Större delen av vattenledningarna löpte under jord, men det är akvedukterna på höga broar som vittnar om romarnas skicklighet som ingenjörer.
De romerska akvedukterna byggdes av stora arbetslag där både slavar, soldater och fria yrkesarbetare kunde ingå. Arbetarna grävde kilometerlånga kanaler och tunnlar, göt fundament och högg ut stenblock ur berget. Stenblocken transporterades på vagnar och hissades sedan på plats för att bygga de rader av valvbågar som bar upp vissa delar av akvedukterna.
Transportkanalerna i de romerska vattenledningarna kunde vara över 100 kilometer mellan källa och stad. Akvedukten till Kartago i Tunisien är hela 133 kilometer.
I det romerska imperiet leddes omkring 13 procent av vattnet fram över marknivån, medan resten strömmade i stora nedgrävda vattenledningar.
Roms akvedukter var i bruk i över 800 år. Under goternas belägring av staden 537 e.Kr kapades flera av vattenledningarna, vilket slog ut stora delar av vattenförsörjningen. Många akvedukter förföll därefter, men några reparerades och fortsatte att användas. Aqua Virgo har varit i bruk sedan antiken och förser än idag bland annat Fontana di Trevi i Rom med vatten. Av de andra stora akvedukterna återstår främst ruiner, som fortfarande syns på flera platser i och omkring Rom.
Akvedukterna förde färskt vatten till stora fördelningsbassänger på olika platser i staden. Därifrån leddes vattnet genom ett nät av mindre rör, ofta gjorda av bly, till fontäner, badhus och brunnar runt om i staden. Det fanns därför många olika platser i staden där invånarna kunde hämta vatten.
Romarna tillverkade de flesta rören i akvedukterna av lera, som gav det friskaste vattnet och mest välsmakande vattnet. Men både i anslutningsrören till husen och i akvedukterna använde de blyrör, fastän de mycket väl visste att bly är giftigt. Blyrören var dock billigast.
Endast särskilt inflytelserika medborgare fick tillstånd att få vatten indraget i sina hus. Det krävdes i varje enskilt fall kejsarens tillstånd. Dessa förmögna medborgare kunde ha både varmt och kallt rinnande vatten, centralvärme, bad, bastu och toaletter.
Akvedukterna gav romarna bättre tillgång till rent vatten och gjorde det lättare att sköta hygienen. De offentliga badhusen blev populära mötesplatser där vattnet värmdes upp med hjälp av stora eldstäder.
Vattnet rann genom Rom – utan några pumparDet kanske mest imponerande med de romerska akvedukterna är att vattnet kunde färdas många mil utan hjälp av pumpar. Romarna utnyttjade helt enkelt tyngdkraften. Vattenledningen byggdes med en mycket svag lutning hela vägen från en källa på högre mark ner mot staden. Om lutningen blev för brant kunde vattnet skada ledningen, och om den blev för liten riskerade det att stanna. Därför krävdes mycket noggranna mätningar. När vägen korsade en dal kunde romarna bygga de höga stenbroar som vi idag ofta förknippar med akvedukter. Men de flesta vattenledningarna låg under marken. De berömda valvbågarna utgjorde bara en mindre del av systemen. Tekniken var så hållbar att vissa romerska vattenledningar fortfarande används nästan 2 000 år senare. Aqua Virgo, som byggdes år 19 f.Kr, leder än idag vatten in i Rom och försörjer bland annat den berömda Trevifontänen.
|
M LÄS MER: Romerska akvedukter, vattenledningar och badhus
M LÄS MER: Romersk arkitektur och vattenförsörjning
M LÄS MER: Liv och död i Rom
M LÄS MER: Vägar i romarriket
M LÄS MER: Antikens Rom – en världsmetropol
M LÄS MER: Romarriket
L LÄS MER: Lätta fakta om antikens Rom
M LÄS MER: Antikens teknik
M LÄS MER: Historia om mode, utseende och hygien
M LÄS MER: Vatten och avlopp i medeltidens städer
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet!
