Under konflikten utkämpades flera slag som blivit milstolpar inom krigshistorien, t.ex. slaget vid Marathon 490 f.Kr, sjöslaget vid Salamis 480 f.Kr, slaget vid Thermopyle 480 f.Kr och slaget vid Plataiai 479 f.Kr.
Perserkrigen vanns till slut av de grekiska stadsstaterna som därefter kunde fortsätta utvecklas utan persiskt inflytande.
De persiska invasionsförsöken slogs till slut tillbaka av de grekiska stadsstaterna. Striderna mellan greker och perser fortsatte dock även efter 479 f.Kr.
Vi ska här nedan belysa bakgrunden till perserkrigen. Fortsättningen – händelseförloppet i form av de mest kända slagen – finns beskrivet i andra artiklar på SO-rummet (se länkar längre ner).
Bakgrunden till perserkrigen
Perserna hade från år 540 f.Kr successivt erövrat och byggt upp ett väldigt imperium som sträckte sig från Indien i öster till Medelhavet i väster (se karta). De hade bland annat lagt under sig Mindre Asien (nuvarande Turkiet), vilket tidigare hade varit hettitiska och lydiska riken. Genom denna expansion åt väster hade perserna nått utkanten av sydöstra Europa och därmed också den grekiska civilisationen. Från hamnarna vid det Egeiska havet försökte nu perserna utvidga sitt inflytande ytterligare och locka över olika grekiska stadsstater till sin sida för att kunna ta kontrollen över handeln i området.
I flera av de joniska stadsstaterna styrde lokala tyranner med stöd från Persien. Begreppet tyrann hade ursprungligen inte den negativa innebörd som ordet har idag, även om det med tiden kom att bli synonymt med begreppet diktator. En tyrann var vid den här tiden en ledare, ofta till en början med folkligt stöd men som sedan gjort sig enväldig. En av dessa var Hippias, tyrann i Aten. När oppositionen mot Hippias makt började tillta blev tyrannen alltmer vänligt inställd till perserna och vände sig till deras storkung Darius I för att försäkra sig om hans stöd.
Under samma period hade den grekiska stadsstaten Sparta fört en aggressiv utrikespolitik och störtat flera tyranner i en rad grekiska stadsstater. År 510 f.Kr hjälpte Sparta till att störta Hippias i Aten. Hippias flydde då till Mindre Asien och sökte senare stöd hos perserna.
Sparta var samtidigt den ledande makten i en grupp allierade stadsstater på Peloponnesos, det som brukar kallas det Peloponnesiska förbundet. Förbundet bestod av flera separata allianser mellan Sparta och andra stater.
Men först hände något annat oväntat. I samband med att Aten blev av med sin tyrann öppnades nya vägar för styre. Efter en period av politisk maktkamp genomförde Kleisthenes omkring 508-507 f.Kr reformer som lade grunden till den atenska demokratin. Folket, i praktiken de fria manliga medborgarna, fick därmed ett betydligt större inflytande över politiken.
När Atenarna, som fruktade att spartanerna återigen skulle lägga sig i, sökte stöd från perserna fick de svaret att de kunde räkna med persiskt stöd om Aten underkastade sig storkungen Darius I överhöghet. Detta accepterades av delegationen som Aten hade sänt iväg till den persiske härskarens hov, men när de återvände till Aten godkändes inte beslutet av den styrande folkförsamlingen.
Joniska upproret
Med bekymrade ögon såg perserna på händelseförloppet i Aten. Samtidigt ökade missnöjet med det persiska styret i de grekiska städerna i Jonien.
År 499 f.Kr genomfördes ett persiskt stött anfall mot den grekiska ön Naxos. Anfallet och den efterföljande belägringen misslyckades.
Persernas misslyckande fick befolkningen i Jonien att vädra morgonluft, varefter ett stort uppror startade som spred sig som en löpeld genom området ända ner till Cypern. Upprorets ledare begav sig samtidigt iväg till Sparta för att söka stöd och militär hjälp, men blev där avvisad. Det blev istället framförallt Aten som erbjöd sig att bidra i krigsinsatsen med tjugo skepp tillsammans med marinsoldater.
Upproret varade i omkring sex år och var till en början framgångsrikt för grekerna. Men när det persiska militärmaskineriet hade mobiliserats och satts i rullning trängdes grekerna efterhand tillbaka. Efter detta var grekerna på defensiven. Det avgörande nederlaget kom vid sjöslaget vid Lade 494 f.Kr. Kort därefter intogs Miletos, upprorets viktigaste stad, och upproret slogs sedan ner helt.
Nederlaget drabbade framförallt Miletos hårt. Staden intogs och delar av befolkningen fördes bort. Perserna förändrade därefter styret i området och försökte skapa större stabilitet. År 492 f.Kr lät den persiske befälhavaren Mardonios avskaffa flera tyrannvälden och införa demokratiska styren i de joniska städerna.
Det hela kunde ha slutat där, men Darius I hade inte glömt att Aten och Eretria hade stött upproret. År 490 f.Kr skickade han en persisk expedition över Egeiska havet för att straffa de båda stadsstaterna och stärka Persiens kontroll i området. Därmed inleddes den första persiska invasionen av det grekiska fastlandet, som kulminerade i slaget vid Marathon.
S LÄS MER: Slaget vid Marathon
M LÄS MER: Slaget vid Thermopyle
S LÄS MER: Slaget vid Salamis
S LÄS MER: Slaget vid Plataiai
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, 1990
Tom Holland, Marathon – det persiska imperiet och kampen om västerlandet, Leopard Förlag, 2006
FÖRFATTARE
Text: Johnny Poetzsch, lärare i historia och andra samhällsorienterande ämnen
