För det stora flertalet var det jakten och fisket som gjorde att man överlevde. Havskusterna, insjöarna och älvarna gav de mest säkra fångsterna.
Redan tidigt började omgivande folk bedriva handel med samerna. De vanligaste varorna samerna kunde leverera var skinn av ekorre, mård, utter, bäver, räv, järv, lo, björn och ren. Även gråfågel, tjäder, orre och järpe var en vanlig handelsvara.
Sijdan – det samiska samhället
Innan samerna införlivades i nationalstaterna hade de organiserat sitt samhälle i form av sijdor. Dessa sijdor hade bestämda gränser och inom sijdan fördelades jakt- och fiskerättigheter.
Basen för försörjningen var under flera tusen år familjegruppen. Två till tre familjer höll ihop och fiskade och jagade tillsammans. När vildrensjakten blev det viktigaste försörjningssättet vid 1500-talet f.Kr växte ett nytt samhälle fram, sijdasamhället. Sijdans storlek motsvarade ett effektivt jaktlag och bestod av ungefär tio familjer.
Varje sijda hade ett eget område, där bara sijdans invånare fick jaga och fiska. Gränserna för dessa territorier var kända för alla i den egna och de omgivande sijdorna. I sijdan fanns tryggheten och gemenskapen. Sijdans medlemmar förväntades visa solidaritet och lojalitet med sijdan genom att hjälpa till med anskaffandet av föda. För den som inte kunde jaga själv delade sijdans folk med sig av bytena.
Staternas kamp börjar - territorieanspråk och mission
Under medeltiden när Sápmi på allvar drogs in i de omgivande staternas intressesfär betraktades landet som öde. Var och en av nationalstaterna ville få kontroll över detta land och dess rikedomar. Under flera hundra år tvistade de om vem som egentligen hade rätten till landet i norr.
Liksom i andra delar av världen har kyrkorna i Norden och Ryssland stöttat sina staters regeringar i deras strävan att ta makten i nya områden. I Guds namn tog de sig rätten att fördöma samernas tro. På så sätt understödde kyrkan staternas territorieanspråk i Sápmi.
Kyrkan i Sverige inledde sin missionsverksamhet på allvar i början av 1600-talet, då kyrkor byggdes på flera platser i Sápmi. Kyrkans mål var att kristna de hedniska samerna. Svenska kronans avsikt var att utvidga Sveriges territorium åt norr. Karl IX ville komma åt det fiskrika Norra Ishavet och dess betydelse för handeln. För att visa grannländerna att här borde han ha företräde kallade han sig ”de lappar i Nordanlandens konung”.
Sverige tog visserligen upp skatt av samerna i området, men det räckte inte för att hävda rätten till landet, eftersom även Danmark/Norge och Ryssland tog upp skatt här. Det bästa sättet att kunna säga att landet var svenskt var om här bodde svenskar, men det var svårt att få svenskar att flytta hit. Och folket som redan bodde här, samerna, var varken svenskar, norrmän eller ryssar. Men om samerna kristnades och betalade skatt till svenska kronan kunde de räknas som svenska undersåtar och landet de bebodde kunde kallas svenskt.
