Slaget vid Breitenfeld 1631 - bondelandet Sverige blir militärstat

Slaget vid Breitenfeld strax utanför Leipzig i september 1631 har en framträdande plats i svensk militärhistoria. När Gustav II Adolfs protestantiska armé besegrade den tidigare så segerrika katolska armén under Johan Tilly innebar det att en katolsk dominans i Tyskland förhindrades. Dessutom tolkades Breitenfeld som en triumf för ett militärt nytänkande där den svenske kungens rörliga trupper kom att bilda skola. Men den militära framgång som skänkte Sverige stormaktsstatus berodde inte bara på genialiska härförare eller snillrik taktik. Störst betydelse hade den totala satsning på krigets behov som den svenska ”militärstaten” hade påtvingat det glesbefolkade och svagt utvecklade bondelandet.
S

Gustav II Adolf porträtterad som den segrande fältherren vid Breitenfeld. Målning från 1632 av Johann Walter (1604-1677).

Sverige ingriper i trettioåriga kriget

I juni 1630 landsteg den svenska armén i Pommern vid Östersjökusten. Därmed inleddes det protestantiska Sveriges direkta deltagande i trettioåriga kriget (1618-1648) mot den tysk-romerske kejsaren Ferdinand II och de tyska katolikerna. Något renodlat religionskrig var det emellertid inte fråga om. Sverige fick finansiellt stöd från katolska Frankrike, som fruktade uppkomsten av ett enat katolskt Tyskland, styrt av kejsaren. Såväl säkerhets- och handelsintressen som den svenska adelns expansionslusta har av forskningen nämnts som motiv till det svenska inträdet i kriget.

Sveriges strävan att behärska Östersjön medförde att krigföringen förflyttades allt längre söderut i Europa. Arméns försörjning krävde att nya områden erövrades och lades under svensk kontroll. Både på hemmaplan och i de erövrade områdena i Tyskland och Baltikum, kom skatter, handel och näringsliv att bidra till den svenska stat som av historikerna benämnts ”militärstaten”. Individer och samhälle, soldater och civilbefolkning, bönder och adel - alla fick underordna sig krigföringens behov.

ANNONS

ANNONS

Upptakten till slaget vid Breitenfeld

Motståndarna samlades i ”katolska ligan”, ett förbund av katolska furstendömen i det uppsplittrade Tyskland. Dess överbefälhavare Johan Tserclaes Tilly, född i Spanska Nederländerna, erövrade i maj 1631 staden Magdeburg, varefter brutal plundring och mördande utbröt. På grund av det svåra försörjningsläget i det utarmade Tyskland, kriget hade rasat sedan 1618, föredrog Tilly att hålla sig kring Leipzig. Behovet av nya landområden tvingade honom till ett avgörande slag.

När Gustav II Adolfs armé närmade sig Leipzig norrifrån förflyttades den kejserliga armén till ett utvalt slagfält i närheten av byn Breitenfeld. De annalkande protestantiska trupperna bestod, förutom av Gustav II Adolfs internationaliserade armé, av den sachsiske kurfursten Johan Georges soldater. Denne hade helt nyligen, skrämd av katolikernas framfart, slutit en allians med den svenske kungen.

Gustav II Adolfs armé ryckte fram den 7 september. Främst red en förtrupp med 500 ryttare, sedan en trupp innehållande 1 400 skotska och tyska musketerare (skyttar). Därefter kom huvudstyrkans förenade arméer, den svenska till höger och Johan Georgs sachsare till vänster. Man tog sig lätt fram i sydvästlig riktning genom slättlandet med dess långsluttande åsar.

Sedan en höjd intagits efter mindre strider kunde Gustav II Adolf uppifrån iaktta hela fiendearmén. Officerarna fick de sista instruktionerna, soldaterna satte gröna kvistar på sina huvudbonader för att kunna skilja vän från fiende och fältropet ”Gud med oss” kungjordes. Motståndarnas fältrop var för övrigt lika kristligt, ”Jesus Maria”.

Tvärs över slagfältet gick stora landsvägen Leipzig – Düben. Sommaren hade varit torr; damm- och krutmoln skulle komma att omöjliggöra befälhavarnas uppsikt över striderna. Varken trumvirvlar, flaggsignaler eller snabba kurirer kunde garantera sambandet. Gustav II Adolf hade därför under lång tid lärt upp sina officerare att kunna ta egna initiativ under striden. Efter att ha korsat bäcken Lober och rört sig upp ur dalsänkan blev trupperna synliga för fienden. Klockan var 12 på dagen och Tillys artilleri öppnade eld.

Den svenska armén bestod av soldater från många olika länder. Mindre än en femtedel av soldaterna i Gustav Adolfs egen armé vid Breitenfeld var svenskar eller finländare.

