S

Sydafrika, boerna och urbefolkningen betraktat ur ett socialdarwinistiskt perspektiv

Rudolf Kjellén (1864-1922), professor i statskunskap i Göteborg och senare Uppsala, var en av den svenska nationalismens förgrundsgestalter i början av 1900-talet. Den unge Kjellén, professor redan vid 24 år ålder, hade länge fascinerats av Afrikas vita infödingar, som han kallade boerna. 1898 höll han en föreläsning vid Göteborgs högskola: "huruledes denna ras av vita infödingar vuxit upp i trängseln med färgade infödingar, huru den tillkämpat sig plats över eller vid sidan av dem". Vad gäller det svarta Sydafrika däremot var Kjellén mindre imponerad. De representerade för honom en bortdöende nation.
Bild:
Okänd

Boer i färd med att kolonisera och tämja det "vilda" sydafrikanska inlandet. Målning gjord av William John Burchell (1781-1863).

Rudolf Kjellén och boerna

Kjellén hade ett socialdarwinistiskt perspektiv på folkens relationer till varandra. Darwinismens idéer om det naturliga urvalet kom vid sekelskiftet att tillämpas även på nationer. Rasismen framträdde i det att vissa folk framstod som överlägsna andra folk. Några ansågs bättre än andra klara kampen för tillvaron - "the survival of the fittest". Kriget var en naturlig livsform för staterna. Kjellén talade om "nationalkänslans medvetna egoism". Han betraktade folken som individer och menade att ett folk som ville leva måste ha självkänsla och vilja att hävda sig.

Boerna hade erövrat sitt land från afrikanerna, men nu hotade engelsmännen att ta landet från boerna. Kjellén hävdade att boerfolket hade bättre utvecklingsmöjligheter och var bättre utrustade i kampen för tillvaron än de afrikanska folken. Därför hade boerna rätt att erövra landet från afrikanerna. Däremot var det fel av engelsmännen att ta boernas land. Till skillnad från afrikanerna hade boerna genom kamp för suveränitet visat på sin rätt till nationell existens. Kjellén menade därför att boerna som nation hade rätt att leva och att britterna hade kränkt denna rätt. Han räknade både boer och engelsmän som kulturellt utvecklade och boerna var först i Sydafrika som civilisationens vägröjare.

Kjellén om boer, britter och afrikaner

Vad gäller det svarta Sydafrika så representerade det för Kjellén en bortdöende nation. Detta synsätt stämde väl in på hans ideologi att endast den nationalitet som förmådde hävda sig hade rätt att leva. Kjellén talade såväl om vilda djur som om vilda människor. När de svartas rättigheter fördes fram svarade Kjellén, att man lika gärna kunde hävda lejonens rätt till landet. Men det fanns även andra åsikter i Sverige om boerna.

I Sydsvenska Dagbladet Snällposten kan man läsa "ej heller kan det förbises att boerna sjelva endast för ringa tidsrymd sedan med våld eröfrat sitt land från dess svarta egare, vilka till stor del bragts under slafoket". Kjelléns svar på detta blev: "Boernas 'annektering' skedde i strid mot folk som icke voro 'kulturfolk', medan engelsmännens tillgrepp beträffat folk lika hvita i ansiktet och lika kristne i hjertat som de". Han talar om "den hvita rasens högre rätt gent emot sådana kulturfiender som matabele och zulu" och fortsätter:

Där höfdingen Lobengula ännu för åtta år sedan firade sina skördefester och dansade sina krigsdanser på vildens sätt, där reser sig nu en modern stad Buluvajo, med järnvägs- och telegrafstation, med kyrkor och skolor, gator och ståtliga europeiska boningar [...] Men i sin okända graf sofver den siste matabelehöfdingen, sofver djupt som Egyptens konungar under pyramiderna eller Odins släkt i ättehögen - djupt som den allena kan, hvars hela egendomliga civilisationsform är oåterkalleligen dömd att försvinna från jordens yta [...].

