Under sommaren 479 f.Kr marscherade perserna återigen ner till Aten som brändes på nytt (staden hade bränts ner av perserna året innan). Atenarna lyckades nu övertala spartanerna att samla en stor grekisk armé för att möta perserna.
De grekiska och persiska arméerna möts
Under sensommaren 479 f.Kr drabbade en grekisk armé samman med den persiska armén utanför staden Plataiai i Boetien (se karta). Den grekiska armén bestod av spartaner och soldater från många andra stadsstater på Peloponnesos (karta) tillsammans med atenarna. Överbefälhavare var den spartanske regenten Pausanias. Den persiska armén leddes av Mardonios.
I slaget följde den grekiska armén från början samma taktik som den vanligtvis brukade göra genom att positionera sig på en höjdsträckning med buskar och stenar, där persernas kavalleri hade svårt att anfalla dem. Enligt historikern Herodotos bestod den grekiska armén av omkring 38 700 hopliter (tungt utrustade fotsoldater) och närmare 70 000 lättbeväpnade män. Uppgifterna om de lättbeväpnade är osäkra. Hur stor den persiska armén var är ännu svårare att fastställa. Vissa moderna uppskattningar talar om mellan 40 000 och 100 000 soldater, däribland både infanteri och kavalleri.
Persernas stora fördel var deras kavalleri (ryttare), som kunde röra sig snabbt över den öppna slätten. Grekernas styrka låg framförallt hos hopliterna, som stred i täta formationer med stora sköldar och långa spjut. De båda arméerna försökte därför få motståndaren att lämna sin fördelaktiga terräng.
Sammandrabbningen vid Plataiai
Grekerna stod nu uppe på höjden och förberedde sig för strid, samtidigt som den persiska armén höll sina ställningar nere på slätten. Under flera dagar förekom mindre strider där persernas kavalleri försökte störa grekernas försörjning. Perserna lyckades bland annat angripa transporter med mat och förstöra en viktig vattenkälla. Grekerna fick därför allt svårare att få tag på dricksvatten och förnödenheter.
Den grekiske befälhavaren Pausanias beslöt då att flytta armén till en säkrare plats under natten. Men förflyttningen blev oordnad och de grekiska styrkorna splittrades i flera grupper. När Mardonios upptäckte att grekerna drog sig tillbaka trodde han att de var på väg att fly. Han beordrade därför sina soldater att anfalla.
De spartanska hopliterna, som tillsammans med soldater från stadsstaten Tegea befann sig i den grekiska arméns högra del, mötte nu ett hårt persiskt anfall. Till en början hade perserna framgångar med sina bågskyttar, men när grekerna gick till motanfall blev striderna alltmer närgångna. De tungt rustade grekiska hopliterna hade en fördel i närstrid tack vare sina stora sköldar, rustningar och långa spjut.
Den avgörande vändningen kom när den persiske befälhavaren Mardonios dödades under striderna. När perserna förlorade sin ledare började deras motstånd bryta samman. Samtidigt kämpade atenarna mot grekiska trupper från bland annat Thebe, som hade valt att stödja perserna. Striderna slutade med att grekerna besegrade sina motståndare och stormade det persiska lägret.
Spillrorna av den kvarvarande persiska armén flydde norrut mot Makedonien, medan andra dödades eller tillfångatogs. De persiska styrkor som lyckades undkomma kunde så småningom ta sig över Dardanellerna till Mindre Asien (dagens Turkiet).
Slaget vid Mykale – ännu ett nederlag för perserna
Ungefär samtidigt som perserna besegrades vid Plataiai år 479 f.Kr led de ännu ett stort nederlag, denna gång vid Mykale på Mindre Asiens västkust. Enligt den grekiske historikern Herodotos ägde båda slagen rum samma dag.
En grekisk flotta hade seglat till området för att bekämpa perserna. Men istället för att möta grekerna till havs hade perserna dragit upp sina fartyg på stranden och byggt ett skyddande staket runt dem. Grekerna gick då i land, anföll det persiska lägret och besegrade försvararna. En stor del av den persiska flottan förstördes.
Segern vid Mykale blev, tillsammans med slaget vid Plataiai, slutet på persernas försök att erövra Greklands fastland. Perserriket förblev dock en mäktig fiende under lång tid framöver.
Perserkrigens följder
Efter segrarna mot perserna växte Atens makt. År 478/477 f.Kr bildade Aten tillsammans med flera andra grekiska stadsstater det attiska sjöförbundet. Medlemmarna skulle bidra med fartyg eller pengar till ett gemensamt försvar mot Persien.
Med tiden fick Aten allt större kontroll över förbundet. Pengarna från medlemsstaterna stärkte stadens ekonomi och bidrog till en kulturell blomstringstid. Samtidigt utvecklades den atenska demokratin.
Men Atens växande makt skapade också motsättningar med Sparta, som ledde ett annat förbund av grekiska stadsstater. De tidigare allierade blev nu rivaler om makten i Grekland. Konflikten ledde så småningom till det peloponnesiska kriget, som bröt ut 431 f.Kr.
S LÄS MER: Perserkrigen
M LÄS MER: Slaget vid Thermopyle
S LÄS MER: Slaget vid Marathon
S LÄS MER: Slaget vid Salamis
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
J.F.C. Fuller, De avgörande slagen, del 1 – Från antiken till Hastings 1066, Historiska Media, 2004
Tom Holland, Marathon – det persiska imperiet och kampen om västerlandet, Leopard Förlag, 2006
Simon Anglim m.fl., Slagfältet under antiken, Historiska Media, 2002
FÖRFATTARE
Text: Johnny Poetzsch, lärare i historia och andra samhällsorienterande ämnen
Webbplats: Poetzsch Historica