Den svenska arméns finansiering

En förutsättning för att Sverige skulle kunna ställa upp en stridsutrustad armé mot de katolska furstarna var fullgod finansiering. Problemet var hur ett anfallskrig utomlands skulle få tillräckliga resurser i form av proviant, vapen och rekryter innan en omfattande bas i krigsområdet hade skapats. Inför fälttågets början sommaren 1630 beräknades armén kunna få tillgång till 900 000 riksdaler genom statsbudgetens inkomstkällor som export, tullar och skatter i Sverige och de tillhörande provinserna. Dessutom räknade man med en särskild skatt (”kontribution”) och proviant från Pommern, uppgående till 200 000 riksdaler. De verkliga inkomsterna blev totalt emellertid bara 500 000 riksdaler. Skatter och tullar från Sverige gav betydligt mindre än beräknat. Däremot lyckades staten att öka de utländska intäkterna, både genom franskt penningstöd och vinstgivande export av spannmål och koppar. Nästan hälften av inkomsterna kom utifrån, vilket gjorde att trycket på hemlandet inte behövde öka. I stället var det erövringarna vid Östersjön, Livland och de preussiska hamnarna som fick betala, i väntan på att man som brukligt var vid denna tid kunde välta över kostnaderna på de områden längre ner i Tyskland och Mellaneuropa dit stridshandlingarna försköts.

ANNONS

ANNONS

Ett väl organiserat ekonomiskt maskineri

För att det ekonomiska maskineriet skulle fungera krävdes både en förvaltning och ett smidigt betalningssystem. Den framstående köpmannen Erik Larsson von der Linde utnämndes 1631 till faktor över den svenska krigarstaten, med placering i Amsterdam. Vid Östersjökusten inrättades förvaltningsenheter i städer som Stettin och Stralsund. Även i Hamburg var svenska ämbetsmän sysselsatta med handelsfrågor och ekonomisk organisation. Militärstatens främste ämbetsman, Axel Oxenstierna, höll till i Preussen, varifrån han förde en livlig korrespondens med kungen. Allt från övertalning till våld användes för att pressa fram medel från tyska furstar och deras underlydande. Den strategiskt sinnade Gustav Adolf var starkt emot planlös plundring. Målet var snarare en planmässig och långsiktig exploatering av de erövrade områdena.

Ett problem långt före telegrafen, telefonen och de elektroniska mediernas tid var själva överföringen av pengar. Ibland transporterade man helt enkelt mynten, vilket snarare var svårt och riskabelt, mellan städerna och till krigsskådeplatsen. Krigskassan höll emellertid sällan takten med soldaternas och officerarnas krav på avlöning, något som även i den disciplinerade svenska armén kunde förorsaka myteritendenser. Ett snabbare sätt att skicka pengar var genom växlar. Överföringarna gick betydligt smidigare men krävde ett utvecklat nät av lojala och penningstarka samarbetspartner på alla orter som drogs in i krigets penningkarusell. Den goda svenska organisationen gjorde att 70 procent av betalningarna kunde ske på sådant sätt.

Den svenska arméns stridsteknik och taktik

I slaget vid Breitenfeld prövades för första gången Gustav II Adolfs nyskapande stridsteknik mot en stark motståndare. Taktiken i den dåtida krigskonsten – ett egentligen lika förskönande som olämpligt begrepp – hade dittills byggt på den spanska ”tertian”, bestående av infanteriets fotfolk i en fyrkant av 3000 man (senare minskat till 1600) beväpnade med hillebarder och pikar. Som ett bälte runt dem fanns skyttar redo att med eldkraft spränga fiendens led och ge öppningar för infanteriet, för att sedan ta skydd bakom fotfolket och förbereda en ny eldstöt. Stridsmetoden hade blivit allt mer orörlig, trots att man närapå halverade antalet soldater i fyrkanten. Ett problem var också att när fyrkanten bringats i oordning hade den väldigt svårt att återgå till stridsformering.

I slaget vid Breitenfeld prövades för första gången Gustav II Adolfs nyskapande stridsteknik mot en stark motståndare.

Gustav II Adolfs taktiska skapelse var den ”svenska brigaden”, ca 1500-2000 man där samordningen mellan musketerarnas eld och pikenerarnas framstötar ansågs som mönstergill.

Eldkraft och rörlighet kombinerades, samtidigt som befälhavarna förmådde att agera på egen hand under striden. Artilleriet var väsentligt förbättrat, mycket tack vare att vapentillverkning och teknisk utveckling ägde rum inom ett halvcivilt skrå som inlemmats i militärorganisationen. Kavalleriet kunde med snabba anfall utnyttja den chockverkan som beskjutningen gett.

