Sharia - ett på uppenbarelsen vilande rättssystem

Tolkning av rättslärda eller lekpersoner?

Det finns några olika ämbeten som arbetar med islamisk rätt. En rättslärd teolog som deltar i arbetet med fiqh (rättsvetenskap), kallas faqih (rättslärd jurist). En faqih har kunskap om religionen och uttalar vad som är islamiskt. Ämbetet är främst knutet till utövandet av den religiösa rätten.

Ett resultat av de rättslärda juristernas arbete med rättssystemet är att det skrivits en mängd handböcker, som också kan kallas för lagböcker. Dessa kan fungera som uppslagsverk för en praktiserande muslim i bl.a. religiösa, juridiska och politiska frågor. I handböckerna finns - förutom självklara delar om islams etik och ritualer - exempelvis uppgifter om vilka musikinstrument som är tillåtna respektive förbjudna och om hur man ska umgås med det motsatta könet. Dessa skilda ämnen visar på rättssystemets höga ambition och omfattande kompetensområde.

När en faqih (en rättslärd) gör ett uttalande i en konkret situation om vad som är "rätt" eller "fel" islam gör han det i egenskap av mufti, dvs en som förklarar den islamiska rätten. Muftins utsaga (yttrande) kallas för fatwa.

I muslimska länder finns som regel statligt anställda muftis som kan fungera som experter. De ger sina utlåtanden i enlighet med sin rättsskolas principer. Både regimer och individer vänder sig till dessa kännare av den islamiska rätten för att få ett beslut om vad som är praxis i en konkret fråga. Detta gäller inte minst i de nya situationer som utvecklingen under 1900-talet och 2000-talet fört med sig.

Ett tredje ämbete är qadi (islamisk domare i sharia-rätt). Han är en domare vid sharia-domstolen.

Starkt förenklat finns det två riktningar i synen på arbetet med rättsvetenskapen:

• Den ena anser att formellt utbildade teologer är de auktoriteter som ska utfärda utlåtanden i alla frågor. Den riktningen kan ses som auktoriteternas islam. Tidigare har denna riktning uppfattats som konservativ och passiviserande för folket. De senaste årtiondenas utveckling har dock visat att de religiöst lärde inte är ett enhetligt kollektiv och att de även kan stå för förändring och aktivism. Islamistiska rörelser som palestinska Hamas, libanesiska Hizbollah, shia-rörelser i Irak, islamiska räddningsfronten i Algeriet eller politiskt aktiva sufiordnar i Turkiet har alla religiöst lärde inom sina led, vilka propagerar för förändring och förnyelse.
   
• Den andra riktningen menar att den enskilde ska ha rätt att själv söka svaret på olika frågor genom att studera Koranen och hadithmaterial. Denna metod kallas ijtihad och avser tolkning av det islamiska regelsystemet i nya situationer. Denna riktning är möjligen mera "folklig". Metoden kan innebära att muslimer finner flera lösningar på ett och samma problem i det moderna samhället. Koranens verser som anses röra kvinnors klädsel kan t.ex. tolkas på olika sätt, och ändå kan varje uttolkare anse att de följer "rätt" islam. Det kan synas motsägande, men då uppmärksammas behovet att uppnå en ny samstämmighet och det är bl.a. dessa diskussioner om tolkning som gör islam till en på många sätt levande religion.
   

Sharias strafflag

Islamisk rätt innehåller också en strafflag, som gäller dels brott som kan hänföras till privat rätt, dels brott som uttryckligen förbjuds i Koranen. De brott som nämns i Koranen kallas hadd (gräns). I många fall används också pluralformen hudud (gränser) som beteckning på dessa brott. Namnet betonar att det är Guds gränser som överskrids när en människa begår ett av brotten. Gud är målsägare, eftersom brotten är nämnda i Koranen och boken uppfattas som Guds ord till människor.

Vid t.ex. mord är inte staten utan den mördades efterlevande målsägare enligt islamisk rätt/tradition. Ett mord kan få dödsstraff som påföljd, men lika gärna en uppgörelse där mördaren får sitt straff efterskänkt mot ekonomisk ersättning till den dödes familj, en form av privat rätt som kan tillämpas på den arabiska halvön. I de flesta muslimska länder dömer dock den sekulära domstolen när det gäller mord.

Synen på "Guds gränser", som brott mot Gud, kan ge dessa lagar en övernationell status. En tolkning bland muslimer är att "Guds gränser" är lagar som ska följas, oavsett var en muslim befinner sig. Den åsikten har grupper av muslimer om islamisk rätt som helhet.

Uppfattningen att Koranen är evigt giltig får också följdverkningar på hur man betraktar lagen. Om bokens verser är givna av Gud i välvilja till mänskligheten kan det ses som en hädelse att kritisera dem. Det skulle kunna uppfattas som ett ifrågasättande av religionen och kanske t.o.m. som ett avfall från islam, vilket skulle vara shirk (dvs att sätta något vid Guds sida - polyteism), som är belagt med dödsstraff.

Till "Guds gränser" räknas traditionellt följande fem brott:

1. Otukt, könsumgänge utanför äktenskapet. Kraven på bevisföringen är hårda. Det ska vara minst fyra vittnen. Detta beskrivs i t.ex. Koranen 4:15. När det gäller straff för otukt är Koranen ej precis, men dödsstraff kan tillämpas.
    
2. Falsk angivelse för otukt. Straffet för detta brott tas upp i Koranen 24:4.
    
3. Drickande av vin. I detta fall finns det två grunder för att straffas. Den första är drickande av vin i någon form och kvantitet och den andra när man på grund av berusning inte kan utföra någon handling. Vindrickandet ska, för att kunna straffas, ha skett frivilligt.
    
4. Stöld. Straffet för stöld är avhuggande av hand, utmätt i Koranen 5:38. Det finns dock flera undantag när stöld inte faller under ramen för Guds gränser.
    
5. Landsvägsröveri. Detta brott anses vara relaterat till stöld och till dråp, men är upptaget som ett fristående brott.

Ovanstående fem brott är alltså Guds rätt. De andra straffen inom islamisk rätt tillhör mänsklig rätt. I de flesta muslimska länder är lagstiftningen sekulär och den religiösa rätten kan ses som att den influerar vissa områden. När länder emellertid uttrycker en ambition att tillämpa islamisk rätt som i t.ex. Iran, Pakistan, Sudan och Saudiarabien betyder det ofta att ovanstående "Guds gränser" blir viktiga.