Bara de rikaste romarna hade vattenledning direkt in i huset och kunde njuta av eget badrum med rinnande vatten. Det fanns inga kranar utan vattnet plaskade på oavbrutet överallt.
3 000 badhus i Rom
Romarna förstod att njuta av sitt vatten. Bland det mest uppskattade var badhusen. Varje romersk stad hade minst ett badhus. I Rom fanns det första århundradet e.Kr omkring 3 000 badhus. Det största hade plats för 3 000 personer. Badhusen hade bassänger med kallt och varmt vatten, ångbad och torrbastu. Vattnet värmdes med hjälp av stora ugnar som eldades av slavar. Från elden leddes het luft in under golvet och värmde upp bassänger och bastur. De allra största baden hade också bibliotek, gymnastiksalar och trädgårdar. Många romare menade att badhusen var bland det bästa romarriket åstadkommit.
Vad var värre än Nero? Vad var bättre än de bad han lät bygga? skrev en romersk poet om en av romarrikets mest hatade kejsare.
700 reparatörer
Att hålla ordning på Roms vattensystem var en stor uppgift. I slutet av första århundradet e.Kr var Sextus Julius Frontinus ansvarig för Roms vattenledningar. Förutom skrivare och ingenjörer basade han över 700 arbetare; murare, rörmokare och renhållningsarbetare. Det var inte bara ständiga reparationer som höll arbetsstyrkan i gång. De måste också bevaka ledningarna, eftersom många romare försökte stjäla vatten genom att avleda det från ledningarna och få det direkt till sitt eget hus.
Frontinus var framgångsrik. Han kunde med stolthet säga att han fördubblat den mängd vatten som leddes till Rom. Han skröt med att inte ens avloppsvattnet gick till spillo. Det användes för att spola rent avlopp och offentliga toaletter innan det till sist sköljdes ut i floden Tibern.
Mästerverk i sten
Romarna organiserade sitt rike runt sina städer. De blev centralpunkter i romarriket. Där det inte fanns städer måste de skapas, något som krävde tillgång på vatten. Sedan äldsta tid har en bra brunn eller källa varit avgörande för om en by kan byggas.
När romarna i provinsen Gallien kom till Nemausus, dagens Nîmes i södra Frankrike, fanns där en bra källa nära det lilla samhället. Men romarna hade större planer och då räckte det inte med enbart en källa.
Omkring år 20 f.Kr började den berömde fältherren Marcus Agrippa konstruera en akvedukt som var nästan fem mil lång. Den behövdes för att skaffa tillräckligt med vatten till den nya staden. Precis som Roms akvedukter byggde denna på att vattnet rann nedför hela tiden. Akvedukten började i bergen 55 kilometer nordöst om Nemausus.
Akvedukten måste bland annat dras över floden Gardons djupa dalgång. Agrippa löste problemet genom att konstruera en bro i tre våningar som blev känd under namnet Pont du Gard. Överst flöt vattnet, och den understa våningen blev tillräckligt bred för att rymma en väg. Pont du Gard står kvar än idag, omkring 2 000 år efter det att den byggdes. Det är ett gott betyg åt romarnas byggnadskonst. Öresundsbron, byggd mellan Malmö och Köpenhamn med modernaste teknik, invigdes år 2000. Dess beräknade livslängd är 80-90 år.
Marcus Agrippas akvedukt blev lyckad och Nemausus växte snabbt. Tempel, arenor, bostäder och badhus växte fram. Ännu en romersk stad hade grundats. Det viktiga är inte att romarna lärt sig att leda vatten långa sträckor. Det var de ju inte ensamma om som vi sett tidigare. Men däremot var romarna de första som klarade av att få fram så mycket vatten att en helt ny stad kunde växa fram. Därmed kunde de kringgå den gamla regeln att det alltid måste finnas tillräckligt med vatten i närheten för att en stad ska kunna grundas.
Tunnel genom berget
I Nordafrika byggde romarna en serie bevattningskanaler. Tekniken att samla upp det lilla regnvatten som föll i så torra områden hade de lärt sig i Negevöknen när de stred mot nabatéerna år 106. Nordafrika blev efter hand ett av romarnas viktigaste odlingsområden.
De byggde även akvedukter. Ingenjören Nonius Datus beräknade hur en tunnel skulle byggas genom ett berg och lät två arbetslag börja från var sitt håll. Sedan lämnade han området. När han kom tillbaka några år senare, upptäckte han till sin fasa att båda arbetslagen hade svängt. De kunde nu inte mötas i berget som han planerat. Nonius fick göra nya beräkningar, och staden Saldae fick sin akvedukt.
- Hade jag varit borta lite längre hade det blivit två tunnlar i stället för en, sa han efteråt.
Badhus utan vatten
När Rom stod på sin höjdpunkt hade det mer än 1 miljon invånare. Men århundradena efter Kristus försvagades riket och delades i två. År 476 e.Kr stormade goterna Västrom och den siste romerske kejsaren avsattes.
Livet i Rom och andra romerska städer föll inte samman omedelbart. Städerna stod ju kvar även om de fått nya härskare. Men de olika folk som angripit romarriket hade ingen möjlighet att sköta ett sådant rike. Bara att hålla Roms akvedukter i skick hade ju krävt 700 hantverkare. Nu förföll vattenledningarna precis som mycket annat. År 537 e.Kr slutade vattnet att rinna i badhuset Carcalla, som byggts för att ta emot 1 600 badande. I akvedukterna slog buskar och annan växtlighet rot. De vattenledningar som romarna varit så stolta över växte igen eller förstördes av folk som behövde stenarna för att bygga hus.
LÄS MER: Romersk arkitektur och vattenförsörjning
LÄS MER: Akvedukter
LÄS MER: Liv och död i Rom
LÄS MER: Vägar i romarriket
LÄS MER: Antikens Rom - en världsmetropol
LÄS MER: Romarriket
LÄS MER: Lätta fakta om antikens Rom
LÄS MER: Antikens teknik
LÄS MER: Historia om mode, utseende och hygien
LÄS MER: Vatten och avlopp i medeltidens städer
Litteratur:
Staffan Hansson, Teknikhistoria - en historia om tekniskt kunnande och dess betydelse för individ och samhälle från äldsta tid fram till 1900-talet, Studentlitteratur, 1990
Jan Hult och Bengt Nyström, Technology & industry, Science History Publ., 1992
Henry Hodges, Technology in the Ancient World, Penguin, 1971
Sten Söderberg och Bo Falk, Den snillrika människan - teknik under miljoner år, Rabén & Sjögren, 1979
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare