Hästen i den fornnordiska tron
Sleipner är i nordisk mytologi Odens grå, starka, åttafotade häst som kan galoppera snabbare än någon annan, till och med snabbare än vinden.
Oden hade den snabbaste hästen
Det var med hästens hjälp som gudarna kunde ta sig till olika världar. En av dessa världar var Hels dödsrike. För i den fornnordiska tron var tron på livet efter döden central och hästen ansågs ha en gränsöverskridande roll i detta.
Oden var den främste asaguden och han red därför på den snabbaste hästen: Sleipner. I Sången om Sigdrifa nämns hur runor ristats på Sleipners tänder. Denna magiska häst hade fötts av guden Loke som sto, enligt dikten Völuspá i den Poetiska Eddan. Fadern var hingsten Svadilfare.
ANNONS
ANNONS
Sleipners åtta ben är något som forskare tror kan stamma från de sibiriska schamanernas snabba hästar. Dessa hästar sades också ha åtta ben och kunde liksom Sleipner besöka himmel och underjord med sin ryttare på ryggen. Forskaren Mircea Eliade beskriver hur en folkgrupp i Sibirien trodde att den döde bars in i ett palats av en häst med åtta ben.
Hästen ansågs central i kulten
Förutom Sleipner, fanns det en stor samling med andra mytologiska hästar. Två av dem ansvarade för den viktiga uppdelningen av dygnet. Det var den mörka jättekvinnan Natt och den ljusare sonen Dag, som fått var sin häst av Oden. Hrimfaxe och Skinfaxe skulle dra sina vagnar ett varv varje dygn runt himlen.
Ordet häst är ett gammalt ord, det kan exempelvis spåras på Rökstenen i Ödeshög i Östergötland. Denna runsten ristades på 800-talet e.v.t. De äldsta runorna i Sverige är från cirka 200 e.v.t. Det existerade olika futharker, alltså runrader som skapade ett alfabet. I den äldre med 24 runor ska hästrunan ha funnits. I den yngre med 16 runor, finns r-runan, reidh eller ritt-runan. Den står för vagn, hastig ritt och åska.
Island började att koloniseras systematiskt på 800-talet. Olika hästraser fördes över med vikingarna på skeppen från Norge, Storbritannien och andra länder. Alþingi (Alltinget, Islands lagstiftande församling) kom snart att förbjuda import av fler hästar, så efter år 1100 lär inga hästar ha förts in i landet alls. Så en islandshäst som lämnar Island får än idag aldrig komma tillbaka. Lagen gäller fortfarande. Det har gjort att rasen bland annat behållit sin speciella gångart tölt, som är bekväm att rida längre sträckor i.
Snorres Edda innehåller ett stort antal hästnamn i så kallade namntulor. Hästarna namnges noga, som i exempelvis denna vers:
Björn red Black och Bjar Kört, Atle Glaum och Adils Slungner,
Högne Hölkve och Harald Fölkve, Gunnar Gote och Sigurd Grane.
Lades i gravar och mossar
Arkeologiskt material vittnar om att det vid större begravningar lades ned såväl brända som obrända ben från hästar i gravarna. Hästen utgjorde det allra viktigaste offret. Vendeltiden är den mellersta perioden av den yngre järnåldern och speciellt från denna tid har många fynd av hästoffer hittats.
ANNONS
ANNONS
Den arabiske författaren Ahmad ibn Fadlan beskriver begravningsriterna hos nordmän, kallad ruser, i trakterna av Volga runt år 900 e.v.t. Två hästar skulle springa sig svettiga, för att sedan skäras i stycken och kastas i det skepp där en förmögen man skulle begravas.
Vid Gokstadskeppet i Norge har hela tolv hästar följt med en man in i döden. Hästoffer har även hittats i gravar där endast kvinnor begravts. På Island har gravar hittats där hästar halshuggits och hästhuvudet placerats vid buken på hästkroppen.
Det finns många andra exempel. Vid Storsjöns strand i Jämtland hittades Röstagravarna, där hade två män fått med sig sina hästar in i döden. I en av gravarna exempelvis, låg skelettet av en man och i en grop bredvid låg en häst. Betsel och remtyg med försilvrade beslag, selbåge med bronsbeslag och bjällror samt till och med broddar fanns där också.
I grustag i Sösdala hittades 1929 delar av ett praktbetsel i förgyllt, silver och brons med silverinläggningar. Dessutom fanns bland annat flera sadlar. Men allt hade huggits sönder, inspirationen till detta kan ha kommit från ryttarnomader som hunner. Deras hästutrustningar slogs sönder innan de grävdes ned, vilket sågs som ett inslag i begravningsriterna. Artefakterna som hittades i Sösdala hade förmodligen förts från sydöstra Europa på 400-talet e.v.t.
