Antonius och Kleopatra - kärlekshistoria med blodigt slut

Efter mordet på Caesar fick tre män i uppdrag att hämnas hans död: Caesars unge släkting Octavianus och Caesars två mest betrodda befälhavare Lepidus och Antonius. De bildade en grupp, ett triumvirat (det andra triumviratet i Roms historia), som skulle styra gemensamt. När Caesars död var hämnad och de tre låtit avrätta sina fiender, delade de upp romarriket mellan sig. Antonius fick den östra delen, Lepidus fick Gallien och Spanien och Octavianus skulle regera över resten. Men varken Octavianus eller Antonius litade på Lepidus. Han var gift med en syster till Brutus som varit en av de ledande i sammansvärjningen mot Caesar.
M

Antonius och Kleopatra i Alexandria. Del från en illustration gjord av Francis Bernard Dicksee (1853-1928). Berättelsen om Antonius och Kleopatra har fängslat människor i alla tider. Detta märks inte minst i det stora utbudet av pjäser och filmer som skapats kring dramat.

Triumviratet faller samman

Lepidus var inte nöjd med hur romarriket hade delats upp. År 36 f.Kr försökte han ta Octavianus till fånga på Sicilien. Men Octavianus lyckades få Lepidus soldater att byta sida. Han påminde dem om att han själv var släkt med den store Julius Caesar.

Lepidus fick behålla livet men kastades ut ur triumviratet. Resten av sitt liv bevakades han av beväpnade vakter.

Maktkampen mellan Octavianus och Antonius hårdnade. Octavianus behärskade Rom och den västra delen av romarriket. Antonius höll Egypten och de östra delarna.

Antonius möter Kleopatra

I östra romarriket hade Antonius mött den stora kärleken i Egyptens drottning Kleopatra VII. Så här berättar historieskrivaren Plutarchos om deras första möte:

ANNONS

ANNONS

När Antonius låg med sin här i Kilikien på Mindre Asiens (nuvarande Turkiet) sydkust, sände han bud till Kleopatra att komma dit för att stå till svars för att hon hjälpt Caesars mördare.

Hon hade nu nått den höjdpunkt i en kvinnas liv, då skönhetens rikaste blomning sammanfaller med förståndets fulla mognad. Därför anskaffade hon präktiga skänker och rustade sig till all ståt men först och främst satte hon sin lit till sin egen trolska tjuskraft.

Hon for i sakta mak uppför floden Kydnos i en lustjakt med förgylld akterstäv och purpurröda praktsegel; roddarna rörde sina årblad av silver i takt till en orkester av flöjter, herdepipor och cittror. Under en guldstickad solparasoll på däck låg hon själv utsträckt, smyckad som Afrodite; gossar utstyrda som amoriner fläktade henne. Likaså var hennes vackraste tärnor kostymerade till havsjungfrur eller gracer och lekte matroser vid rodret och i riggen. En underbar doft av rökelse av alla slag spred sig kring skeppet till flodernas stränder.

Kleopatra hade förstått att Antonius var en obildad och rättfram krigare. Den kunskapen använde hon sig hänsynslöst av, berättar Plutarchos, och fortsätter:

I själva verket var Kleopatras skönhet enligt ögonvittnen varken enastående eller bländande, men i umgänget var hon oemotståndligt fängslande. Så var nu Antonius fullständigt i hennes klor. I Rom stred hans hustru Fulvia mot Octavianus för hans sak, ty triumvirerna började bli osams. Vid gränsen i öster hotade parternas storkonung. Men Antonius var borta; han lät sig släpas med i Kleopatras följe till Alexandria i Egypten, där han skolkade som en skolpojke för att ägna sig åt upptåg och fester och förslösa den dyrbaraste av alla omkostnader, tiden.

Krig mellan Octavianus och Antonius

Tvisten mellan Octavianus och Antonius blev allt värre. År 40, när hans hustru dött, återvände Antonius till Rom och gifte om sig med Octavianus syster Octavia. Det var ett försök att lappa ihop sprickorna mellan de båda stormännen. Men redan året därpå återvände Antonius till Kleopatra. Det var en grov förolämpning mot både Octavianus och hans syster.
Ännu värre blev det när Antonius började skänka bort delar av romarriket till Kleopatra och hennes barn. Antonius förklarade att de tre barn han hade med Kleopatra skulle bli härskare över romarrikets östra provinser.

