Grekernas plan vid Salamis
När hösten närmade sig år 480 f.Kr hade den persiska storkungen Xerxes ännu inte lyckats besegra grekerna helt. För att kunna erövra halvön Peloponnesos i söder behövde hans armé få mat och andra förnödenheter sjövägen. Därför var det viktigt att besegra den grekiska flottan.
De grekiska krigsfartygen hade samlats vid ön Salamis, några kilometer väster om Aten. Här fanns omkring 370 fartyg, jämfört med uppskattningsvis 500 på den persiska sidan. Det exakta antalet är dock osäkert.
En av de viktigaste grekiska befälhavarna var atenaren Themistokles. Han förstod att grekerna hade störst chans att vinna om de kunde locka in fienden i det trånga sundet mellan Salamis och fastlandet. Där skulle perserna få svårt att utnyttja sitt övertag i antal fartyg.
Perserna lockas in i det trånga sundet
Enligt den grekiske historikern Herodotos använde Themistokles ett listigt knep. Han skickade i hemlighet en budbärare till Xerxes med ett falskt meddelande om att de grekiska befälhavarna var oense och planerade att fly. Syftet var att lura perserna att anfalla.
Xerxes trodde på uppgifterna och beordrade sina fartyg att blockera sundets utgångar för att hindra en flykt.
När de persiska skeppen seglade in i sundet väntade grekerna på dem. Det begränsade utrymmet gjorde det svårt för angriparna att manövrera och samordna sina anfall. Grekerna kunde därmed möta en mindre del av fiendens flotta åt gången, istället för att behöva slåss mot hela styrkan ute på öppet hav.
Perserna besegras
Både grekerna och perserna använde krigsfartyg som kallades triremer. Det var långa, smala fartyg med tre rader åror på vardera sidan. Varje trirem hade omkring 170 roddare och dessutom sjömän och soldater, sammanlagt ungefär 200 personer.
Fartygen var byggda för att kunna röra sig snabbt och anfalla andra skepp. Längst fram i fören fanns en kraftig, bronstäckt ramm som användes för att slå hål i fiendens fartyg. Man kunde också försöka förstöra motståndarens åror så att fartyget blev svårt att styra. Därefter kunde soldater hoppa ombord och besegra besättningen i närstrid.
När striderna började fick den persiska flottan stora problem. Många fartyg trängdes på det begränsade utrymmet, vilket gjorde det svårt att vända och anfalla. De grekiska besättningarna kände vattnen bättre och kunde lättare samordna sina rörelser.
Xerxes hade tagit plats på fastlandet för att följa slaget. Därifrån kunde han se hur hans fartyg pressades tillbaka av grekerna. Flera persiska skepp kolliderade med varandra, medan andra skadades av de grekiska fartygens rammar. När de persiska linjerna började bryta samman kunde grekerna fortsätta sina anfall från olika håll.
Efter flera timmars hårda strider stod det klart att grekerna hade segrat. Den persiska flottan tvingades dra sig tillbaka med stora förluster.
Enligt senare antika uppgifter förlorade perserna över 200 fartyg som sänktes eller erövrades, medan grekerna förlorade omkring 40. Siffrorna är osäkra, men det råder ingen tvekan om att slaget var ett mycket svårt nederlag för perserna.
