Slaget vid Salamis

Vid ön Salamis, söder om Attika och några mil väster om Aten, möttes de båda flottorna. Den grekiska flottan som bestod av mindre och mer lättmanövrerade fartyg lyckades locka in den numerärt överlägsna persiska flottan i det trånga sundet, varefter en stor sjödrabbning följde - slaget vid Salamis.

Sjöslaget föregicks av att Xerxes hade låtit sin egyptiska fartygsskvadron blockera Megarakanalen, samtidigt som två andra skvadroner hade blockerat varsin sida av ön Psittalia, för att på så sätt stänga in den grekiska flottan och omöjliggöra att den flydde söderut (se karta). Dessutom hade han låtit ytterligare en skvadron patrullera den södra kusten av Attika.

Den grekiska flottan tog initiativet genom att låta dess korintiska skvadron bestående av 50 triremer (stora krigsfartyg) fylla sina segel och låtsas fly norrut, in i det trånga sundet mellan ön Salamis och fastlandet Attika. Det blev en simulerad flykt som åtföljdes av den atenska och peloponnesiska skvadronen, samtidigt var en jonisk skvadron placerad och dold i en bukt av Salamis och avvaktade.

Grekernas simulerade flykt fick perserna att nappa på betet. Hela den persiska flottan följde nu efter dem in i det trånga sundet. Storkungen Xerxes, som befann sig på Attikas fastland vid en kommandopostering, såg hur den grekiska flottan passerade nedanför honom och försvann norrut, samtidigt som hans egen flotta anlände och trängde in i sundet. Han såg dock inte hur grekerna, efter att ha passerat en utskjutande udde som dolde fartygen, helt plötsligt vände flottan och i full fart återvände i samma riktning som de hade kommit. Efter den manövern kunde grekerna anfalla den ankommande persiska flottan som genom sin storlek fyllde hela sundet och skapade en trängsel som gjorde det omöjligt för dem att retirera eller utföra en samordnad attack.

Samtidigt spelade grekerna ut ytterligare ett äss ur rockärmen när den joniska skvadronen dök upp från sin undanskymda plats vid bukten i söder och nu anföll de bakre persiska flottenheterna i deras flank, vilket ytterligare försvårade deras flykt.

Grekernas taktik var lika enkel som förödande. Deras fartyg utgjordes till största delen av långsmala skepp med en besättning på cirka 50 man. Men fartygen var utrustade med kraftiga och tunga bronstäckta rammar som var fastsatta vid kölen under vattenlinjen. Besättningarna på de snabba och lättmanövrerade grekiska fartygen kunde därmed ramma sina motståndare i deras sidor eller akter, för att på så sätt kapa motståndarnas åror och göra fiendefartygen manöverodugliga, varefter fartygen besköts och bordades av grekiska marinsoldater.

I detta kaos och eldhav slogs de persiska besättningarna för sina liv, samtidigt som Xerxes, som befann sig vid sin landbaserade kommandopost, tvingades se på när stora delar av hans flotta förintades och gick under. Den feniciska skvadronen (som tillhörde perserna) slogs sönder av grekerna när de rodde in i de hål som uppstått i de persiska linjerna. Därefter kunde grekerna fortsätta att anfalla persernas flanker och rygg. Rester av den feniciska skvadronen tvingades därefter till flykt samtidigt som andra persiska skvadroner försökte följa efter i det trånga sundet. Fartyg trängdes, körde in i varandra, fastnade, började brinna och sjönk. Efter detta kaos var slaget avgjort och avslutades i en vild persisk flykt.

Enligt uppgift ska grekerna ha förlorat 40 fartyg i sjöslaget samtidigt som 200 persiska fartyg förstördes och många andra erövrades.

Sjöslaget vid Salamis kom att försvåra, eller närmast omöjliggöra vidare persiska kampanjer i Grekland. Grekerna var nu herrar över havet. Men kriget var inte vunnet än. En sista stor kraftmätning mellan perser och greker återstod - slaget vid Plataiai 479 f.Kr.

LÄS MER: Perserkrigen

LÄS MER: Slaget vid Thermopyle

LÄS MER: Slaget vid Marathon

LÄS MER: Slaget vid Plataiai

Text: Johnny Poetzsch, lärare i historia och andra samhällsorienterande ämnen
Webbplats: Poetzsch Historica