Det var ett bördigt område kompaniet hade skaffat sig. På 1650-talet fick några av kompaniets tjänstemän tillåtelse att bosätta sig utanför handelsfortet. De kallades "burghers" (borgare), var alltså fria och ägde själva sin jord. Kapkolonin hade grundats. Alla som ville bosätta sig här fick sextio tunnland jord av kompaniet (ett tunnland = 5000 kvm, vilket ungefär motsvarar ytan av 1,5 fotbollsplan). Dessutom lånades säd, kreatur och redskap ut som startkapital.
Ryktet om den bördiga jorden och de gynnsamma villkoren gjorde att många kolonister kom hit, fick sin jord och köpte sina slavar. Men det var kompaniet som valde ut vilka som fick bli kolonister. Framför allt måste de ha ett gott rykte om sig hemifrån - både män och kvinnor. Många kolonister var ogifta män. För att avhjälpa kvinnobristen sände kompaniet cirka femtio kvinnor till Kap år 1664 och året därpå lika många till. De unga kvinnorna kom från alla samhällsskikt, såväl från välbärgade bondesläkter som från barnhus. Fattiga fick de vara, men de måste vara ärliga och äga ett gott rykte.
Flertalet som bosatte sig i Kapkolonin var alltså holländare, men där kom också en del tyskar och fransmän. Boerfolket eller "afrikanderna", som de senare också kallades sig, uppstod här bland 1600-talets kolonister.
Boerna vill ha afrikanernas land
Boerna ville ha de svartas land, och tämligen omgående kom de i konflikt med landets urinvånare. Till en början var de svarta villiga att dela med sig av jorden som de ansåg vara allmän egendom. Men boerna tänkte annorlunda. De ville ha ensamrätt till stora områden och trängde undan de svarta, vilka då naturligtvis gjorde motstånd. Från början lagstadgades om straff för dem som misshandlade urbefolkningen. Men så småningom förlorade Kompaniet kontrollen över nybyggarna. Boerna tvingade de svarta till slavtjänst och lade beslag på deras boskap. Svarta som satte sig till motvärn blev dödade.
Ordet "boer" betyder bonde och användes till en början bara som en benämning på dem som brukade jord, men snart kallades hela folket för boer, oavsett yrke. Många av dem arbetade inom handel och sjöfart, men huvudsakligen var boerna ändå jordbrukare och höll ofta stora boskapshjordar. Dessutom var de skickliga jägare. Egentligen tycktes det vara så, att vad männen helst ville göra var att rida omkring med sina gevär och jaga. Jorden sköttes av svarta slavar och huset sköttes av deras hustrur - också med hjälp av slavar förstås.
De svarta kallades "kaffrer" och indelades grovt i tre kategorier. Dels var det de "tama kaffrerna", det vill säga slavarna, vilka till och med fick inneha vapen för att kunna försvara gården. Även boerkvinnorna var för övrigt beväpnade och vana att använda gevär. Dels fanns det "halvtama kaffrer". Det var sådana det gick att förhandla med, få information från och utbyta varor med. De ansågs pålitliga till en viss gräns. Slutligen var det de "vilda kaffrerna" med vilka man förde krig. De dödades obönhörligt om de kom inom skotthåll. Många av dem, speciellt zuluerna, var fruktade motståndare. De hade specialtränade krigare som kunde smyga sig fram fullständigt ljudlöst och var oerhört skickliga att kasta sina spjut.