Olympiska spelen och politik, del 1: Krig väcker OS till liv

Aten 1896

Tävlingarna samlade 229 deltagare från 13 länder. Sverige sände en representant, stockholmaren Henrik Sjöberg. Han blev trea eller fyra i höjdhopp på 170 cm. Uppgifterna om hans placering varierar. Britter och än mer studenter från USA gjorde nästan rent hus i friidrott, vilket gjorde grekerna besvikna. De tyckte att det var dystert att amerikanen Garrett vann diskus, speciellt som han bara tränat sedan han kom till Aten. Men grekerna tröstade sig när de jublande kunde hälsa en grek som segrare i maratonloppet. Det var Spiridon Loues, som 40 år senare skulle räcka en olivkvist till Tysklands diktator Hitler.

Och när man räknade poäng visade det sig faktiskt att Grekland, värdnationen, vunnit tävlingarna, att USA var tvåa och Tyskland trea. Annars ska man egentligen inte räkna så i dessa internationella förbrödrings- och försystringstävlingar. Det är enligt reglerna inte ett land som ordnar olympiska spel utan en stad som får förtroendet. Länder tävlar inte mot varandra, utan ungdom från hela världen samlas till olympiska spel. Det är vackert tänkt, men verkligheten har blivit annorlunda.

Paris 1900

Till de andra olympiska spelen i Paris kom 1 066 tävlande från 19 länder. Kvinnor deltog, men bara i golf och tennis. Frankrike fick flest poäng. Sverige kom på sextonde plats.

S:t Louis 1904

1904 flyttades spelen utanför Europa till S:t Louis i USA. Fortfarande var det en tävling för glada amatörer som själva betalade resan, eller en del av den. Bara 495 tävlande från 10 länder kom till S:t Louis. Kvinnor deltog i bågskytte.

London 1908

Till London kom över 2 000 tävlande - men bara 36 kvinnor - från 22 nationer. Sverige sände inte mindre än 177 deltagare och blev trea i nationstävlingen efter Storbritannien och USA.

Stockholm 1912

De tävlande uppgick till 2 504 från 27 länder. Omkring 60 kvinnor deltog. Alla siffrorna var nya rekord! Baron Coubertin invigde tävlingarna inför 30 000 åskådare på Stockholms nybyggda stadion. Baronen tillhörde överklassen. Men spelens hjälte, Jim Thorpe, kom från en annan samhällsklass. Han var ett av alla tiders stora idrottsfenomen och vann suveränt både femkamp och tiokamp. Men Jim Thorpe, till hälften irländare till hälften algonquinindian, diskvalificerades 1913. Han ansågs inte vara amatör, därför att han spelat professionell baseboll 1909. Medaljerna fick han lämna ifrån sig. Sportjournalister i USA arbetade länge för att han skulle få dem tillbaka, men förgäves. Thorpe levde till 1953.

En av de hårdaste motståndarna till hans upprättelse var Avery Brundage, som ledde USA:s olympiska kommitté från 1930 till 1953 och som blivit sexa i tiokamp i Stockholm 1912.

Thorpe tillhörde en fattig minoritet som många rynkade på näsan åt i USA. 

Spelens andra stora stjärna kom från ett annat minoritetsfolk i det stora Ryssland, ett folk som kände sitt språk och sin livsstil hotade av förryskningen.

Stjärnan var finländaren Hannes Kolehmainen som tog tre guldmedaljer i långdistanslöpning. Det gav självkänsla hemma i Finland, som vid denna tid tillhörde Ryssland.

Andra perioden 1914-1936

1920-talet var en stor tid för de finländska idrottspersonerna. Man har sagt att de "placerade Finland på världskartan", det vill säga att de lärde människor världen över att det fanns ett litet land långt uppe i norr som hette Finland. Fram till december 1917 hade ju Finland varit en del av Ryssland. Segrarna i de olympiska spelen betydde mycket för nationalkänslan. Störst av alla finländska segrare var löparfenomenet Paavo Nurmi. Han tog sex guldmedaljer i tre spel: 1920, 1924 och 1928.

Antwerpen 1920

Spelen blev inställda 1916. Första världskriget pågick ju för fullt. Och politiken kastade sin skugga när spelen anordnades i den belgiska staden Antwerpen 1920. Tyskland, Österrike och Ungern ansågs vara skuld till det krig som slutat 1918, och de inbjöds inte.

Paris 1924

Fiendskapen var inte glömd fyra år senare när Paris "kallade all världens ungdom till olympiska spel". Tyskarna kände sig inte välkomna och uteblev.

Nationalismen lyste fram också på annat sätt - många domare anklagades för att vara alltför välvilligt inställda till tävlande från det egna landet. Över 3 000 tävlande - varav 136 var kvinnor - från 44 länder deltog.

Amsterdam 1928

Spelen blev ett genombrott för kvinnligt deltagande - i varje fall var debatten livlig. Av 3 000 deltagare var 290 kvinnor. Konservativa människor ansåg att det var okvinnligt om en kvinna stupade av trötthet efter att hon brutit målsnöret...

Los Angeles 1932

Här kom för första gången ett asiatiskt land i rampljuset - de japanska simmarna och simmerskorna imponerade stort. Men färre länder deltog än i Amsterdam: 37 mot 46, och de tävlande var färre.

