I Sydsvenska Dagbladet Snällposten kan man läsa "ej heller kan det förbises att boerna sjelva endast för ringa tidsrymd sedan med våld eröfrat sitt land från dess svarta egare, vilka till stor del bragts under slafoket". Kjelléns svar på detta blev: "Boernas 'annektering' skedde i strid mot folk som icke voro 'kulturfolk', medan engelsmännens tillgrepp beträffat folk lika hvita i ansiktet och lika kristne i hjertat som de". Han talar om "den hvita rasens högre rätt gent emot sådana kulturfiender som matabele och zulu" och fortsätter:
Där höfdingen Lobengula ännu för åtta år sedan firade sina skördefester och dansade sina krigsdanser på vildens sätt, där reser sig nu en modern stad Buluvajo, med järnvägs- och telegrafstation, med kyrkor och skolor, gator och ståtliga europeiska boningar [...] Men i sin okända graf sofver den siste matabelehöfdingen, sofver djupt som Egyptens konungar under pyramiderna eller Odins släkt i ättehögen - djupt som den allena kan, hvars hela egendomliga civilisationsform är oåterkalleligen dömd att försvinna från jordens yta [...].
Rudolf Kjellen om boernas Great Treak
Kjellén fascinerades av trekkernas historia (se tidigare artikel). När han beundrande skriver om den i Göteborgs Aftonblad är det som att läsa en äventyrsroman. I Kjelléns historia om The Great Trek kan man samtidigt utläsa hans politiska uppfattning om att nationer måste byggas under kamp och att det folk som inte förmår hävda sig med vapen kommer att förgås. Vi kan läsa om hur Pieter Retief ställde sig i spetsen för boernas emigrationsvåg. Då han från Drakbergens höjder en dag år 1837 blickade ned på Natals sköna land, kände han sig som Moses på Nebos topp med det förlovade landet vid sina fötter. Här skulle förvisso fädernas Gud, som leder boernas alla steg, skänka dem nya hem och seger över de hedniska kananéerna.
Kjellén om boernas britthat
I samband med Napoleonkrigen och freden i Paris 1814 blev Kaplandet definitivt engelsk tillhörighet. Av de sextio tusen invånarna i kolonin var omkring en tredjedel européer. Britterna accepterade inte boernas behandling av de svarta. Slaveriet avskaffades, vilket väckte boernas vrede. Att Kjellén även i detta fall sympatiserade med boerna understryker hans inställning att Sydafrika var deras land:
Det finnes ett ord i Sydafrikas historia, som mer än något annat blifvit hatets och hämndens lösen. Det har samma klang där, som 'Stockholms blodbad' måste hafva haft för de närmaste svenska generationerna. […] Hvarje burisk gosse känner det, och hans ögon flamma då det kommer öfver hans läppar eller träffar hans öron. Det är ordet "Slagter´s nek" eller slaktbänken.
Upptakten till Slagter's nek är följande. En svart slav gick till de engelska myndigheterna för att få sin frihet. Hans husbonde instämdes till rätten. Men sina egna tjänare ansåg sig boerna bestämma över helt själva. Britterna kunde inte ändra denna av "Gud givna ordning". Att en svart slav skulle möta en vit boer i en rättegång var något oerhört. Boersamhället greps av vrede och några dagar senare samlades en grupp boer och svor att göra uppror mot det brittiska styret. Kjellén beskriver denna händelse som en nations födelse:
De närvarande voro lätt uppeldade, särdeles som det kändes dem som en gemensam skymf, att myndigheterna sändt hottentotter som rättstjenare mot en sjelfegande bur. Man uppgjorde en plan till formlig resning, den första som förekommit under engelska regeringen. [...] svuro de församlade en dyr ed att stå hvarandra bi och aldrig mera erkänna engelsmännen som herrar. Eden begicks under bar himmel på en bergås mellan höjder.
Fyrtiosju boerrebeller drogs inför rätta och bestraffades. Fem av dem dömdes att hängas offentligt. Detta kusliga skådespel kom att etsa sig fast i sinnena på såväl de närvarande boerna som hela boersamhället. Händelsen väckte en storm av förbittring och hat mot allt vad britter hette. Blodet som flöt vid Slagter's nek kom att ingå i den uppvaknande boernationalismens myter och resulterade i The Great Trek på 1830-talet, boerkriget runt sekelskiftet samt kulminerade i apartheidstatens grundande 1948. Kjellén menar att Slagter's nek födde boernas nationalism - "det är i blod stater döpas". Han skriver: "Det var efter detta, som [...] boernas gryende nationalhat mot engelsmännen fann en lösen". Tydligen ser Kjellén nationalhat som något positivt, som en drivkraft för att bygga upp nationen och samla folket.