Gustav II Adolf var i huvudsak självlärd som militär befälhavare. Han predikade oupphörligen teorins roll för sina högre officerare. Om militär taktik, vapenutveckling och kompetent befälsföring är tre faktorer bakom den framgångsrika krigföringen är de administrativa reformerna på hemmaplan en fjärde. Krigstjänsten blev med utskrivningssystemet nästan en allmän skyldighet. På så sätt fick man kring 1630 ett permanent inslag av värnpliktiga enheter inom armén. Relationen mellan det svenska rikets soldater och militärväsendet var inte, som i legosoldaternas fall, byggt på kontrakt utan en hierarkisk underordning för undersåten gentemot staten.

Styrkeförhållanden inför slaget

Arméerna som stod emot varandra den 7 september vid Breitenfeld omfattade 23 000 man i den svenska samt 17 000 man i den sachiske kurfurstens armé gentemot den kejserliga sidans 33 000 soldater. Mindre än en femtedel av soldaterna i Gustav Adolfs egen armé var svenskar eller finländare. De flesta var från tyska områden, Baltikum eller från Skottland. Däremot bestod garnisoner och kvarlämnade vaktstyrkor i norra Tyskland främst av hemlandets mannar. Den sachiska armén utgjorde en egen enhet, dels med tanke på kurfursten Johan Georgs prestige, dels för att hans ovana förband inte skulle skapa oordning i de svenska leden.

ANNONS

ANNONS

Slagets förlopp

Tack vare god disciplin och välövade soldater kunde överste Lennart Torstensson snabbt besvara artillerielden från motståndarna. Nästa steg blev ett anfall från fältmarskalk Pappenheim mot den svenska högra flygeln, ledd av general Johan Banér. Skotten Robert Munro of Fowles, som ledde ett tyskt regemente på den svenska sidan, har skildrat striden:

”Ryttarna å bägge sidor anföllo varandra med våldsamhet. Våra ryttare väntade att lossa pistolen, tills fienden skjutit, och musketerarna avfyrade på nära håll en salva. Samtidigt avlossade våra ryttare sina pistoler och anföllo därpå med blanka vapen. Vid deras återkomst voro musketerarna redo att avlossa den andra muskötsalvan. Sålunda angripen av våra ryttare och illa tilltygad av våra musketerarplutoner, tappade fienden snart modet. Efter att två gånger hava attackerat var han tillbakaslagen.”

Nya attacker från Pappenheim följde, men försvararna slog tillbaka. Tilly som ursprungligen befann sig i den kejserliga arméns mitt rörde sig ut mot höger. Planen var uppenbarligen att via anfall från sidorna innesluta de svenska motståndarna. Hans försök att krossa sachsarna lyckades inte, men stora delar av kurfurstens trupper flydde snart slagfältet. Tilly kunde rycka fram och inta sachsarnas övergivna positioner. Läget var nu kritiskt för Gustav II Adolfs armé. Kanonerna riktades mot svenskarnas vänstra flygel, ledd av fältmarskalk Gustav Horn. Tillys trupper förberedde ett anfall i flank och rygg.

Förmågan till snabb anpassning blev här avgörande. Gustav II Adolf, som tidigare varit engagerad på den högra flygeln, skyndade över till andra sidan av slagfältet. Reserver sattes in och Horns blixtanfall med kavalleri och musketerare kom efter sega strider att avgöra slaget. Tillys kavalleri gav vika och övergav fotfolket som i skydd av mörkret så småningom kunde lämna slagfältet.

Breitenfeld
Bild: Kungliga biblioteket
Slaget avbildat på samtida kopparstick.

Slagets följder

I försvarsstabens omfångsrika verk Sveriges krig (1936–1939), får den kunglige befälhavaren ett glänsande betyg, ett omdöme som för övrigt går igen även i den militärhistoriska forskningen i andra länder:

”Gustav Adolfs ledning vid Breitenfeld kännetecknas av planläggningens djärvhet, utförandets järnhårda konsekvens och den snabba intuition, som omedelbart förstod att uppskatta innebörden av stridens växlingar samt möta oförutsedda händelser med väl avvägda motåtgärder. Sällan har en fältherre under så korta ögonblick haft att fatta så många och så betydelsefulla beslut.”

