Medeltidens kyrka och reformationen

Från kyrkans och samhällets sida fanns också ett annat sätt att komma tillrätta med problemet än med förbud och bestraffning. Den nya kulten tog i sig upp mycket av de förkristna bruken och föreställningsvärldarna. Mycket av det som inte fick utrymme inom kyrkan levde kvar i folktro och folkliv. Det finns många exempel på kontinuiteten (samband) mellan förkristet och kristet. Det kan vara de välsignelser och vigningar som hängde samman med åker och odling, med jakt och fiske, med livets brytpunkter och högtider. Det förkristna levde vidare i kristnad form.

Helgonen hade stor betydelse i folks vardagsliv

De nya kristna makter som tog ansvar för människornas vardag och existens var framför allt helgonen. Liksom offer, välsignelser och besvärjelser knöts helgonen till vardagslivet och de existentiella behoven. För alla livets situationer behövdes Någon eller Något att åkalla eller besvärja. Vid svåra och farliga resor bland stigmän (rövare) och rovdjur kunde man med fördel åkalla helgon som Kristoffer eller Gertrud. Om hus och spannmålsbodar invaderades av råttor fanns den heliga Kakukilla nära till hands: hon som själv hade varit nära att bli uppäten av råttor. Bygd och by slöts in i ett nytt, kristet skyddsfält. Kristus och hans heliga Moder skyddade folk och land och stod redo att hjälpa människorna mot mörkrets makter. Helgonen fick olika uppgifter. Hela den jordiska tillvaron var omvälvd av ett jättelikt skyddsnät av helgon och änglar, av Gud Fader, Sonen, den helige Ande och Jungfru Maria.

Prästen såg till att den kristna kulten fungerade

Så fanns då prästen i socknen som tog över uppgiften att genom ord, riter, välsignelser och besvärjelser skydda åker och mark, viltskog, fångstmarker och fiskevatten. För att garantera mat och villebråd, mättnad och överlevnad. Han hade att svara för att den kristna kulten, "kristendomen", fungerade på det lokala planet. Fromhetslivet var intimt knutet till vardagslivet, familjen och den personliga välgången.

Den medeltida religionen var sannerligen ingen söndagskristendom utan ett fundamentalt inslag i människornas liv, försörjning och kamp för tillvaron. Snart sagt alla vardagliga händelser var inneslutna i Guds och kyrkans beskydd. Alla stora händelser i människans liv blev gudastyrda. Födelsen, mognaden, äktenskapet och döden: från vaggan till graven blev människan innesluten i Guds och helgonens skydd.

Fortfarande lever mycket av detta vidare i vårt sekulariserade samhälle. Inte minst i förrättningar som dop, konfirmation, vigsel och kyrklig begravning, som har ett lång starkare grepp över människor i vår egen tid än vad kyrksamhet och kristet engagemang egentligen borde motivera.
Vi kan kanske tänka oss vilken betydelse kyrkans närhet och skydd har haft, från tidig medeltid till långt fram i vår egen tid. Vardag som söndag nådde kyrkklockornas klang med jämna mellanrum ut över bygden vid morgon- och aftonringningen. På bestämda tider sjöng prästen tidebönerna - allt för att fredens skull och bygdens välgång.

Under medeltiden kulminerade hela denna föreställningsvärld i söndagens mässa. Då samlades människorna i kyrkan för att se det stora undret: då bröd och vin förvandlades till Kristi kött och blod. Allt för att alla välsignelser från Kristi offerdöd skulle strömma ut över folk och bygd. Och den gamla trolleriformeln Hokus-Pokus är faktiskt en folklig sammandragning av de latinska instiftelseorden i mässan: "Hoc est corpus meum" - detta är min kropp.