Slaget vid Thermopyle

Leonidas och hans 300 spartaner, som stred och dog, har skrivit in sig i den västerländska historien som hjältar. Det finns otaliga moderna skildringar av händelserna kring slaget vid Thermopyle, såsom den något fantasifulla filmen 300, i regi av Zack Snyder (2007).

Bakgrund och händelseförlopp

Hotet från en nära stundande invasion från det mäktiga perserriket hängde återigen över Grekland. Det hade gått bara tio år sedan sist (480 f.Kr), då stadsstaten Aten i stort sett ensam hade lyckats besegra en stor persisk invasionsstyrka vid Marathon, bara några mil från Aten. Därigenom hade man den gången lyckats avvärja hotet av en persisk invasion. Nu, tio år senare, var det återigen dags för en konfrontation mellan de grekiska stadsstaterna och den persiska supermakten. Den här gången kom perserna (enligt den grekiske historikern Herododos) via en enorm pontonbro som byggts över Helesponten, det smala sundet mellan Asien och Europa där nuvarande Istanbul ligger.

Några av de grekiska stadsstaterna hade först tänkt möta perserna med en styrka på 10 000 man i närheten av den heliga platsen Olympos. De ändrade dock planen efter att ha fått kännedom om den enorma storleken på den persiska armén, som troligtvis bestod av omkring 150 000 - 200 000 soldater varav tiotusentals var kavalleri (siffrorna som moderna militärhistoriker uppger varierar kraftigt, men mellan 150 000 - 200 000 är ett vanligt återgivet antal).

Grekerna fattade beslut om att skicka en styrka på knappt 7 000 man från olika stadsstater till Thermopyle. Strategin var att kunna fördröja persernas framryckning något så att de övriga grekiska stadsstaterna skulle hinna mobilisera (rusta och samla ihop) sina styrkor. Kung Leonidas av stadsstaten Sparta skulle leda en styrka bestående av 300 spartanska och 7 000 allierade krigare.

Men hur kom det sig att grekerna skickade så få mannar till Thermopyle, när perserna var så många? Historiker ser ett par möjliga skäl. Många grekiska stadsstater ville ogärna skicka soldater till norra Grekland, långt från deras hemtrakter. Eller så berodde det på att de firade religiösa festivaler och spel, såsom de olympiska spelen vid Olympia. Det var förbjudet att kriga medan religiösa festivaler och spel pågick.

Även om grekerna hade få soldater jämfört med den jättelika persiska invasionsarmén, så var platsen vid Thermopyle ett högst strategiskt val. För att kunna ta sig förbi bergspasset, som var omgärdat av både sluttande berg och hav, måste perserna gå genom ett smalt pass med träskliknande terräng. Bergspasset hade dessutom sedan gammalt förstärkts med murar som grekerna gjorde sitt bästa för att reparera och täta innan slaget utbröt. Ett gap på kanske 15 meter, med berg på ena sidan och hav på andra sidan, var skådeplatsen för slaget vid Thermopyle. Ute till havs fanns därtill en stor grekisk flotta som skulle bistå landtrupperna och hindra perserna från att komma förbi den vägen.

Den persiske kungen Xerxes I (regerade 486-465 f.Kr) hade förväntat sig att grekerna skulle retirera när de fick syn på den enorma persiska armén. Han gav dem därefter upprepade chanser att dra sig ur striden. Men grekerna var där för att strida och stannade.

För den persiska armén blev det tvärstopp vid Thermopyle. Grekerna försvarade sig effektivt och efter ett dygn av hårda strider låg det stora högar med fallna fiender framför de grekiska barrikaderna. Men så hände något oväntat, perserna fick hjälp av en grekisk överlöpare att komma runt bergspasset. Striden för de grekiska försvararna var dämed förlorad. Leonidas och hans 300 spartanska krigare samt hundratals andra greker valde att stanna och strida till siste man för att på så sätt täcka reträtten för de tusentals andra grekerna (se karta).

Om grekerna inte hade förråtts av en av sina egna hade de möjligen kunnat hålla Thermopyle ännu längre, nu kunde de stå emot den persiska armén i ett par dygn.

Efterspel

Efter slaget vid Thermopyle erövrade perserna bland annat Aten som brändes. Därefter ägde flera drabbningar rum mellan grekerna och perserna. De avgörande vanns av grekerna. Med stadsstaten Aten i spetsen samlade grekerna sina krafter i en stark flotta och besegrade den persiska flottan vid Salamis 480 f.Kr.

Året därefter (479 f.Kr) lyckades en grekisk armé under ledning av Sparta besegra en överlägsen persisk armé vid Plataiai. Perserkrigen var därmed slut.

LÄS MER: Perserkrigen

LÄS MER: Slaget vid Marathon

LÄS MER: Slaget vid Salamis

LÄS MER: Slaget vid Plataiai

Text: Sandra Jönsson, kulturskribent och Robert de Vries (red)