Nu gällde kampen mer än striden mellan två makthungriga män. Den gällde om romarriket även i fortsättningen skulle styras från Rom, eller om riket skulle styras från Alexandria i Egypten eller kanske från någon annan stad i öster.

Octavianus handlade snabbt för att få senatens stöd. Han lyckades få tag i Antonius testamente. Där stod bland annat att Antonius begärde att få bli begravd bredvid Kleopatra i den egyptiska staden Alexandria. Genom testamentet stärktes många romares tro på att Antonius tänkte flytta romarrikets huvudstad. Octavianus och hans anhängare startade en hatkampanj mot Antonius och Kleopatra.

ANNONS

ANNONS

Kampanjen blev så framgångsrik att de anhängare som Antonius hade kvar i Rom inte vågade stödja honom. Hela Rom stod bakom Octavianus och hans kamp mot Antonius och "trollkvinnan" i Egypten. Octavianus fick senaten att förklara krig mot Antonius.

En svältande armé

Antonius samlade sina styrkor i Grekland. Han hade 70 000 fotsoldater och omkring 12 000 kavallerister. Flottan som förstärkts med egyptiska och feniciska skepp bestod av 450 krigsfartyg. Vintern 32-31 f.Kr slog Antonius läger i Actium på Greklands västkust.

Den stora armén skapade problem. Soldaterna behövde mat och Grekland var inte tillräckligt rikt för att försörja en så stor armé. Förråd måste därför skeppas från Egypten.

Octavianus hade under tiden samlat en armé på 80 000 man och 400 skepp. Flottan stod under befäl av Marcus Agrippa, en av Octavianus närmaste vänner. Agrippa började med att göra en överraskande attack mot de egyptiska skepp som förde förråd till Antonius. Sedan försökte Octavianus erövra lägret vid Actium, men anfallet slogs tillbaka. Man ansåg allmänt att Antonius var en bättre härförare till lands, medan Octavianus var den bättre i sjöstrider.

Sedan Octavianus misslyckats med att inta lägret byggde han en egen bas ungefär en mil bort. Långsamt ökade Octavianus och Agrippa trycket på Antonius. Hans armé kunde inte längre få förråd från Egypten. Nu måste mat och annat transporteras från det inre av Grekland. Det var en besvärlig väg som gick över flera bergspass.

Antonius insåg att hans armé höll på att svälta ihjäl. Han hade två val, antingen att dra sig tillbaka till Greklands karga inland eller att med sin flotta försöka slå sig ut och segla till Egypten.

Krigsråd i krisläge

Det var bråttom att bestämma vad man skulle göra. Antonius soldater blev alltmer modfällda. Dagligen gick flera av hans trupper över till Octavianus. Även höga officerare hoppade av.

Desperat kallade Antonius till krigsråd. Hans främste general, Crassus, ville att armén skulle dra sig tillbaka till inlandet. Antonius var en bättre fältherre till lands än Octavianus. Om de båda möttes i ett slag i Grekland kunde Antonius kanske vinna, trots att Octavianus hade fler män, ansåg Crassus.

Men Kleopatra röstade emot. Att dra sig tillbaka med en armé där soldaterna nästan gett upp hoppet var vansinne. Man visste ju inte heller om det fanns tillräckligt med mat någon annanstans. Nej, den enda lösningen var att flottan slog sig ut och seglade till Egypten, sa Kleopatra. Hennes tal avgjorde saken.

ANNONS

ANNONS

Desertörer från armén

Antonius förstod att han inte skulle kunna vinna ett slag till sjöss. Han hade inte längre tillräckligt med soldater för att bemanna alla sina skepp. Många fartyg hade inte skötts ordentligt och var inte längre sjödugliga. Det bästa han kunde hoppas på var att fly till Egypten med så många skepp som möjligt. Där kunde han kanske bygga upp en ny armé med de soldater han hade i Syrien och Egypten.

Antonius soldater blev mycket upprörda när de fick reda på att han tänkte slåss till havs istället för till lands. Deras hopp sjönk ytterligare.

Octavianus visste vad som pågick. Så många officerare deserterade varje dag från Antonius armé att han inte ens behövde använda spioner. Efter krigsrådet deserterade den högt uppsatte officeren Dellius och berättade att Antonius planerade att bryta sig ut till havs.

