Tagg om slaget vid Marathon
Slaget vid Marathon 490 f.Kr är ett av de mest kända slagen i Europas krigshistoria.

Slaget vid Marathon

Efter att den persiska storkungen Darius I hade krossat det joniska upproret (se bakgrunden till perserkrigen) och återställt sin överhöghet över de grekiska stadsstaterna längst med Egeiska havets östra kust, vände han nu blickarna mot AtenGreklands fastland (se karta). Darius hade inte glömt atenarnas delaktighet i det joniska upproret, och år 491 f.Kr skickade han ut sändebud till varje grekisk stadsstat där han krävde ”jord och vatten”, d.v.s. underkastelse. De mindre stadsstaterna och öarna som låg närmast det väldiga persiska riket lät underkasta sig direkt, medan spartanerna - enligt den grekiske historikern Herodotos (484 f.Kr - 425 f.Kr) - istället slängde ner de persiska sändebuden i en djup brunn.

Under hösten 490 f.Kr satte den persiska storkungen sina planer i verket och beordrade sin enorma flotta att ta sikte på Aten. Enligt Herodotos överskeppades en stor armé med hjälp av 600 tiremer (stora fartyg).

ANNONS

ANNONS

På morgonen den 7 augusti 490 f.Kr gick de iland på de låglänta stränderna vid åmynningen nedanför byn Marathon i Grekland, omkring 4 mil från Aten (se karta).

Under tiden som de persiska trupperna landsteg (uppskattningsvis 19 000 infanterister och 1 000 kavallerister), steg oron och paniken i Aten. Atenarna kallade snabbt in alla medborgare som hade krigstjänst, omkring 10 000 hopliter (tungt utrustade fotsoldater), tillsammans med 400 man från den allierade stadsstaten Plataea och skickade därefter en kurir till Sparta för att hämta hjälp.

Men spartanerna dröjde med sin hjälp. Deras kung Kleomenes I hade precis dött och ersatts av en ny kung, Leonidas. Samtidigt hade det utbrutit ett allvarligt slavuppror i Spartas närområde bland stadsstatens heloter (ett förslavat folk). När det atenska sändebudet anlände ansåg därför de spartanska eforerna (präster och spåmän) att tiderna och offren till gudarna, i kombination med den religiösa övertygelsen om att inte strida vid fullmåne, talade mot ett ingripande. Sändebudet fick därför återvända till Aten tomhänt.

Aten stod nu i stort sett ensamma mot perserna, men beslutade ändå att gå till anfall. Tiden var dyrbar och man ville helst slå till innan den persiska armén var helt samlad och redo för en kraftmätning. Militiades, som ledde trupperna, slösade ingen tid och beordrade en snabb marsch mot Marathon. Redan på kvällen - samma dag som perserna hade anlänt - nådde de fram. Atenarna tog omedelbart kontrollen över de båda stigarna som ledde ner till slättlandet vid Marathon. I och med det var perserna instängda.

De atenska trupperna strömmade ner från stigarna i söder och sydväst mot Marathons slättland där de formerade sig i falanger (slaglinjer), uppskattningsvis åtta led djupa, och gjorde sig redo för strid. Samtidigt steg röken från de atenska prästernas offer till gudarna upp mot skyn. Offren visade goda tecken och förespråkade omedelbar strid.

Enligt grekiska källor ska atenarna ha påbörjat anfallet från mer än en kilometers håll och rusat mot de persiska linjerna. Det var ett anfall som fick perserna att anta att atenarna hade blivit galna då de varken understöddes av kavalleri eller bågskyttar samtidigt som persernas pilar regnade över de framrusande grekiska falangerna. Dagens historiker är dock tveksamma till att det gick till just så här, främst med tanke på hur mycket dåtidens rustningar och vapen vägde. Oavsett avståndet blev det en slakt när de båda härarna kom i kontakt. De atenska falangerna tryckte med sin kraft och tyngd ihop de persiska flankerna. Samtidigt fick den atenska centern problem av besvärlig terräng som bestod av snår och sankmark, vilket gjorde att de fördröjdes. I samband med detta exponerades de för persiska bågskyttar som tillsammans med persiska elittrupper vid deras center utförde en motattack som drev den atenska centern tillbaka. När atenarna och deras plaetanska allierade vid flankerna såg vad som höll på att hända, övergav de sina positioner och anföll istället med full kraft persernas båda flanker och mitt. Detta atenska anfall stoppade upp de persiska trupperna i centern som istället tvingades tillbaka för att inte riskera att omringas. Efter detta började den persiska arméns disciplin snabbt att lösas upp, och strax därefter övergick striderna i en panikfylld flykt där perserna försökte nå tillbaka till sina skepp.

Knappt två tredjedelar av den persiska armén lyckades nå tillbaka till fartygen och ta sig från platsen. Enligt Herodotos låg 6 400 döda perser kvar på slagfältet. Atenarna lyckades dessutom fånga in sju persiska fartyg. Själv hade grekerna, enligt egna uppgifter endast förlorat 192 man. En siffra som förefaller extremt låg med tanke på den beskrivna intensiteten i striden.

Men det slutar inte riktigt där. Efter flykten seglade perserna med sin nästan intakta flotta mot Aten. Den utmattade grekiska armén fick nu i språngmarsch skynda tillbaka mot Aten för att förhindra perserna att nå staden. Det blev en kamp mot klockan som grekerna vann. När den persiska flottan anlände hade de atenska styrkorna ställt upp sig vid hamnen och kunde på så vis avskräcka en persisk landstigning. Det är den här språngmarschen som utgör förebilden till vår egen tids moderna maratonlopp.

Hotet från perserna var nu avvärjt, i alla fall för tillfället. Det skulle nämligen bara dröja tio år tills perserna återigen var tillbaka i Grekland, och då med en mycket större armé.

LÄS MER: Perserkrigen

LÄS MER: Slaget vid Thermopyle

LÄS MER: Slaget vid Salamis

LÄS MER: Slaget vid Plataiai

Text: Johnny Poetzsch, lärare i historia och andra samhällsorienterande ämnen

Här nedan hittar du material som kan relateras till slaget vid Marathon.

Uppdaterad:
Publicerad:
29 oktober 2018

ANNONS

ANNONS

Länkar om Slaget vid Marathon

ANNONS

Loading content ...
Loading content ...
Loading content ...

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS