M

Den romerska armén

Genom ständiga krig skapade romarna ett imperium som kom att omfatta alla områden runt Medelhavet. Hur kunde detta vara möjligt? Det berodde naturligtvis på en rad olika saker. En av dessa var att romarna hade en bättre armé än grannfolken. Här skildras romarnas armé vid tiden för republikens slut under det sista århundradet f.Kr, då den under ledning av fältherrar som Julius Caesar och Gnaeus Pompejus kanske stod på höjden av sin förmåga.
Bild:

Centurion Lucius Vorenus som leder sin centuria i strid. Bild från serien Rome (2005).

Vilka blev soldater?

Omkring år 100 f.Kr hade Rom fått en permanent yrkesarmé. De romerska soldaterna, legionärerna, hade inget annat jobb, de var bara soldater.

Soldaterna levde ett slitsamt liv. De marscherade med tung packning, grävde skyddsvärn och tränade hårt. Disciplinen var benhård. Lönen var inte särskilt bra, men kunde ibland drygas ut genom plundring. Många soldater dog i strid eller av sjukdomar. Andra fick skador för livet. 

Man kan ju undra hur någon ens ville bli soldat. Men rekryter till den romerska armén fanns det gott om. Vid den här tiden fanns det många på den italienska halvön som var arbetslösa och fattiga. Det var främst bland dessa som soldaterna rekryterades.

Under det sista århundradet f.Kr var tjänstegöringstiden för en legionär 16 år. Senare, under kejsartiden, ökade den till 25 år.

När en soldat pensionerades från armén, fick han i regel välja mellan ett stycke land eller en summa pengar.

Arméns organisation

Ett kännetecken för den romerska armén var att den i princip endast bestod av fotsoldater (infanteri). Soldater till häst (kavalleri) spelade en liten roll och användes mest för spaning, eskort och för att förfölja flyende fiendesoldater.

Det romerska infanteriet var organiserat i legioner. Under sista århundradet f.Kr bestod en legion av omkring 5 000 man. Åtminstone i teorin. I praktiken var legionerna ofta betydligt mindre eftersom det kunde vara svårt att ersätta soldater som dog av sjukdomar eller i strid.

En legion var sedan uppdelad i mindre enheter. Den största enheten inom en legion kallades kohort och utgjordes av 480 man. Den minsta men viktigaste enheten hette centuria och bestod av 80 soldater. Varje centuria var i sin tur uppdelad i tio grupper med åtta man i varje som bland annat delade tält i fält.

I varje legion fanns även en liten enhet på 120 kavallerister.

Legionerna kunde också få stöd av ett antal specialiserade hjälptrupper (auxilia).

Legionens befälsstruktur

Varje romersk legion leddes av en legat. Denne var vanligtvis en medelålders eller äldre man från Roms aristokrati och politiska elit (medlem i senaten) men som också hade många år inom armén bakom sig.

Till sin hjälp hade legaten sex militär­tribuner. Dessa utgjordes vanligtvis av yngre män som såg sin tid inom armén som en politisk språngbräda till en civil ämbetsmannakarriär. Det var dock viktigt att minst en av tribunerna hade militär erfarenhet för att kunna fungera som stabschef och legatens ställföreträdare.

Som tredje man i rang och chef för all tjänstgöring inom härlägret fanns en lägerprefekt - en erfaren och välmeriterad centurion som befordrats. Även han skulle vid behov kunna leda legionen, om än tillfälligt.

På varje av legionens sextio centurior fanns tre officerare: centurion (chef), optio (ställföreträdare) och signifer (standarbärare).

I en legion fanns många olika typer av officerare. Den viktigaste var centurionen - en erfaren veteran som förde befäl över en centuria (se ovan).