Hästarna kan ha offrats för att underlätta den döde mannens färd till Valhall. Den vägen skulle nämligen ridas över floden Bifrost. Kvinnorna antogs ta sig till dödsriket med vagn.
En av de många platser där hästoffer skedde var vid Skedemosse på Öland. Det var en kultplats vid en helig sjö under yngre järnåldern. Det var oroliga århundraden och många hästar offrades. Skedemosse är en av Nordeuropas största fyndplatser av offrade hästar. Över 100 olika hästar har identifierats. Det handlade om föl, unghästar och äldre hästar, hingstar såväl som ston. En del ben var märgkluvna, vilket betydde att dessa hästar också hade ätits. Ett hästskelett har hittats med en spetsad stör i bålen, en annan häst verkar ha fått ögonen utstuckna. Även hästarnas betsel offrades i Skedemosse liksom mängder av spjut, svärd, smycken, guldringar, figurprydda hjälmar samt brakteater (tunna mynt eller amuletter/hängsmycken, präglade på ena sidan).
Det förekom även husoffer i Sverige med hästar. I Övergnista i Uppland exempelvis, har en hel häst grävts ned direkt under golvet i ett hus. Den hittades 2013 och benen har daterats till 1040 – 1210 e.v.t.
ANNONS
ANNONS
Hästen åts i en ritualiserad måltid
Flera av de isländska sagorna tar upp hästblotet. Hästen sågs som det värdefullaste offret när det handlade om att blota, då den ansågs besitta översinnliga krafter även som död. Hästarna dödades rituellt och köttet kokades sedan och åts som religiösa handlingar. Det var en viktig del i den fornnordiska tron, och denna blotsmåltid skedde vid speciella tillfällen.
När kristendomen kom till Norden ansågs hästblotet vara en hednisk sedvänja och förbjöds. I den norska lagen Gulatings-lagen förklarades till exempel att den som ätit hästkött skulle få alla sina tillhörigheter konfiskerades och även försättas i exil. När Island kristnades, krävde dock islänningarna att få behålla rätten att äta hästkött.
I Håkon den godes historia, som utspelar sig på 900-talet, vägrade en kristen kung vid namn Håkon äta hästkött vid det sedvanliga blotet på hösten. Han pressades till att göra det, men fortsatte att vägra. Han ville inte ens dricka spadet med flottet från koket. Till slut gick han med på att gapa över ångan från spadet över kittelhandtaget. Vid julens gästabud ville de återigen att kung Håkon skulle blota: han gick då med på att äta några bitar hästlever.
Det förekom även hingsthetsning i den fornnordiska kulten. En sådan händelse berättas det bland annat om i Sagan om folket i Reykjadal och Viga-Skúta. Det antas att dessa hingsthetsningar skedde till Odens ära. Religiösa kappritter i olika former var också vanliga.
LÄS MER: Människans syn på hästen som helig varelse
LÄS MER: Fornnordisk religion och asatro
LÄS MER: Vikingatiden
LÄS MER: Hästens historia i människans tjänst
LÄS MER: Boskapsdjuren var livsviktiga i det gamla jordbrukssamhället
LÄS MER: Husdjurens betydelse för människan
LÄS MER: Hur behandlar vi våra djur?
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Nämn några viktiga roller som hästen hade i den fornnordiska kulten.
- Vem var Sleipner och varför var han speciell i den fornnordiska mytologin?
- Ge exempel på hur hästoffer utfördes i den fornnordiska kulturen.
- Vad var speciellt med islandshästar och deras historia på Island?
- Hur påverkade kristendomens intåg hästblotet i Norden?
Litteratur:
K. Andersson, Järnålderns djur – i verklighet och saga, Carlssons, 2021
K. Armstrong, Myternas historia, Albert Bonniers Förlag, 2005
S. Budiansky, The Nature of the Horses – Their Evolution, Intelligence and Behaviour, Weidenfeld & Nicolson, 2012
B. Furugren, Hästens färger, Natur & kultur, 2000
M. Rothstein m.fl. Religionshistoria – Ritualer, Mytologi, Ikonografi, Bokförlaget Nya Doxa
FÖRFATTARE
Text: Lotte Mjöberg, författare
Lotte Mjöberg är utbildad till såväl journalist som lärare och har universitetsstudier i bland annat etnologi, konstvetenskap och religionsvetenskap.
Hon är författare till flera fackböcker, bland annat Den heliga hästen - i myter och religioner genom årtusenden. till flera fackböcker, bland annat Den heliga hästen - i myter och religioner genom årtusenden.
