Kristnandet av Sverige

Kristnandet var en långdragen process som kan sägas vara avslutad i Sverige först på 1100-talet. Kristendomens spridning var en naturlig konsekvens av nordbornas integrering i Europa genom vikingatågen. Under sina färder till Bysans och Västeuropa kom människorna i Norden i kontakt med kristendomen långt innan de själva blev kristna.

Bild: Riksantikvarieämbetet

Kyrkobygge eller symbolisk kamp mot hedendomen? Relief, Forshems kyrka, Västergötland.

Mission till Norden

En viktig förutsättning för religionsskiftet var de starka kristna statsbildningarna i Västeuropa som försökte dra in Norden i sin maktsfär genom att skicka missionärer. Frankerriket, som år 800 sträckte sig fram till Elbe, skickade i slutet av 820-talet Ansgar till Danmark och Sverige. Genom frankerrikets upplösning avstannade dock dessa försök. Inte förrän det tyska kungariket under Otto den store (936-973) börjat expandera sitt inflytande kom missionen åter i gång. Danmark kristnades från Hamburg-Bremens ärkestift omkring 950. Sveakungen Erik segersäll ska också ha låtit döpa sig i Danmark, men återföll till asatron efter hemkomsten. Sverige och Norge kom istället att kristnas från England, som enats 924 och som från slutet av 900-talet besvärades alltmer av förnyade vikingaattacker.

ANNONS

Adam av Bremen är mycket kritisk till de engelska missionärerna, som ju representerade ett rivaliserande stift. Han medger ändå att Sigfrid - som påstås ha döpt Erik segersälls son Olof skötkonung i Husaby källa omkring år 1000 - var engelsman. Detsamma gäller för martyren Eskil i Södermanland. Också det liturgiska ordförrådet och den tidiga kyrkoarkitekturen i Sverige visar engelskt ursprung.

Administrativt kom Norden dock redan från början att tillhöra Hamburg-Bremens ärkestift. Ett annat expansivt missionscentrum i omvärlden var Bysans (Kievryssland kristnades 988). Med undantag för vissa rester av ortodox kyrkoarkitektur i Sigtuna och på Gotland - som ju också kan förklaras genom kulturell påverkan eller utländska köpmäns närvaro - finns emellertid inga spår av mission från öster.

Stormän och hövdingar hade stor betydelse för kristnandet

Den nya religionens främsta förkämpar var stormän och hövdingar, som hade internationella kontakter och som under vikingatågens senare del fått alltmera makt. Förutom militära befälhavare var hövdingarna även religiösa ledare, och när de bytte tro följde folket sannolikt efter. Enligt en runsten på Frösön i Jämtland var det t.ex. en person, Östman Gudfastsson, som kristnade hela landskapet. De äldsta kyrkorna ligger också ofta intill kungsgårdar och man kan därför även anta ett nära samband mellan kristnandet och tidiga försök till riksbildning. Hövdingar med vida territoriella ambitioner kunde rycka undan maktbasen för rivaler genom att ersätta den lokalt organiserade asakulten med kristendomen.

Motstånd saknades inte. Under 1000-talets senare hälft återföll Svealand i asatron: biskop Adalvard fördrevs från det nyupprättade biskopssätet i Sigtuna på 1060-talet och kung Inge d.ä. (som var kristen) störtades kort därefter. Troligen var upprorsmännen missnöjda över att offerkulten vid asatemplet upphört. Denna var en självklar del av kungens uppgifter och själva grunden för hans auktoritet.

När Norden 1104 lösgjordes från Hamburg-Bremens ärkestift och fick bilda en egen kyrkoprovins med centrum i Lund hade dock kristendomen återfått ett fast grepp över landet.

LÄS MER: Nordens kristnande

LÄS MER: Sverige under medeltiden, del 2 av 3: Sverige kristnas

LÄS MER: Fornnordisk religion och asatro

LÄS MER: Vikingatiden

LÄS MER: Kyrkan och klostren på medeltiden

PODCAST: Sveriges kristnande

ANNONS

Asatron

Asatron var vikingatidens religiösa världsåskådning. En viktig källa till periodens skapelsemyter är de isländska sagorna. Snorre Sturlasson skrev att världen skapades av jätten Ymers döda kropp, och i Eddans skaldedikter beskrivs Valans spådom (Voluspå) om världens undergång i Ragnarök.

Asarna - en invandrad hövdingaätt - var de förnämsta gudarna. De bodde med gudinnorna (asynjor) i Asgård, som låg mitt i Midgård, människornas värld. Fienderna jättarna bodde i Jotunheimen (Utgård).

Varje dag samlades gudarna till rådslag vid Urds brunn under asken Yggdrasil, världsträdet. Trädets roll i vardagen som skydd och bränsle speglas också av att de första människorna skapades när Oden andades på en stock. Kvinnan (Embla) skapades först, oberoende av mannen (Ask).

Några viktiga gudar var den trollkunnige Oden, stridens herre. Han red på den åttafotade Sleipner. Tillsammans med asynjorna och stupade stridsmän bodde han i Valhall, en stor sal i Asgård. Tor, med åskhammaren Mjölner, var hans mer stridslystne än intelligente son, i ständig strid med jättarna. En annan gudatyp var vanerna som stod för mera fredliga bedrifter. Syskonen Frej och Freja ansvarade för fruktsamhet, kärlek och handel.

Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan

Senast uppdaterad: 3 augusti 2023

Publicerad: 27 juli 2021

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio