För det stora flertalet var det jakten och fisket som gjorde att man överlevde. Havskusterna, insjöarna och älvarna gav de mest säkra fångsterna.
Redan tidigt började omgivande folk bedriva handel med samerna. De vanligaste varorna samerna kunde leverera var skinn av ekorre, mård, utter, bäver, räv, järv, lo, björn och ren. Även gråfågel, tjäder, orre och järpe var en vanlig handelsvara.
Sijdan – det samiska samhället
Innan samerna införlivades i nationalstaterna hade de organiserat sitt samhälle i form av siidor. Dessa siidor hade bestämda gränser och inom siidan fördelades jakt- och fiskerättigheter.
Basen för försörjningen var under flera 1000 år familjegruppen. Två till tre familjer höll ihop och fiskade och jagade tillsammans. När vildrensjakten blev det viktigaste försörjningssättet vid 1500-talet f. Kr växte ett nytt samhälle fram, sijddasamhället. Sijddans storlek motsvarade ett effektivt jaktlag och bestod av ungefär tio familjer.
Varje sijdda hade ett eget område, där bara sijddans invånare fick jaga och fiska. Gränserna för dessa territorier var kända för alla i den egna och de omgivande sijddorna. I sijddan fanns tryggheten och gemenskapen. Sijddans medlemmar förväntades visa solidaritet och lojalitet med sijddan genom att hjälpa till med anskaffandet av föda. För den som inte kunde jaga själv delade sijddans folk med sig av bytena.
Staternas kamp börjar - territorieanspråk och mission
När Sápmi på medeltiden på allvar drogs in i de omgivande staternas intressesfär betraktades landet som öde. Var och en av nationalstaterna ville få kontroll över detta land och dess rikedomar. Under flera hundra år tvistade de om vem som egentligen hade rätten till landet i norr.
Liksom i andra delar av världen har kyrkorna i Norden och Ryssland stöttat sina staters regeringar i deras strävan att ta makten i nya områden. I Guds namn tog de sig rätten att fördöma samernas tro. På så sätt understödde kyrkan staternas territorieanspråk i Sápmi.
Kyrkan i Sverige inledde sin missionsverksamhet på allvar i början av 1600-talet, då kyrkor byggdes på flera platser i Sápmi. Kyrkans mål var att kristna de hedniska samerna. Svenska kronans avsikt var att utvidga Sveriges territorium åt norr. Karl IX ville komma åt det fiskrika Norra Ishavet och dess betydelse för handeln. För att visa grannländerna att här borde han ha företräde kallade han sig ”de lappar i Nordanlandens konung”.
Sverige tog visserligen upp skatt av samerna i området, men det räckte inte för att hävda rätten till landet, eftersom även Danmark/Norge och Ryssland tog upp skatt här. Det bästa sättet att kunna säga att landet var svenskt var om här bodde svenskar, men det var svårt att få svenskar att flytta hit. Och folket som redan bodde här, samerna, var varken svenskar, norrmän eller ryssar. Men om samerna kristnades och betalade skatt till svenska kronan kunde de räknas som svenska undersåtar och landet de bebodde kunde kallas svenskt.
Skatt till flera länder
Vid medeltiden konkurrerade tre länder om makten i norr: Sverige/Finland, Danmark/Norge och Ryssland. I norr fanns det fiskrika Ishavet och här gick de åtråvärda handelsrutterna till Archangelsk, något som kunde ge goda inkomster till den som kontrollerade området. Ländernas syn var att skatteuppbörd gav överhöghet över området. Varje land var intresserat av att hävda sin rätt till området och sin rätt till att ta upp skatt av samerna som bodde här. Det ledde till att samer i vissa trakter tvingades betala skatt till två eller tre länder samtidigt. Först 1751 upphörde Sverige/Finland och Danmark/Norge att ta upp skatt från samma samer. Ryssland och Danmark/Norge fortsatte att ta upp skatt fram till 1809.
Koloniseringen av Sápmi
Trots skattskrivning och tvångskristnande betraktades samerna som oberäkneliga av svenska staten. Deras rörlighet som nomader var hotfull och de kunde inte säkra statens anspråk på territoriet i norr.
