De olika adelssläkterna tävlade om att överglänsa varandra. Och liksom i övriga Europa krävdes allt fler dagsverken av godsens bönder. Dagsverken var ett system som innebar att bönderna fick hyra mark på godsen mot att de ett antal dagar varje år utförde sysslor åt godsägaren. Det handlade ofta om tungt arbete.
Staten stärker sin makt
Under stormaktstiden fostrades svenskarna att bli ett lydigt folk. I samhällets topp fanns kungen och rådet (regeringen). Därifrån utgick befallningarna. För att kunna styra mer effektivt delades riket i län med en landshövding i spetsen. Han och länsmän såg till att kungens och rådets befallningar utfördes: att skatter togs in, att soldater skrevs ut, att vägar byggdes och att posten fungerade.
Många nya städer grundades, särskilt i Norrland och Finland. Dessa städer fick ensamrätt till handeln i området. Vid staden kunde myndigheterna ta upp tull, så att staten fick inkomster. I dessa städer fanns det faktiskt en del borgmästare och rådmän som inte kunde läsa och skriva. På gatorna gick svinen lösa, och utanför stadens gärdsgård betade borgarnas kor.
Tidigare hade bönderna haft ganska stor makt och befogenhet genom sin sockenstämma. Men nu fick den domstolar över sig. Högsta domstolarna kallades hovrätter, och där var det utbildade jurister som dömde. De såg till att domarna nu blev mer enhetliga i hela riket.
Landsväg och sjöväg
Under två perioder har vi byggt landsvägar i Sverige. Först på 1600-talet när Sverige blev en del av Europa. Sedan på 1900-talet, när bilarna kom.
Landshövdingarna fick ansvaret. Motsträviga bönder drevs att bryta sten, hugga bort rötter och bygga broar. Milstenar restes för varje mil; vid varannan skulle det finnas ett gästgiveri. Dessutom låg krogar längs vägarna. Där köpte de resande mjöd, öl och ibland brännvin. Det var små stugor. Ofta stod man utanför och drack och åt av matsäcken.
Hos gästgivarna fick resenärerna nattlogi i en bänk eller på golvet. Mat också, välling och bröd med barkmjöl i, kokt rova eller bönor med salt strömming eller spicken (salt) sill. Salt var dyrt, och snålade man på det, blev det surströmming. Gröt med vatten och lingon var kvällsmat. Det var allmogens (böndernas) mat gästerna fick. Vid gästgiverierna skulle det också finnas stång i vägg, ett slag avträde (dass) utomhus. Toalettpapper fanns inte. Gräs, mossa eller en pinne fick duga.
Bild: National Museum of Art, Architecture and Design
Det kunde vara lättare att resa på vintern när alla vattendrag var tillfrusna. Vägarna på 1600-talet var ofta i dåligt skick och under vintern var isarna ibland ett bättre alternativ. Målning av Anthonie Verstraelen, tidigt 1600-tal.
Varor forslades mest med fartyg och på vintervägar. Längs landsvägarna bytte de resande häst vid så kallade skjutshåll. Dessa låg två - tre mil från varandra. Längs vägarna fanns även de s.k. postbönderna. De red eller löpte – och gud nåde den som inte klarade milen på två timmar. Han avsattes och fick åtta dagars fängelse på vatten och bröd.
Postmästarna fanns i Stockholm och i Hamburg. Så viktig var förbindelsen med kontinenten, att posten gick mellan dessa städer två gånger i veckan. Sträckan Stockholm - Ystad fick ta högst fem dagar. Därifrån gick båt till Stralsund. Posten Stockholm-Torneå tog tre veckor. 1645 gav postmästaren i Stockholm på befallning ut vår första tidning – Ordinari Post Tijdender. Den kom varje onsdag med utrikes nyheter och kungörelser från myndigheterna. Den finns än idag och är därmed världens äldsta tidning.