Eftersom Antonius inte hade tillräckligt med män, lät han bränna många av sina transportfartyg och de långsammaste krigsfartygen. Röken från bränderna steg mot himlen och avslöjade ännu tydligare hur svårt läget var.

En desperat plan

Till sist hade Antonius 170 skepp kvar plus Kleopatras flotta. De största skeppen hade 572 roddare, 30 matroser och 250 soldater ombord. Längst fram satt en utskjutande spets, en ramm, som användes för att ramma andra fartyg och slå hål på dem. Antonius visste att hans fartyg var större än motståndarens. Men Octavianus befälhavare Agrippa hade fler skepp, ungefär 400 stycken. Dessutom var hans skepp lättrörligare.

Vid strider till sjöss spelade storleken på fartygen stor roll, inte minst när det gällde att ramma andra fartyg. Men Antonius satsade ju inte på seger utan på att bryta sig ut. I vanliga fall användes bara årorna vid strid till havs. Att lita på vinden i de trånga vikarna i Medelhavet var alltför riskabelt. Inför strider brukade man därför lämna seglen kvar på land för att ge mer plats. Antonius gav istället order om att seglen skulle tas med och hållas klara, om det skulle öppna sig en möjlighet till flykt.

Den 2 september år 31 f.Kr seglade Antonius flotta ut från Actium. Flottan var uppdelad i tre grupper. Bakom dem fanns Kleopatras flotta som bestod av handelsfartyg. Där fanns också arméns skattkistor. Antonius hade omkring 20 000 soldater ombord. Resten av hans armé stod på kullarna bakom hamnen för att se på när deras öde avgjordes.

Taktik inför striden

Octavianus kände alltså till Antonius planer. Men han ville ändå inte skicka in sin flotta på grunt vatten nära hamnen. Då skulle hans fördel med fler och lättrörligare skepp försvinna. Han tänkte låta Antonius flotta hissa segel och segla förbi hans egna skepp. Sedan skulle Antonius flotta angripas ute på öppna havet.

ANNONS

ANNONS

Agrippa var emot planen. Antonius skepp hade segel ombord. Om de fick segla förbi Octavianus skepp, skulle det kanske bli omöjligt att hinna ifatt dem. Agrippa föreslog en annan, mycket enkel plan. Man skulle helt enkelt blockera Antonius väg till friheten. Förr eller senare måste han föra ut sina skepp på djupt vatten, annars skulle hans soldater svälta.

Långsamt gled Antonius flotta ut från hamnen. I bakgrunden skymtade de egyptiska skeppen. De utgjorde ett färggrant skådespel jämfört med de romerska krigsskeppen. De egyptiska skeppen hade förgyllda förar, var målade i klara färger och från master och tåg vajade flaggor och vimplar.

Antonius förde befälet över den högra gruppen i sin flotta. Där fanns flera av hans största krigsskepp. Mittgruppen var något svagare. Till vänster fanns ännu en stark grupp under befäl av amiral Sosius, den bäste Antonius hade. Antonius plan var att motståndaren skulle lockas att angripa till höger och vänster för att besegra honom och Sosius. Då kanske det skulle bli en lucka i mitten av Octavianus flotta. Genom den luckan skulle Kleopatra och hennes skepp fly. Om det lyckades skulle resten av flottan avsluta striden så fort som möjligt och följa efter den egyptiska drottningen.

Antonius flotta lade sig stilla utanför hamnen och väntade på angreppet. Men den listige Agrippa hade inga planer på att låta sig lockas in på grunt vatten. Det var inte han som var i tidsnöd. Ända fram till middagstid låg de två flottorna stilla mittemot varandra. Det var i stort sett vindstilla.

Kleopatras flotta undkommer och Antonius flyr

Så kom förändringen. Vid middagstid blåste plötsligt en vind upp. Det var vad Antonius väntat på. Han gick till anfall mot fiendens vänstra fartygsgrupp som låg mittemot hans egen. Gruppen stod under befäl av Agrippa själv. De båda grupperna började röra sig norrut för att försöka komma åt varandra från sidan. Då uppstod det hål i fiendeflottan som Antonius hade hoppats på. Kleopatras flotta seglade snabbt iväg inför ögonen på häpna motståndare.