För staten fanns då bara en utväg: svenska bönder borde flytta till ödemarken och odla upp den. En jordbrukande, bofast befolkning, visste man var man hade och gjorde att man kunde hävda territorialrätt till landet.
Intresset från svenskarna för att flytta norrut var dock svagt. Redan Gustav Vasa hade varit intresserad av att få folk att flytta till ödemarken i norr. Men det som på allvar väckte svenska statens intresse för att kolonisera lappmarken var upptäckten av silver i Nasafjäll 1634. När Sverige hade en silvergruva i lappmarken blev det än viktigare att hävda svenskt territorium.
Hur skulle man då bära sig åt för att locka nybyggare norrut? Lösningen blev Lappmarksplakatet som kom 1673. Där stadgades att den som bosatte sig i lappmarken skulle få 15 års skattefrihet och slippa gå ut som soldat i krig. Det sistnämnda var säkert inte ett dåligt löfte, för vid den här tiden låg Sverige ofta i krig. Eftersom samernas bidrag till statskassan ansågs som väsentligt, stadgades att nybyggarna inte fick störa samerna i deras näringsutövning och inte heller ta upp mark på deras lappskatteland, utan bara på sådant land som ansågs som obrukat.
Så småningom förstod man från statligt håll att det var nödvändigt att klarlägga näringsfördelningen mellan nybyggare och samer. 1749 kom därför lappmarksreglementet. I det fastslogs att nybyggaren i första hand skulle ägna sig åt odling och kreaturshållning. För att han inte skulle inkräkta för mycket på samernas näring, skulle han inte ägna sig alltför mycket åt jakt, däremot hade han rätt att fiska i de samiska fiskevattnen. Jakt- och fiskerättigheterna sträckte sig i en halv mils radie runt nybygget, men slåtterängarna fick innehas på längre avstånd. Nu öppnades nybyggesrättigheterna även för samerna.
De styrande ansåg att samer och nybyggare utan problem skulle kunna leva sida vid sida, eftersom de skulle idka olika näringar. Samerna skulle leva på jakt, fiske och renskötsel och nybyggarna skulle leva på odling och boskapsskötsel. I verkligheten gick det inte att livnära sig enbart på odling i det karga klimatet.
Konflikter
Fram till mitten av 1700-talet var samernas ställning fortfarande förhållandevis stark i lappmarken. I domstolstvister om marken med nybyggare vann samerna för det mesta. Renskötseln betraktades som en viktig näring vid sidan av nybyggarnas jordbruk och boskapsskötsel.
I takt med att fler nybyggare flyttade in ökade konflikterna. Samerna tvingades se på när nybyggarna slog sig ned på lappskatteland. Särskilt konflikter rörande fiskesjöar kom upp i tinget. Nybyggaren hade då slagit sig ned vid en samisk fiskesjö och den ursprunglige ägaren hade inte längre tillträde till sjön. Ofta var det inte tillräckligt att fiskesjön låg på samens skatteland. Samen kunde inte förhindra nybyggaren från att slå sig ned där. Nybyggarna i sin tur anklagade samerna för att låta sina renar riva ner höhässjor och trampa ner växtligheten. Efter mitten av 1700-talet förändrades myndigheternas syn på markrättigheter och samerna förlorade hädanefter allt oftare i domstolstvister med nybyggarna.
Jaktens och fiskets betydelse som näringsgren har minskat
Idag är jakten och fisket av mindre betydelse. De kustsamer som i långa tider livnärde sig på fiske längst den nordnorska kusten har blivit utkonkurrerande av flytande fiskefabriker som dammsuger havet på fisk. Fisket i insjöar och älvar är säsongsbetonat och enbart en binäring. Jakten på pälsdjur är också en binäring som många samer ägnar sig åt. För renskötande samer är dock jakten och fisket fortfarande ett viktigt komplement till renskötseln.
Gränser av i dag
De gränser som de nordiska staterna dragit upp i Sápmi är ofta ett hinder, både näringsmässigt och kulturellt. Dagens renbeteskonvention mellan Norge och Sverige ses, åtminstone av de svenska samerna, som ett hinder. Många menar att renskötseln i gränsområdena hade varit effektivare utan konventionen.