Med sin tvärstående hjälmplym och sin träkäpp har centurionen blivit en symbol för den romerska armén. De var pålitliga, skickliga på att hantera vapen, modiga och brutala. Träkäppen var en symbol för att de hade rätt att bestraffa sina soldater. Ofta var träkäppen också det redskap som kom till bruk vid sådana tillfällen. Genom sitt mod skulle centurionerna visa sig som föredömen för de andra soldaterna. Centurionerna var legionens ryggrad och på deras axlar vilade mycket av ansvaret för att striderna skulle sluta framgångsrikt. Följaktligen hade centurionerna mycket bra betalt. Det fanns dock en stor nackdel med att vara centurion. Risken att bli dödad i strid var avskräckande stor - betydligt större än för en vanlig soldat.

Legionärernas beväpning

Alla legionärer på 100-talet f.Kr var utrustade på samma sätt. De var klädda i ringbrynja och bar hjälm med ett brett nackstycke och gångjärnsförsedda järnsnibbar som kunde fällas ner och ge skydd åt sidorna av ansiktet. Därtill hade de en stor sköld, två spjut och ett svärd.

Svärdet hade en klinga på bara 60 cm och var i första hand avsedd som ett stötvapen. Det korta svärdet var ett utmärkt närstridsvapen, helt anpassat efter den romerska arméns sätt att strida i täta formationer.

Spjuten var omkring 2,3 meter långa med smala skaft och var avsedda att kastas mot fienden. Spetsen var försedd med hullingar så att den inte skulle gå att dra ut om den träffade en sköld. Efter spetsen kom ett 60 cm långt, tunnt järnskaft som var utformat så att det böjde sig när spjutet träffade marken eller en motståndares sköld.  Detta var en finurlig konstruktion eftersom spjutet därmed blev obrukbart och inte kunde kastas tillbaka av fienden.

Skölden var stor, cirka 1,2 m hög och ovalformad (senare under kejsartiden gjordes den rektangulär). Skölden vägde närmare tio kilo och ringbrynjan mellan 10–15 kilo. De tungt utrustade romerska soldaterna var därför ganska långsamma, men däremot väl skyddade, inte minst tack vare de stora sköldarna.

Bild:

Placeringen av roms legioner år 14 e.Kr, i slutet av kejsare Augustus regeringstid. Legionerna var i regel posterade längs med imperiets gränser.

Romarna använde sig också av olika typer av kastmaskiner, vilket var det ”artilleri” som stod till buds under antiken. Det antika artilleriet ska ändå inte underskattas, även om det inte var lika skrämmande som senare tiders artilleri (efter att krutet uppfunnits). En ballista eller en ”scorpion” (en mindre variant av ballistan) kunde skjuta stora stenar eller pilar 400-500 meter över slagfältet. Pilar som en ballista avfyrade kunde väga upp mot 2-3 kilo och genomborra flera män i rad. Ballistor som var anpassade för stenar kunde slunga iväg betydligt tyngre projektiler.

Antikens kastmaskiner kom främst till användning vid belägringar för att förstöra befästningar samt att driva bort fienden från murkrönen.

Befästa fältläger

Ett mycket utmärkande drag för den romerska krigföringen var att romarna alltid lät bygga befästa läger när dagens marsch var slutförd.

Lägret omgärdades av ett dike vars storlek varierade beroende på hur stor man bedömde att risken för överfall var. Jorden kastades upp på lägrets insida och ovanpå den vall som bildades uppfördes någon form av extra skydd, ofta en palissad. Hade man tur gick det att utnyttja floder och klippavsatser som skydd.

När lägret var färdigt sattes tälten upp, och därefter kunde soldaterna laga mat och vila.

Den strikta rutinen med att uppföra ett befäst läger efter en dagsmarsch gjorde att en legion inte hann förflytta sig särskilt långt under en dag. Men fördelarna övervägde nackdelarna. Ett befäst läger innebar att risken för oväntade anfall minskade. Även om diket och vallen inte verkar så avskräckande i våra ögon, så gav det ändå försvararna ett rejält övertag. En annan fördel uppstod om fienden skulle utmanas i ett fältslag. Den romerska armén ställdes då upp i lägrets närhet, och om slaget gick dåligt kunde soldaterna ganska enkelt dra sig tillbaka till lägret.

Eftersom romarna ansåg att fältlägret var så betydelsefullt fick soldaterna lägga ner mycket övning på att upprätta befästa läger.

Trossen

Varje legion var självförsörjande och hade även många personer anställda som inte var soldater, däribland kuskar och djurskötare.

Förutom vapen och skyddsutrustning behövde soldaterna naturligtvis mat, matlagningsredskap, tält och olika typer av verktyg för att kunna bygga läger och annat. Tyngre material som tält och kastmaskiner liksom merparten av maten transporterades på åsnor och vagnar.

Soldaterna bar själva sina vapen och sin skyddsutrustning, hackor, spadar, kokkärl och några dagars matranson. Den totala vikten av detta uppgick troligtvis till runt trettio kilo.

Övning och träning

Övningar var något som utmärkte den romerska armén. En samtida historiker som hette Josephus ansåg att romarnas ”övningar var som oblodiga fältslag och att deras fältslag som blodiga övningar”.

Soldaterna fick naturligtvis öva på att hantera sina vapen, och dessutom fick de träna på att snabbt bilda olika formationer och att omgruppera.

Långa marscher med packning genomfördes också regelbundet. Som man förstår av Josephus uttalande övade romarna också genom att utföra ”låtsasslag”, och som redan nämnts i att bygga befästa läger.

Många romerska fältherrar ansåg att sysslolöshet inte var bra för stridsmoralen inom armén. Soldaterna kunde därför också hållas igång med vägbyggen och andra civila anläggningsarbeten.

Fältslag under antiken

Att genomföra ett fältslag var alltid förenat med stora risker. Människor och hästar rev upp moln av jord och annat damm som skymde sikten. Kikaren var ännu inte uppfunnen så på avstånd kunde det vara svårt att skilja vän från fiende. Trumpetsignaler kunde vara svåra att höra när vinden tjöt eller i stridslarmet av vapenskrammel och vrålande soldater.

I den villervalla som uppstod under ett fältslag kunde vad som helst inträffa. Antikens fältherrar tänkte sig därför noga för innan de beslutade sig för att sätta allt på spel i ett stort fältslag.

Den vanligaste formationen under antikens fältslag var att arméerna ställdes upp i en enda massiv ”slaglinje”. Varje sådan slaglinje bestod av stort antal rader med soldater, ibland upp till 10-20 led.

I själva drabbningen kom framför allt soldaterna i de främsta raderna till nytta eftersom vapnen hade kort räckvidd.

Men alla soldater var så nära striden att de blev psykiskt påverkade; helt enkelt rädda. Att se soldater gå lös på varandra med blanka vapen måste ha varit fruktansvärt och något som vi inte kan föreställa oss. Det hände därför ibland att soldater (ofta oerfarna) drabbades av panik och började fly från slagfältet. När detta hände var det lätt att andra följde efter. Ingen ville ju lämnas ensam kvar med fienden. Flyende soldater blev lätta offer för den förföljande fienden som högg ner dem i ryggen. Det var också i dessa sammanhang som kavalleriet var som mest effektivt och dödsbringande.

Hur ett fältslag gick till under antiken har vi ganska dålig kunskap om. Rent allmänt kan sägas att striderna var betydligt mer avvaktande och försiktiga än som de brukar framställas i filmer och serier.

Bild:

Legionärer i främsta slaglinjen som väntar på stridsorder, omkring 50 f.Kr.

Romersk taktik

Till skillnad från detta system (en slaglinje i djupa led) ställdes de romerska soldaterna vanligtvis upp i tre slaglinjer. Dessa hade ofta bara tre till tio rader med soldater. Mellan varje slaglinje fanns ett mellanrum på ett hundratal meter. Flertalet av soldaterna blev därmed inte alls lika psykiskt påverkade som om de varit i stridens närhet. De hade därför lättare att behålla lugnet. En annan fördel var att romarna hade utvecklat ett system där de olika slaglinjerna kunde turas om att strida med fienden. Nya utvilade soldater kunde föras fram och ersätta de som stridit ett tag.

