Den traditionella uppgiften att övervaka fredsavtal har idag till stor del ersatts av mera aktiva insatser där våld ibland används för att till exempel skydda civilbefolkningen. Utvecklingen har också gått mot så kallade multifunktionella insatser, där fredsskapandet är det första steget som sedan ska följas av långsiktig återuppbyggnad och utveckling.
Internationella brottmålsdomstolen (ICC)
Invigningen av den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i nederländska Haag för några år sedan är för många den största händelsen inom folkrätten sedan FN-stadgan kom till. Förhoppningen är att krigsförbrytare och andra som gjort sig skyldiga till mycket allvarliga brott, inte ska undgå att ställas inför rätta. Men om det verkligen blir så är inte säkert. Flera viktiga länder, till exempel USA och Ryssland, har valt att ställa sig utanför systemet med motiveringen att domstolen kan användas i politiska syften.
Olika aktörer
Internationell politik kan sägas vara detsamma som politiken mellan stater, medan utrikespolitik är en stats politik gentemot en annan. Det innebär att internationell säkerhet kan beskrivas som säkerheten mellan stater. Men riktigt så enkelt är det inte.
Internationell politik och säkerhet består också av många andra aktörer, till exempel intressegrupper, företag och organisationer. De har alla, om än i varierande utsträckning, inflytande över hur situationen i världen utvecklas. Det är dessutom ett inflytande som har förändrats i takt med den ökade globaliseringen.
Det som nu pågår är enligt många den största förändringen på flera hundra år, väl jämförbar med industrialismens genombrott. Det är en förändring som gjort att det idag kan vara svårt skilja på nationell och internationell säkerhet.
Problem med kapprustning
Osäkerhet om huruvida andra stater tänker använda sin militär för anfall eller försvar, orsakar två klassiska problem:
- Hur ska ett land kunna avgöra vad som är målet med ett annat lands/andra länders militära upprustning?
- Hur bör det egna landet möta andra länders militära upprustning?
Det är problem som ligger bakom det så kallade makt- och säkerhetsdilemmat - våldsmedel som används för att öka säkerheten för en stat utgör samtidigt ett hot mot andra staters säkerhet. Det betyder att om en stat rustar upp, kan andra stater känna sig tvingade att göra samma sak, vilket i sin tur påverkar andra stater att också öka sina militära utgifter. Resultatet blir ökad kapprustning, men inte nödvändigtvis ökad säkerhet.
Enligt en del säkerhetspolitiska tänkare har de stora krigen mellan nationalstater ersatts av en ny typ av krig, orsakade av staters maktlöshet, erodering eller upplösning.
Inte sällan utnyttjas tomrummet av nationalister, kriminella eller andra antidemokratiska grupper. Ofta används religion och etnicitet i kampen om makten. Krigen i forna Jugoslavien, Somalia och Rwanda är tre exempel på detta.
Krig eller samarbete?
Länder som är oense eller i konflikt med varandra kan lösa sina problem på fredlig väg genom förhandlingar och samarbete. Men de kan också hamna i krig.
Valet mellan samarbete och krig kan tyckas enkelt. Krig är grymt, förödande och kostsamt, medan förhandlingar och samarbete leder framåt. För många, de flesta, är det också så. Samtidigt finns det de som tjänar på krig. Vad som till slut avgör om stater hamnar i väpnade konflikter med varandra eller samarbetar är ingen enkel fråga, utan beror på många olika saker.
Möjlig världsregering
FN, WTO och WHO är exempel på mellanstatliga organisationer där det är valfritt för stater att delta. Besluten tas gemensamt och det finns ingen överordnad makt som kan fatta beslut när inte staterna kommer överens eller inte följer de lagar som man kommit överens om. Regelverket består ofta av rekommendationer.
Så är det till exempel med folkrätten där staterna kommit överens om riktlinjer för till exempel handel, diplomatiska förbindelser och krigföring. Internationella avtal är generellt inte allmänt gällande lagar. Staterna avgör själva om de vill skriva under eller inte.
Världsfred skulle kunna uppnås genom en överordnad internationell myndighet som tog över makt och resurser från staterna, en slags världsregering. Enligt en del är ett sådant här system den enda rimliga lösningen på krigen i världen, medan det för andra är en utopi.
