Från kyrkans och samhällets sida fanns också ett annat sätt att komma tillrätta med problemet än med förbud och bestraffning. Den nya kulten tog i sig upp mycket av de förkristna bruken och föreställningsvärldarna. Mycket av det som inte fick utrymme inom kyrkan levde kvar i folktro och folkliv. Det finns många exempel på kontinuiteten (samband) mellan förkristet och kristet. Det kan vara de välsignelser och vigningar som hängde samman med åker och odling, med jakt och fiske, med livets brytpunkter och högtider. Det förkristna levde vidare i kristnad form.
Helgonen hade stor betydelse i folks vardagsliv
De nya kristna makter som tog ansvar för människornas vardag och existens var framför allt helgonen. Liksom offer, välsignelser och besvärjelser knöts helgonen till vardagslivet och de existentiella behoven. För alla livets situationer behövdes Någon eller Något att åkalla eller besvärja. Vid svåra och farliga resor bland stigmän (rövare) och rovdjur kunde man med fördel åkalla helgon som Kristoffer eller Gertrud. Om hus och spannmålsbodar invaderades av råttor fanns den heliga Kakukilla nära till hands: hon som själv hade varit nära att bli uppäten av råttor. Bygd och by slöts in i ett nytt, kristet skyddsfält. Kristus och hans heliga Moder skyddade folk och land och stod redo att hjälpa människorna mot mörkrets makter. Helgonen fick olika uppgifter. Hela den jordiska tillvaron var omvälvd av ett jättelikt skyddsnät av helgon och änglar, av Gud Fader, Sonen, den helige Ande och Jungfru Maria.
Prästen såg till att den kristna kulten fungerade
Så fanns då prästen i socknen som tog över uppgiften att genom ord, riter, välsignelser och besvärjelser skydda åker och mark, viltskog, fångstmarker och fiskevatten. För att garantera mat och villebråd, mättnad och överlevnad. Han hade att svara för att den kristna kulten, "kristendomen", fungerade på det lokala planet. Fromhetslivet var intimt knutet till vardagslivet, familjen och den personliga välgången.
Den medeltida religionen var sannerligen ingen söndagskristendom utan ett fundamentalt inslag i människornas liv, försörjning och kamp för tillvaron. Snart sagt alla vardagliga händelser var inneslutna i Guds och kyrkans beskydd. Alla stora händelser i människans liv blev gudastyrda. Födelsen, mognaden, äktenskapet och döden: från vaggan till graven blev människan innesluten i Guds och helgonens skydd.
Fortfarande lever mycket av detta vidare i vårt sekulariserade samhälle. Inte minst i förrättningar som dop, konfirmation, vigsel och kyrklig begravning, som har ett lång starkare grepp över människor i vår egen tid än vad kyrksamhet och kristet engagemang egentligen borde motivera.
Vi kan kanske tänka oss vilken betydelse kyrkans närhet och skydd har haft, från tidig medeltid till långt fram i vår egen tid. Vardag som söndag nådde kyrkklockornas klang med jämna mellanrum ut över bygden vid morgon- och aftonringningen. På bestämda tider sjöng prästen tidebönerna - allt för att fredens skull och bygdens välgång.
Under medeltiden kulminerade hela denna föreställningsvärld i söndagens mässa. Då samlades människorna i kyrkan för att se det stora undret: då bröd och vin förvandlades till Kristi kött och blod. Allt för att alla välsignelser från Kristi offerdöd skulle strömma ut över folk och bygd. Och den gamla trolleriformeln Hokus-Pokus är faktiskt en folklig sammandragning av de latinska instiftelseorden i mässan: "Hoc est corpus meum" - detta är min kropp.
Reformationen rensade ut riter
Den lutherska tron och kulten kom från 1520-talet att efter hand bli svenska folkets officiella religion. Det är svårt att ange exakt tidpunkt. Det hela gick successivt och i vågor fram och tillbaka. Ofta brukar man nämna årtalet 1593 som slutpunkt. Det var då man vid ett stort kyrkomöte i Uppsala fastställde några av de lutherska bekännelseskrifterna som normgivande för svenska kyrkan. Men det var först i början på 1600-talet som den lutherska konfessionen rättsligt sett blev rikets formella tro.
Med reformationen blev kristendomen mer trosexklusiv än under medeltiden. Trossatserna om frälsningen, rättfärdiggörelsen och vägen till salighet blev det allt dominerande. Bibeln skulle vara trons enda källa: det betydde att en 1500-årig kristen trostradition sköts i bakgrunden. Det liturgiska (ritualer inom kyrkans gudstjänst) fick starkt underordnad betydelse. Många urgamla riter och traditioner förbjöds. Andra ansåg man sig kunna behålla.
Efter 1500-talet blev utvecklingen än mera radikal. Efter hand försvann fler och fler gammalkristna och allmänkyrkliga bruk. Medeltida traditioner som välsignande av åkrar, hus, redskap osv, dog bort. Helgdagar och festdagar plockades ut ur kalendern: särskilt gäller det den s.k. "stora helgdöden" år 1772.
Prästen blev inte som under medeltiden den som i första hand firade mässans heliga mysterier och utförde välsignelsebringande riter. Han blev framför allt läraren, den som förhörde och kontrollerade, och vägvisaren till saligheten. Hans gamla rituella uppgifter kom i skymundan.
Den berömde psykologen Carl-Gustaf Jung har betecknat reformationen som en av mänsklighetens största olyckor. På några årtionden gjorde man sig av med det rituella och liturgiska skyddsnät, säger han, som hade byggts upp under tiotusentals år. Kvar blev den reformatoriske västerlänningen, liksom naken på en klippa i havet, avskalad det rituella skyddet mot livets och tillvarons påfrestningar. Ensam med sin tro och med sin brist på riter.
Jungs referensram var den schweiziska reformationen. Den var reformert och inte luthersk, långt mera radikal än den svenska. Reformationen i Sverige var, tillsammans med den engelska, den gren av reformationsrörelsen som behöll mest av gamla bruk och traditioner. Och fortfarande präglades kristendomen av en lantlig, agrar miljö som gav tron och kulten sina bestämda ramar och förutsättningar.
M LÄS MER: Kyrkan och klostren på medeltiden
S LÄS MER: Den medeltida kyrkans organisation i Sverige
M LÄS MER: Reformationen
S LÄS MER: Orsaker till reformationen
S LÄS MER: Den svenska reformationen
S LÄS MER: Wittenbergs lärda spred protestantismens idéer till Sverige
M LÄS MER: Vardagsliv och högtider i ett historiskt perspektiv
M LÄS MER: Kyrkoåret
M LÄS MER: Medeltidens kultur i Sverige
S LÄS MER: Den senmedeltida kyrkans förfall, reformationen och splittringen
M PODCAST: Reformationen och kyrkans splittring
L LÄS MER: Kyrkan och klostren i medeltidens Sverige
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur:
Jan Arvid Hellström, En resa till medeltiden, Verbum, 1973
Jarl Hemberg m.fl., Människan och Gud en kristen teologi, Liber, 1982
Lilla boken om kristen tro, Verbum, 1992
FÖRFATTARE
Text: Jan Arvid Hellström, biskop, docent i praktisk teologi och professor i kyrko- och samfundsvetenskap.