Rudolf Kjellen om boernas Great Treak

Kjellén fascinerades av trekkernas historia (se tidigare artikel). När han beundrande skriver om den i Göteborgs Aftonblad är det som att läsa en äventyrsroman. I Kjelléns historia om The Great Trek kan man samtidigt utläsa hans politiska uppfattning om att nationer måste byggas under kamp och att det folk som inte förmår hävda sig med vapen kommer att förgås. Vi kan läsa om hur Pieter Retief ställde sig i spetsen för boernas emigrationsvåg. Då han från Drakbergens höjder en dag år 1837 blickade ned på Natals sköna land, kände han sig som Moses på Nebos topp med det förlovade landet vid sina fötter. Här skulle förvisso fädernas Gud, som leder boernas alla steg, skänka dem nya hem och seger över de hedniska kananéerna.

Kjellén om boernas britthat

I samband med Napoleonkrigen och freden i Paris 1814 blev Kaplandet definitivt engelsk tillhörighet. Av de sextio tusen invånarna i kolonin var omkring en tredjedel européer. Britterna accepterade inte boernas behandling av de svarta. Slaveriet avskaffades, vilket väckte boernas vrede. Att Kjellén även i detta fall sympatiserade med boerna understryker hans inställning att Sydafrika var deras land:

Det finnes ett ord i Sydafrikas historia, som mer än något annat blifvit hatets och hämndens lösen. Det har samma klang där, som 'Stockholms blodbad' måste hafva haft för de närmaste svenska generationerna. […] Hvarje burisk gosse känner det, och hans ögon flamma då det kommer öfver hans läppar eller träffar hans öron. Det är ordet "Slagter´s nek" eller slaktbänken.

Upptakten till Slagter's nek är följande. En svart slav gick till de engelska myndigheterna för att få sin frihet. Hans husbonde instämdes till rätten. Men sina egna tjänare ansåg sig boerna bestämma över helt själva. Britterna kunde inte ändra denna av "Gud givna ordning". Att en svart slav skulle möta en vit boer i en rättegång var något oerhört. Boersamhället greps av vrede och några dagar senare samlades en grupp boer och svor att göra uppror mot det brittiska styret. Kjellén beskriver denna händelse som en nations födelse:

De närvarande voro lätt uppeldade, särdeles som det kändes dem som en gemensam skymf, att myndigheterna sändt hottentotter som rättstjenare mot en sjelfegande bur. Man uppgjorde en plan till formlig resning, den första som förekommit under engelska regeringen. [...] svuro de församlade en dyr ed att stå hvarandra bi och aldrig mera erkänna engelsmännen som herrar. Eden begicks under bar himmel på en bergås mellan höjder.

Bild:
Okänd

Rudolf Kjellén (1864-1922) var en svensk statsvetare och politiker (högern). Han skrev många böcker inom statsvetenskap, geopolitik, geografi och historia. Kjellén hade ett socialdarwinistiskt perspektiv på folkens relationer till varandra.

Fyrtiosju boerrebeller drogs inför rätta och bestraffades. Fem av dem dömdes att hängas offentligt. Detta kusliga skådespel kom att etsa sig fast i sinnena på såväl de närvarande boerna som hela boersamhället. Händelsen väckte en storm av förbittring och hat mot allt vad britter hette. Blodet som flöt vid Slagter's nek kom att ingå i den uppvaknande boernationalismens myter och resulterade i The Great Trek på 1830-talet, boerkriget runt sekelskiftet samt kulminerade i apartheidstatens grundande 1948. Kjellén menar att Slagter's nek födde boernas nationalism - "det är i blod stater döpas". Han skriver: "Det var efter detta, som [...] boernas gryende nationalhat mot engelsmännen fann en lösen". Tydligen ser Kjellén nationalhat som något positivt, som en drivkraft för att bygga upp nationen och samla folket.

Kjellén och boernas historiska myter

Nationalismen är bland annat en produkt av ett antal myter ur vilka länderna härleder sin uppkomst. Nationalismen blev starkt utvecklad hos boerfolket. Historikern Heribert Adam framhåller i South Africa without Apartheid historien som grund för apartheidsystemet. Dock menar han inte den verkliga historien utan de myter som vuxit fram ur denna. Afrikandernationalismen bygger på dessa historiska myter och för att nå nationell enighet bland boerna förvanskades kultur, historia och religion. Kjellén fascinerades alltså av trekkernas historia. När han beundrande skriver om den i Göteborgs Aftonblad, är det just mytologin i boernas historia han skildrar. Han tar också, som sagts tidigare, fasta på deras förmåga att hävda sig mot Sydafrikas andra nationaliteter. Överhuvudtaget verkar Kjellén inte vara intresserad av historien som sådan, utan vad som intresserar honom är mytologin, de historiska händelser som lyfter fram ett folks heroiska förflutna. Detta gäller såväl när han behandlar boerhjältarna som de svenska hjältegestalterna. För sin samtid vill han lyfta fram det historiska föredömet.