Första delen av Antonius plan hade fungerat. Med den andra delen gick det sämre. Nu skulle hans fartyg avbryta kampen och följa efter Kleopatra. Men det rådde full strid. Många skepp drev sammanlänkade medan besättningarna slogs man mot man. Fartygens katapulter avfyrade brinnande projektiler. De fartyg som träffades sattes i brand. Master brändes av och föll ner över roddarna. Åror krossades och väldiga metalkammar slet upp gapande hål i sidorna på fiendefartygen. Uppe i masterna stod bågskyttar som försökte skjuta ner motståndarnas officerare. Luften fylldes av skrik och kommandorop och ljudet av svärd som slog mot sköldar och rustningar. Över hela stridsscenen svävade en dimma av rök från de brinnande fartygen. Antonius största skepp var omringat av två eller tre fiendeskepp. Slaget började avgöras. Octavianus hade fler skepp och fler män.

ANNONS

ANNONS

När hans eget flaggskepp angreps från alla sidor, bytte Antonius till ett mindre, snabbare fartyg. Han övergav sina män och följde efter Kleopatra. Hur de som såg flykten kände, kan man bara gissa sig till. Antonius soldater kämpade och dog för honom och han övergav dem.

En avgörande seger

Octavianus och Agrippa vann en stor seger vid Actium.

Slaget anses som ett av de mest betydelsefulla i Europas historia. Kampen om romarriket var över. Octavianus hade segrat och Rom förblev imperiets huvudstad.

Antonius var fortfarande fri. Han och Kleopatra hade räddat sig tillsammans med ett sjuttiotal skepp. Men Antonius hade förlorat sin armé och dessutom sitt rykte. Han hade övergivit sina soldater, vilket fick i stort sett alla romare att vända sig mot honom. Antonius hade valt sida när han flydde med Kleopatra.

Kleopatra såg det hela som en seger. För henne var flykten en triumf och hon lät sina skepp segla in i Alexandria behängda med blommor. Antonius var dystrare - han visste att han betett sig fegt och omoraliskt.

Antonius och Kleopatra hade inget annat att göra än att vänta på avgörandet. Octavianus tänkte inte ge upp förrän hans fiender var döda eller tillfångatagna.

Soldaterna överger Antonius

Plutarchos skriver:

Antonius blev dock inte uppskakad av dessa olycksbud; han föreföll istället närmast glad över att på en gång blivit fri från sina förhoppningar och sina bekymmer. Än en gång vände han och Kleopatra upp och ner på Alexandria med sina fester och utsvävningar. Under tiden samlade Kleopatra på dödliga gifter. För att pröva hur pass smärtfritt de verkade, lät hon dödsdömda ta in dem. Till slut upptäckte hon att endast glasögonormens bett medförde en stilla dvala utan kramp och stönanden.

Nästa vår tyckte Octavianus att det var dags att göra upp. Genom Syrien ryckte han fram med sin armé mot Egypten. Antonius beslöt sig för att möta sin fiende på nytt både till lands och till sjöss. Men det blev ingen strid. När Antonius flotta mötte Octavianus bytte soldaterna sida. Tillsammans seglade nu de båda flottorna fram för att angripa Alexandria.
På land gick det likadant. Antonius kavallerister bytte sida och de av hans fotsoldater som förblivit honom trogna höggs ner.

ANNONS

ANNONS

Antonius begår självmord

Plutarchos ger en dramatisk skildring av vad som hände när Antonius och Kleopatra förstod att allt var förlorat:

Antonius ropade att Kleopatra förrått honom. Hon flydde till gravkammaren och skickade bud till Antonius att hon var död. Han trodde på budet och sa för sig själv:

- Varför dröjer du, Antonius? Ödet har undanröjt den enda orsak du hade kvar att hänga dig fast vid livet.

Antonius hade en trogen slav vid namn Eros, som lovat att döda sin herre om denne bad om det. Eros drog svärdet och mättade, men då Antonius vände bort ansiktet, dödade slaven sig själv.

Då sa Antonius:

- Bra gjort, Eros! Vad du icke kunde, lär du mig att göra!

Därmed stötte han svärdet i sin buk och sjönk ner. Men stöten var inte omedelbart dödande. När blodflödet stillats, bad han de närvarande att ge honom nådastöten. Men de flydde ur rummet. Så låg han tills Kleopatra lät föra honom till sin gravkammare.

