansiktet, men som bak räcker ned mot axlarna. Hundratusen deltog i festligheterna och man reste ett monument utanför Pretoria.
The Great Trek blev ett nationalepos, som låg till grund för det kommande apartheidsydafrika. Men det var också ett epos, som fascinerade sekelskiftesgenerationen i Sverige.
Etniska rensningar
Den etniska rensning man kan anse att boerna gjort sig skyldiga till, påminner om vad som många gånger hänt i historien och under 1990-talet i det forna Jugoslavien. Kampen för den egna nationaliteten fascinerade runt sekelskiftet 1900, medan den nu idag fördöms av en enig världsopinion, därför att den brutalt våldför sig på andra etniska grupper. Idag finns därför inte lika stora krafter kvar i Sydafrika som är beredda att ställa folk mot folk.
Sydafrikas president F. W. de Klerk blev under 1990-talet förrädare i många boers ögon, när han var villig att gå den svarta majoriteten till mötes.
Litteratur:
Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, Boerna - hjältarna som blev skurkar, Carlsson, 2013
Allister Sparks, The Mind of South Africa, Mandarin, 1991
The South African War, ed. Peter Warwick, Longman, 1980
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
- Brittisk imperialism - exemplet Sydafrika
- Sydafrikas historia, del 2: Kvinnlig kampvilja och boerromantik
- Sydafrikas historia, del 3: Boerkriget och opinionen
- Sydafrika, boerna och urbefolkningen betraktat ur ett socialdarwinistiskt perspektiv
- Sydafrikas historia
- Det brittiska imperiet (fram t.o.m. första världskriget)
Publicerad: 14 september 2014