Det var ekonomisk kris och arbetslöshet över hela Europa. Det gick helt enkelt inte att få fram pengar för att sända olympier över Atlanten och den nordamerikanska kontinenten till Los Angeles.

Berlin 1936

Spiridon Loues, som vunnit maratonloppet vid de första moderna olympiska spelen i Aten 40 år tidigare, räckte med glädjetårar i ögonen över en olivkvist till Hitler vid den högtidliga öppningsceremonin.

Nazisternas plan var att spelen skulle visa världen att Nazityskland var ett effektivt, vänligt och fredligt land. Den propagandan gick hem.

Dessutom skulle tävlingarna visa att Tysklands ungdom var överlägsen andra länders, därför att den germanska rasen var den mest högtstående av alla raser. Den propagandan fick knappast det genomslag som arrangörerna drömt om. Visserligen erövrade tyskarna mest nationspoäng. Men spelens stora stjärna var amerikan, och därtill en svart man. Jesse Owens tog guld på 100 meter, 200 meter och i längdhopp, och han var med i USA:s guldlag i stafett på 4 x 100 meter. Owens framgångar blev ett bakslag för Hitlers propaganda.

Den olympiska elden De olympiska spelens mest gripande ögonblick är när den olympiska elden tänds och släcka - tänds första dagen för att sedan brinna tills den släcks sista dagen. I tankarna går olympiastadions hundratusentals åskådare och TV:s hundratals miljoner tittare tillbaka till tidigare olympiska spel. Några tänker kanske på den solmättade, antika stadion i Olympia, själva ursprunget. Men några ceremonier med facklor förekom aldrig vid de antika tävlingarna. Vi vet att både greker och romare ordnade fackellöpningar. Det kunde vara stafetter. Facklan var då stafettpinne. Det kunde vara individuella löpningar där det gällde att komma först - men med facklan brinnande. Alltså något i stil med våra skämtlopp med sked och potatis, eller ägg om det ska vara riktigt lustigt.  De antika fackellöpningarna hölls om kvällarna och var säkert uppsluppna tillställningar. Men att facklor skulle ha använts för att tända en olympisk eld på en antik arena finns det inget som tyder på. "Den heliga elden" uppfanns av tysken Carl Diem, som var chefsorganisatör för olympiaden i Berlin 1936. Tyska kemister fick fram ett magnesiumbränsle som inte släcktes av blåst eller regn, och 3 000 fackelhållare i rostfritt stål tillverkades av vapenindustrin Krupp. Optiker på firman Zeiss konstruerade den konkava spegel som skulle fokusera solens strålar så att de tände elden. På eftermiddagen den 20 juli 1936 tände 15 grekiska flickor i antika dräkter med solens hjälp facklan i Olympias ruiner. Evenemanget följdes av tysk radio och filmades för den kommande olympiafilmen. En rit var skapad, och en myt var född. I stafett fördes sedan facklan mot Berlin. I Aten togs den olympiska elden emot av kungen själv. I Sofia, Bulgariens huvudstad, deltog tusentals människor i en stor mässa framför katedralen när elden kom. I Dresden hälsades den av stadens alla kyrkklockor. Längs vägen till Berlin tätnade massorna medan nazistiskt partifolk och SA-militär höll ordning. Den 1 augusti kom den siste fackelbäraren löpande in på Berlins olympiastadion, en blond, vältränad german. Carl Diem måste ha varit nöjd med sin organisation. Han hade till och med garderat sig för det värsta - att facklan trots all försiktighet skulle släckas under vägen. En bil som förde med sig en reservflamma i en skeppslanterna följde hela tiden facklans bejublade väg från Olympia. Men reservelden i bilens baksäte behövde aldrig tas i bruk. Nu har facklan blivit vördad historia, och att föra facklan sista sträckan har blivit en symbolisk handling. I Helsingfors 1952 sprang Paavo Nurmi in med facklan på olympiastadion. Han var Finlands största löparstjärna och en av idrottshistoriens största. 1932, strax före spelen i Los Angeles, hade han blivit diskvalificerad för att ha tjänat pengar på sitt idrottande, och han fick inte den maratonseger som var viktig för honom. Inför nationens ögon fick han nu upprättelse. I Tokyo 1964 fördes facklan in på stadion av en löpare som var född 1945, samma år som atombomben föll över Hiroshima. I Mexiko 1968 förde en kvinna för första gången facklan till den skål där elden skulle flamma upp. I Montreal 1976 bars facklan av två löpare, en man och en kvinna. En av ungdomarna var franskspråkig och en engelskspråkig. Glöm all oenighet, alla spänningar mellan franskt och engelskt i Kanada var budskapet. I Los Angeles 1984 förde en kvinna in elden på stadion. Hon var barnbarn till Jesse Owens, det svarta sprinterfenomenet i Berlin 1936. Hon lämnade facklan till en man som sprang de sista stegen. I Sydney år 2000 tändes elden av Cathy Freeman. Hon blev en symbol för att idrotten kan förena människor som länge sett på varandra med misstro.

LÄS MER: Olympiska spelen och politik, del 2: Politikens skugga växer

LÄS MER: Olympiska spelen

LÄS MER: De olympiska spelen i antikens Grekland

LÄS MER: Idrottshistoria