Så fick han veta att hon ännu levde. Hon visade sig i en fönsteröppning, varifrån hon släppte ner linor och hisstyg. Så firade hon upp honom med hjälp av två flickor, de enda hon tagit med sig i gravkammaren. Aldrig såg man en sorgligare syn, berättar ögonvittnen. Nedsmord med blod och i svår dödskamp halades han upp. Det var inget lätt arbete för en kvinna, men hon högg i med bägge händerna, drog och slet med sammanbiten uppsyn.

Sedan hon fått honom lagd på en bädd, rev hon sönder sina kläder av sorg, slog sig för pannan och klöste sina kinder. Antonius avbröt hennes klagan och förmanade henne att ordna för sin egen räddning. Vad honom själv angick, borde han prisas lycklig för allt gott och skönt som han upplevt, som fått övermänsklig ära och makt och nu kunnat besegras endast av en romare.

Kleopatra följer Antonius
Just som hans liv hade flytt, kom bud från Octavianus. Kleopatra fick veta att han skulle ge sig av till Syrien, men att han beslutat sända henne och hennes barn direkt till Rom. Kleopatra bad honom om lov att först förrätta offer vid Antonius grav. Det medgav han och hon överhöljde gravkullen med kransar och kärleksbetygelser.

Därefter kom ett bud från landet med en låda till henne. Då vakterna ville veta vad mannen hade med sig, öppnade han lådan, lyfte på ett lager av fikonlöv och visade att den var full med fikon.

Under tiden hade Kleopatra sänt ett brev till Octavianus, skickat bort all betjäning utom de båda förtrogna flickorna och låst om sig.

ANNONS

ANNONS

Så snart Octavianus läst brevet och funnit att hon besvor honom att begrava henne vid Antonius sida, förstod han vad som hade hänt. Hans bud kom i fullt språng, fann att vakterna ingenting märkt, sprängde dörrarna och fan Kleopatra död, utsträckt på en gyllene praktsoffa i kunglig skrud. Av flickorna låg den ena, Eiras hette hon - döende vid drottningens fötter, under det att Kharmion, redan vacklande och omtöcknad, satte diademet till rätta på den dödas huvud.

En av vakterna utbrast harmset:

- Det var en skön historia, Kharmion!

- Ja, svarade hon, skön och värdig en ättling av många konungar. Mer sa hon inte; i samma ögonblick sjönk hon ner vid soffan.

Man tror att ormen smugglats in med frukterna, dold i bädden av fikonlöv. Vad Octavianus beträffar var han förargad över Kleopatras död men beundrade hennes ädla sinne. Hennes stoft lät han begrava med kungliga hedersbetygelser vid Antonius sida. Även flickorna fick på hans order en hederlig begravning.

Ett romantiskt slut?

Hur mycket av detta romantiska slut som är sant vet vi inte. Det kan hända att Plutarchos lade till en del detaljer för att göra historien mer spännande. I moderna historieböcker brukar det bara stå att Antonius begick självmord genom att hugga sig i magen och att Kleopatra tog sitt liv genom att låta sig bitas av en orm. Oavsett vilken version som är sann, håller nog de flesta med om att Plutarchos berättelse är den mest spännande.

Utdragen ur Plutarchos berättelser är baserade på en översättning gjord av Ivar Harrie.
 

Begreppen prins och kejsare

De sammansvurna som mördade Julius Caesar hade hävdat att de dödat honom för att rädda republiken. Men republiken var redan döende. Mördarna misslyckades och mordet på Caesar kom istället att leda till att Rom fick en lång rad av kejsare. Den mördade Caesars namn blev till och med dessa kejsares hederstitel.

År 29 f.Kr kunde Octavianus, som Caesar en gång utsett till sin arvinge, låta sig hyllas som Roms nye ledare. Senaten valde honom till princeps. Det var ett nytt ämbete och namnet betyder "den främste". Av ordet "princeps" har vi fått vårt ord prins.

Octavianus fick hedersnamnet "Augustus", ett namn som tidigare varit reserverat för gudar. Augustus aktade sig för att kalla sig kejsare. Mordet på Caesar visade vad som kunde hända den som ensam ville härska över romarriket. Men i verkligheten var det Augustus som styrde och han räknas som den förste av de romerska kejsarna.

De romerska härskarna betecknades så småningom som "caesar". Av ordet "caesar" har vi fått orden kejsare och tsar.
 