När de romerska leginärerna hade kommit så nära fienden att bara 20-30 meter återstod, kastade de främsta leden iväg sina spjut. Därefter gav man upp ett stridsvrål, drog svärden och sprang mot fienden. Detta gjordes för att skrämma fienden men också för att peppa sig själva. Adrenalinet strömmade till.

Den här typen av närstrid var mycket fysiskt krävande och troligtvis orkade inte de främsta leden strida mer än 15–20 minuter. Om man hade tur var den första sammanstötningen tillräcklig för att fiendesoldaterna skulle få nog och börja fly.

Ofta uppstod paus i striden. Vid sådana tillfällen visade sig den romerska armén överlägsen alla andra arméer. Romarna kunde då avlösa den främsta slaglinjen med den andra slaglinjen varefter nya fräscha soldater kunde utföra en ny attack. Fienden, som inte hade utvecklat en motsvarande taktik, stod plötsligt inför helt nya och utvilade trupper som de fick de svårare att stå emot.
 

Antikens mest effektiva krigsmaskin

Den romerska armén var sin tids främsta krigsapparat. Legionernas effektivitet byggde främst på följande principer:

  • En legionär genomgick intensiva övningar och hård träning under hela sin tjänstgöringstid.
  • Legionärerna hade bättre utrustning än deras fiender.
  • Trupperna utförde enkla operationer och använde effektiv stridsteknik. Den romerska armén var på det operativa planet rörlig och hade en stridsteknik som var överlägsen andra samtida arméers.
  • Legionerna var sin tids elitförband, mycket tack vare den romerska arméns sätt att ta till sig ny teknik (vapen och utrustning) och hela tiden ompröva och vidareutveckla beprövade taktiska metoder.

Visste du att:

  • Den militära disciplinen i den romerska armén var mycket hård. Om flera soldater övergav sina kamrater i strid, kunde straffet för de övriga bli att var tionde soldat i centurian skulle avrättas. Man avgjorde genom lottning vilka som skulle dödas.
  • Trots att romarna tyckte om att se på hästkapplöpningar på Circus Maximus hade de ingen god hand med hästar. Därför rekryterades folk till kavalleriet från olika bundsförvanter. Ryttarna bar ett dubbelsidigt spjut, om den ena spetsen bröts av kunde de använda den andra. Ryttarna hade också längre svärd än infanteristerna samt ovala sköldar. Sadlar, sporrar och betsel användes.
  • Det tog Caesars armé endast tio dagar att bygga en bro över floden Rhen sedan timret var fällt. På de platser där man tror bron låg är Rhen omkring 500 meter bred och upp till åtta meter djup.

Uppgifter och frågor

  1. Vilka var det i regel som blev soldater i den romerska armén?
     
  2. Vilken var legionärens viktigaste utrustning?
     
  3. Varför var centurionerna legionens ryggrad?
     
  4. Varför uppförde de romerska soldaterna alltid ett befäst fältläger efter en dagsmarsch?
     
  5. Berätta kortfattat om den romerska arméns taktik vid ett fältslag.
     
  6. Hur tror du att livet som romersk soldat var?

 

Litteratur:
Parker, H.M.D., The Roman legions, Heffer and Sons, 1958
Adcock, F E, Antikens krigskonst, II Rom under republiken, Prisma, 1966
Gilliver, C M, The roman art of war, Tempus Pub Ltd, 1999
Connelly, P, Greece and Rome at war, Frontline Books, 2012
Goldsworthy, A, The complete roman army, Thames & Hudson, 2003
 

Text: Anders Bredhe, författare till biografin "Caesar - statsman eller tyrann?"

Bokens webplats: www.caesarbiografi.se

 

 

 

Uppdaterad: 22 februari 2018
Publicerad: 09 december 2017