Fartygen (triremer) i stridBåde grekerna och perserna använde krigsfartyg som kallades triremer. Det var långa, smala fartyg med tre rader åror på vardera sidan. En atensk trirem hade omkring 170 roddare och ett antal sjömän, befäl och soldater (se nedan). Sammanlagt fanns ungefär 200 personer ombord. Roddarna hade en avgörande uppgift under striden. Triremens främsta vapen var nämligen en kraftig, bronstäckt ramm längst fram i fören. Genom att ro snabbt och svänga vid rätt tillfälle kunde besättningen slå hål i fiendens fartyg eller förstöra dess åror. Därför behövde roddarna fortsätta arbeta även när striden pågick. Om de lämnade sina platser förlorade fartyget sin förmåga att anfalla, väja undan och dra sig tillbaka. Roddarna var inte fastkedjade slavar, som man ibland kan se på film. På de atenska krigsfartygen var många roddare fria medborgare, ofta från samhällets fattigare grupper. Även utlänningar och ibland slavar kunde tjänstgöra. Roddarna kunde också delta i strid om de lämnade årorna, exempelvis vid landstigningar. Till skillnad från vikingarnas långskepp, där samma män ofta både rodde och kämpade, hade triremerna en tydligare uppdelning mellan roddare och soldater. Antalet särskilda stridssoldater ombord var ändå förhållandevis litet. Enligt den grekiske historieskrivaren Plutarchos hade de atenska krigsfartygen vid Salamis 14 tungt beväpnade fotsoldater och 4 bågskyttar vardera. Deras uppgift var att försvara fartyget och anfalla fiendens besättning när skeppen kom tillräckligt nära varandra. Persernas fartyg hade ofta fler soldater ombord. Enligt Herodotos medförde de dessutom 30 särskilda persiska krigare utöver de soldater som redan ingick i fartygens ordinarie besättningar. De två flottorna hade därmed delvis olika styrkor: atenarna satsade mycket på snabbhet och skickliga manövrer, medan perserna hade fler krigare för närstrid.
|
Segerns betydelse
Sjöslaget vid Salamis blev en vändpunkt i perserkrigen. När perserna hade förlorat en stor del av sin flotta blev det svårare att försörja deras armé i Grekland. Xerxes beslutade därför att dra tillbaka stora delar av sina styrkor. Han lämnade dock kvar en armé under befäl av fältherren Mardonios för att fortsätta kriget.
Segern vid Salamis hade därmed räddat grekerna från ett omedelbart nederlag, men kriget var ännu inte vunnet. Året därpå, 479 f.Kr, besegrades den kvarvarande persiska armén i slaget vid Plataiai. Samtidigt led perserna ännu ett stort nederlag vid Mykale på Mindre Asiens kust. Därmed var det persiska försöket att erövra Greklands fastland över (se karta).
Hur Aten byggde sin stora krigsflottaVisste du att en silvergruva utanför Aten hade stor betydelse för segern vid Salamis? Några år före den persiska invasionen upptäcktes en rik silverfyndighet vid Laurion, sydost om Aten. Stadens invånare kunde ha valt att dela på pengarna från gruvan. Men politikern Themistokles föreslog något annat. Han ville att pengarna skulle användas till att bygga en stor flotta av krigsfartyg. Efter politiska diskussioner beslutade atenarna att satsa på flottan. Under de följande åren byggdes omkring 200 triremer. Det gjorde Aten till den starkaste sjömakten bland de grekiska stadsstaterna. När perserna anföll år 480 f.Kr hade Aten därför en stor och välutrustad flotta som kunde användas i försvaret av Grekland. De atenska fartygen utgjorde mer än hälften av den grekiska flottan vid Salamis. Silvret från Laurion bidrog därmed till att grekerna kunde besegra den mycket större persiska stormakten till havs.
|
S LÄS MER: Perserkrigen
M LÄS MER: Slaget vid Thermopyle
S LÄS MER: Slaget vid Marathon
S LÄS MER: Slaget vid Plataiai
M KARTOR: Slaget vid Salamis
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
J.F.C. Fuller, De avgörande slagen, del 1 – Från antiken till Hastings 1066, Historiska Media, 2004
Tom Holland, Marathon – det persiska imperiet och kampen om västerlandet, Leopard Förlag, 2006
Simon Anglim m.fl., Slagfältet under antiken, Historiska Media, 2002
FÖRFATTARE
Text: Johnny Poetzsch, lärare i historia och andra samhällsorienterande ämnen
Webbplats: Poetzsch Historica
