Perserna landstiger vid Marathon
År 490 f.Kr satte den persiska storkungen sina planer i verket och beordrade sin stora flotta att ta sikte på Aten. Fälttåget leddes av de persiska befälhavarna Datis och Artafernes. Enligt Herodotos överskeppades en stor armé med hjälp av omkring 600 fartyg.
Under sensommaren gick de iland på de låglänta stränderna vid Marathon i Grekland, omkring 4 mil från Aten (se karta). Det exakta datumet är omdiskuterat bland historiker.
Under tiden som de persiska trupperna landsteg växte oron i Aten. Den persiska arméns storlek är osäker, men vissa uppskattningar talar om 20 000-25 000 soldater, däribland både infanterister och ryttare.
Atenarna kallade snabbt in alla medborgare som hade krigstjänst, omkring 9 000 hopliter (tungt utrustade fotsoldater), tillsammans med uppskattningsvis 1 000 man från den allierade stadsstaten Plataea och skickade därefter en kurir till Sparta för att hämta hjälp.
Atenarna förbereder sig för strid
Men spartanerna dröjde med sin hjälp. Enligt Herodotos ville de hjälpa Aten, men deras religiösa regler hindrade dem från att ge sig av före nästa fullmåne. Detta hade samband med en viktig religiös högtid. Spartanerna lovade därför att skicka soldater senare, men hjälpen kom inte fram i tid.
Atenarna och deras allierade från Plataea stod nu i stort sett ensamma mot perserna, men beslutade ändå att gå till anfall. En av de atenska befälhavarna var Miltiades, som hade erfarenhet av persisk krigföring. Den grekiska armén marscherade mot Marathon och intog ställningar vid höjderna intill slätten. Där bevakade de båda arméerna varandra under flera dagar i väntan på ett gynnsamt tillfälle att anfalla.
När grekerna slutligen gick till anfall ställde hopliterna upp sig i falanger, täta stridsformationer där soldaterna skyddade sig med stora sköldar och använde långa spjut. För att kunna möta perserna längs en lika bred front gjorde grekerna sitt mittparti tunnare och förstärkte istället båda flyglarna (sidorna av arméns uppställning). Samtidigt steg röken från de atenska prästernas offer till gudarna upp mot skyn. Enligt Herodotos tolkades offren som goda tecken inför striden.
Grekisk seger
Enligt Herodotos ska atenarna ha påbörjat anfallet från mer än en kilometers håll och rusat mot de persiska linjerna. Det var ett anfall som fick perserna att anta att atenarna hade blivit galna då de varken understöddes av kavalleri eller bågskyttar samtidigt som de riskerade att träffas av persernas pilar. Dagens historiker är dock tveksamma till att det gick till just så här, främst med tanke på hur mycket dåtidens rustningar och vapen vägde. Det är möjligt att grekerna bara sprang under den sista delen av anfallet.
Oavsett avståndet blev det hårda närstrider när de båda härarna kom i kontakt. De grekiska styrkorna lyckades pressa tillbaka perserna på båda flyglarna. Samtidigt fick det svagare grekiska mittpartiet problem när persiska elittrupper gick till motanfall och drev grekerna bakåt.
Men framgångarna på flyglarna blev avgörande. När atenarna och deras allierade från Plataea hade besegrat de persiska styrkorna framför sig kunde de vända inåt och anfalla persernas mitt från sidorna. De persiska soldaterna riskerade nu att bli omringade. Deras motstånd började bryta samman, och striderna övergick snart i en panikfylld flykt mot skeppen vid kusten.
Segern och dess följder
Många perser lyckades fly till sina fartyg och ta sig från platsen. Enligt Herodotos låg 6 400 döda perser kvar på slagfältet. Atenarna lyckades dessutom fånga in sju persiska fartyg. På den grekiska sidan uppger Herodotos att 192 atenare stupade. Andra antika uppgifter nämner dessutom 11 stupade från Plataea. Förlustsiffrorna är svåra att kontrollera, särskilt eftersom berättelserna huvudsakligen bygger på grekiska källor.
Men det slutar inte riktigt där. Efter flykten seglade perserna med en stor del av sin flotta mot Aten. Den utmattade grekiska armén fick nu skynda tillbaka mot Aten för att förhindra perserna att nå staden. Det blev en kamp mot klockan som grekerna vann. När den persiska flottan anlände hade de atenska styrkorna redan återvänt och kunde försvara staden, och perserna avstod därför från att landstiga.
Slaget vid Marathon förknippas också med berättelsen om en budbärare som sprang hela vägen till Aten för att meddela segern och sedan föll död ner av utmattning. Berättelsen tillkom långt efter slaget, och historikerna tvivlar på att händelsen verkligen ägde rum. Men det var denna legend som senare inspirerade till det moderna maratonloppet.
Hotet från perserna var nu avvärjt, i alla fall för tillfället. Det skulle nämligen bara dröja tio år tills perserna återigen var tillbaka i Grekland, och då med en mycket större armé. År 480 f.Kr inledde Darius son Xerxes I en ny invasion, som ledde till flera berömda slag, bland annat vid Thermopyle och Salamis.
Varför är ett maratonlopp exakt 42 195 meter långt?Visste du att längden på dagens maratonlopp inte bestämdes av avståndet mellan Marathon och Aten i antikens Grekland? När de moderna olympiska spelen arrangerades för första gången i Aten 1896 ville den franske språkforskaren Michel Bréal att man skulle införa ett långdistanslopp till minne av den legendariska budbäraren från slaget vid Marathon. Resultatet blev ett lopp från Marathon till Aten, en sträcka på ungefär 40 kilometer. Under de följande olympiska spelen varierade loppets längd. Men när OS hölls i London 1908 bestämdes en bana som började vid Windsor Castle och slutade inne på Olympiastadion. För att målgången skulle ske framför den kungliga läktaren blev sträckan exakt 42 195 meter. Denna något ovanliga distans blev senare internationell standard. Sedan 1920-talet har maratonlopp vid stora internationella mästerskap därför varit 42 195 meter långa. Det betyder att dagens maratonlopp har fått både sitt namn och sin inspiration från en antik legend, men sin exakta längd från ett olympiskt lopp i London mer än 2 000 år senare.
|
S LÄS MER: Perserkrigen
M LÄS MER: Slaget vid Thermopyle
S LÄS MER: Slaget vid Salamis
S LÄS MER: Slaget vid Plataiai
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
J.F.C. Fuller, De avgörande slagen, del 1 – Från antiken till Hastings 1066, Historiska Media, 2004
Tom Holland, Marathon - det persiska imperiet och kampen om västerlandet, Leopard Förlag, 2006
Simon Anglim m.fl., Slagfältet under antiken, Historiska Media, 2002
FÖRFATTARE
Text: Johnny Poetzsch, lärare i historia och andra samhällsorienterande ämnen
Webbplats: Poetzsch Historica