Kjellén och Haggard - äventyrsförfattarna

Vi hittar hos Kjellén liksom hos imperialismromantikerna Rudyard Kipling och Rider Haggard en blandning av exotism och nationalism. Där finns en vag rasföreställning och en glädje inför lidandet och kriget. Snart under det kommande världskrigets ohyggliga realiteter ska dock Kjelléns krigsentusiasm dämpas. Men i hans sekelskiftesberättelser finns något pojkboksaktigt. Detta ligger också i tiden.

Sekelskiftet utgjorde den sista fasen i Europas upptäckande av andra världsdelar och européerna framställs här som något av övermänniskor i sitt möte med de färgade folken. Handlings- och hjältedyrkan var vanligt förekommande. Kjellén är alltså bara en bland många som under denna tid behandlar boernas historia utifrån ett heroiserande perspektiv. Den i Sverige uppmärksammade sydafrikakännaren Haggard skriver om boerna i samma anda. Liksom Kjellén blandar han fakta med myter.

Nationell isolering - något bra, enligt Kjellén

Sydafrikahistorikern Allister Spark säger att boernas isolering frös tiden, fick deras fantasi att ligga i träda och deras intellekt att bli trögt. Det födde hos dem en seg ihärdighet, en kraft av tyst uthållighet och en stark självrespekt. Främst av allt födde det en stark individualism.

Rudolf Kjellén blir nästan lyrisk när han talar om hur boerna lämnade åt sig själva ute i ödebygden kände sin samhörighetskänsla växa med belägenhetens allvar. De utvecklar efterhand, under de ständiga striderna, en egen nationalitet vars utmärkande egenskaper är den sega ihärdigheten, det djupt rotade familjesinnet, en gammaldags gudsfruktan och konservatism, en stark utpräglad misstro mot alla främmande påfund och en glödande frihetskänsla. Kjellén talar om farmaren, som sitter stilla på gården med pipan i munnen och disputerar med grannen om svåra bibelställen, eller jagar på de rika jaktmarkerna med sin säkert träffande flintbössa, allt medan slavarna sköter jorden och boskapen.

För Kjellén är det alltså viktigt att bevara de nationella särdragen. Mot dessa utgör internationalismen en dödlig fara. Kjellén är full av beundran över boernas förmåga att bevara sina särdrag. Boernas sinnen kom att formas av isoleringen i Afrikas vildmarker. Kjellén skriver om ett folk som missade utvecklingen och det moderna samhällets framväxt i Europa. I stället levde de i avskildhet och blev därigenom kvar i det 1600-talseuropa, som deras fäder lämnat.

Rudolf Kjellén och Harald Hjärne

Kjelléns främste motståndare i den svenska sydafrikadebatten var historieprofessorn Harald Hjärne. Denne engagerade sig mer i de svartas problematik och skriver:

"De trohjärtade mästerskyttarne [boerna], som hälst ströfva omkring till häst hvar för sig på sina vidsträckta utägor 'med sin bibel och sin bössa' […] lifnära sig ändå rikligen i sitt förlofvade land förmedelst en åtta gånger så talrik kafferbefolknings svett och möda."

Kjellén ser för sig en romantisk bild av boern som farmare. Hjärne däremot ser boern som parasiterande på den svarta befolkningens arbete.

Kjellén om boerna och den svenske bonden

Kjellén sätter in boerna i ett svenskt nationellt sammanhang. När han talar om Sydafrika är det ofta företeelser i Sverige han polemiserar mot eller vill ge exempel på. Kjellén uppfattar boerna som nationella förebilder och menar att Sverige kan hämta lärdomar från dem. Framförallt är det den svenske bonden som förknippas med boerna. Ett boersamhälle, uppburet av en konservativ bondekultur och med motvilja att ta emot utländska impulser, tecknas. Boerna anses ha bevarat sina nationella särdrag bättre än andra folk. Kjellén ser i detta ett manande föredöme för Sverige.

 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

 

Uppdaterad: 23 september 2018
Publicerad: 14 september 2014