Hur Gustav II Adolf själv skildrade slaget framgår av ett brev till rikskansler Axel Oxenstierna, bara ett par dagar efter slaget (10 september):

”Fienden stodh som ett berg i förstonne och fächtades af een och annan deel länge medh sådan ardeur och ijfver, att dett syntes fast tvifuelachtigt, hvilkendera victorien behålla skulle. Omsider begynte fienden vijka, den vij så knapt efftersatte, att han först nödhgades förlöpa bådhe sitt och dedh lijtet tilförenne vundne Säxiske artillerij medh ammunition och allo, och endtligen medh heele hoopen vända ryggien till och lämpna oss mestare i marcken, sedhan slachten continue vahrad hadhe ifrån klockan 2 in till blå mörckret; vij läthe störste deelen af vårt cavallerie förföllia fienden, och hvilade sielfve på slachtplatzen.”

Slaget var en katastrof för kejsarens segerrika armé som i drygt ett decennium behärskat krigsscenen. Medan de svenska förlusterna begränsades till 2100 (inklusive svårt sårade) och 2000 sachsare låg 7600 döda motståndare kvar på slagfältet. Flyende soldater höggs ned. Omkring 6000 fångar togs och i mörkret drog sachsiska bönder runt och slog ihjäl sårade katoliker. Flera tusen tros ha dödats på detta grymma sätt. Inräknat deserteringar uppgick kejsarens förluster till 20 000 man. Även höga officerare föll offer för slaget vid Breitenfeld, som till exempel hertig Adolf av Holstein. Det svenska krigsbytet var också omfattande, alltifrån artilleripjäser och ett hundratal fanor och standar till fångar som lät värva sig hos segraren.

Den svenska och svenskvänliga propagandan utnyttjade segern maximalt. Över hela Europa spreds pamfletter och flygblad på tyska, franska, holländska, engelska och italienska.

Ett mer långsiktigt resultat av slaget var att protestantiska furstar i Tyskland allierade sig med ”lejonet från Norden”, som Gustav II Adolf hade börjat kallas. Även om kriget skulle fortsätta ytterligare 17 år förhindrade hans seger vid Breitenfeld den katolska restaurationen, liksom den habsburgska fursteättens dröm om att utvidga sin maktbas i Spanien, Nederländerna och Österrike till en kontinental monarki på tysk-romersk grund.

LÄS MER: Slaget vid Breitenfeld

LÄS MER: Trettioåriga kriget

LÄS MER: Gustav II Adolf

LÄS MER: Svenska armén och flottan under stormaktstiden

LÄS MER: Stormaktstiden

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Varför ingrep Sverige i det trettioåriga kriget?
     
  2. Redogör kortfattat för hur den svenska krigföringen finansierades.
     
  3. Nämn några av den svenska arméns stridstekniska och militärtaktiska fördelar som Gustav II Adolf låg bakom.
     
  4. Nämn några av de viktigaste följderna av den svenska segern vid Breitenfeld.

 

Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia

Senast uppdaterad: 1 april 2020
Publicerad: 14 mars 2020

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

S

Svenska armén och flottan under stormaktstiden

Det var den framgångsrika svenska krigsapparaten som gjorde Sverige till en stormakt i Nordeuropa....

S

Vallonernas betydelse för svensk järnindustri

Under 1600-talet var Nederländerna – dagens Belgien och Holland – Europas ekonomiska kraftcentrum....

S

Universitetet i Dorpat och försvenskningen av Baltikum under 1600-talet

På 1600-talet, när stora delar av Baltikum ingick i det svenska stormaktsväldet, grundades...

S

Riga - svensk storstad under stormaktstiden

Med sin strategiska roll för handeln ingick behärskandet av Riga i den svenska drömmen om ett...

ANNONS

Ämneskategorier

Stormaktstidens Sverige

Den svenska stormaktstiden var en turbulent period i Sveriges historia då Sverige agerade som stormakt i norra Europa (...

Krig och försvar 1500-1776

Vapen, strider, fältslag, krigföring och krig under den nya tiden.

Relaterade taggar

Slaget vid Breitenfeld

Breitenfeld är en plats i Sachsen i Tyskland, där Gustav II Adolf (23 000 man och 50 kanoner) den 7...

Trettioåriga kriget

Trettioåriga kriget var en europeisk storkonflikt 1618-1648 som i huvudsak utspelade sig på tysk...

Gustav II Adolf

Gustav II Adolf (1594-1632) var son till Karl IX och Kristina av Holstein. Han var Sveriges kung i...

SO-rummet tag typ

Fältherrar

Här hittar du material som handlar om krig och fältherrar (härförare) genom historien.

Lennart Torstensson

Lennart Torstensson (1603-1652) var en av Johan Banérs närmaste män som ledare av de svenska...

Johan Banér

Johan Banér (1596-1641) var en av de stora fältherrarna under trettioåriga kriget. Hans far hade...

Gustaf Horn

Gustaf Horn (1592-1657) var en av trettioåriga krigets främsta fältherrar. Han var Gustav II Adolfs...