LÄS MER: Romarriket

LÄS MER: Kampen om Rom och mordet på Julius Caesar

LÄS MER: De romerska kejsarna

LÄS MER: Rom som republik

LÄS MER: Den romerska armén

LÄS MER: Octavianus

LÄS MER: Kleopatra

LÄS MER: Cicero - offer i blodig maktkamp om Rom

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Hur delade triumviratet upp makten i romarriket?
     
  2. Hur gjorde Octavianus för att hetsa upp romarna mot Antonius?
     
  3. Man kan se att Plutarchos är mer fientlig mot Kleopatra än mot Antonius. Ge exempel.
     
  4. Varför måste Antonius lämna sitt läger vid Actium och försöka bryta sig ut?
     
  5. Berätta om orden prins och kejsare och deras ursprung (se faktarutan).
     


Litteratur:
Jerome Carcopino, Dagligt liv i antikens Rom, Prisma, Stockholm 1961
F C Fuller, The Decisive Battles of the Western World, Eyre & Spottiswoode, London 1954
Utdragen ur Plutarchos berättelser är baserade på: Plutarkhos levnadsteckningar över berömda greker och romare, i urval och översättning av Theander, Harrie & Bergstedt.
Natur och Kultur 1947
Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, Stockholm 1982

Text: Lars Hildingson (historielärare och läromedelsförfattare) och Kaj Hildingson (journalist och läromedelsförfattare)

Senast uppdaterad: 25 november 2022
Publicerad: 23 oktober 2022

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

Liknande artiklar

M

Cicero - offer i blodig maktkamp om Rom

Cicero (106-43 f.Kr) var redan under sin samtid en berömd politiker med en lång politisk bana bakom...

M

Forntidens handel på Medelhavet

En vårdag någon gång på 1300-talet f.Kr lättade ett handelsfartyg ankar i staden Kas i sydvästra...

M

P-pillrets tidiga historia

Kvinnorättsaktivisten Margaret Sanger hade länge drömt om att läkemedelsindustrin en dag skulle...

SO-rummet bok
M

Personlig hygien förr - en smutsig historia

Historien om vår hygien är ett ganska sorgligt kapitel, om man inte föredrar att skratta åt eländet...

L

Ryttarfolken på stäppen: skyterna, Hsiung-nu, hunnerna och mongolerna

Vid östra Medelhavet och Svarta havet börjar ett väldigt stäpplandskap. Det sveper genom Asien i en...

L

Handeln under antiken: grekerna och romarna

Sedan den mykenska civilisationen gått under omkring 1200 f.Kr kastades Grekland in i vad som...

ANNONS

ANNONS

Ämneskategorier

Forntidens Egypten

Det egyptiska riket längs med Nilen varade i flera tusen år. Invånarna i forntidens Egypten styrdes av en farao som...

Romarriket

Romarriket, även kallat det romerska riket (500 f.Kr - 500 e.Kr), var antikens dominerande stormakt. Rikets medelpunkt...

Kända personer på forntiden och antiken

Historia om några av forntidens och antikens mest kända personer och deras levnadsöden.

Historia om relationer, kärlek och sex

Historiens människor har ofta haft en annan syn på sexualitet och relationer än vad vi som svenskar har idag. Men...

Relaterade taggar

Roms historia

Italiens huvudstad Rom ligger ungefär mitt på Italiens västkust (se karta). Väster om staden ligger...

Kleopatra

Kleopatra (69-30 f.Kr) var en egyptisk drottning som är känd för sina romanser med några av sin...

Inbördeskrig

Ett inbördeskrig är en inomstatlig väpnad konflikt mellan olika grupper inom ett och samma land....

Fältherrar

Genom historien har de stora fältherrarna varit mycket olika sinsemellan. Samma kan sägas om deras...

Drottningar

Det har funnits många berömda drottningar genom historien, antingen som ensamma regenter eller som...

Augustus

Augustus (63 f.Kr - 14 e.Kr), eller Gajus Octavianus som han egentligen hette från början, var den...

Liknande Podcasts

SO-rummet podcast icon
L

Jesus död och uppståndelse

av: Juia, Mattias och Kristoffer
2017-04-12

När påsken närmar sig pratar Julia, Kristoffer och Mattias om Jesus död och uppståndelse, själva orsaken till det kristna påskfirandet.

+ Lyssna